HEM TILL BYN

Jag tittar på ett fyrtio år gammalt avsnitt av den svenska serien hem till byn. Det kvadratiska formatet på bilden passar min avlånga teveruta lika bra som en vinylskiva i en iPod. Miljöerna är grå och slitna och den som söker efter nutida seriers glamour och tillrättalagd glättighet hittar här ett sannolikt hatobjekt. Tempot i dialogen är uppseendeväckande segdraget, i den mån det förekommer någon dialog överhuvudtaget.

Serien skulle bland annat spegla den svenska jordbrukspolitikens avtryck i den mera lantliga vardagen och ge en bild av livet på landsbygden i en tid då inflyttningen till städerna blev alltmer omfattande. En storbonde revolterar i en av de mer kraftfulla scenerna mot den statligt subventionerade urbaniseringen genom att köra fram och tillbaka över en trafikräknare med sin Ford Anglia ett trettiotal gånger för att på detta sätt påvisa fog för ett någotsånär vettigt vägunderhåll på den gropiga grusvägen. Även om manusförfattaren med stor säkerhet försökte avspegla den precisa motsatsen så är det svårt att inte, så här på kronologisk distans, uppleva den dåvarande tillvaron som relativt bekymmerslös. Möjligtvis med undantag för att man tydligen förväntades gå klädd i jeans tajtare än avsnörande förband och som helt uppenbart måste ha orsakat oåterkalleligt pungbråck på ett stort antal modemedvetna sjuttiotalister. Men i övrigt en era då man sparkade runt lite på sin gård, gjorde några dagsverken i skogen om inte pengarna räckte till och om de ändå inte räckte till så kritade man det nödvändigaste hos lanthandlarn. Intäkter och utgifter sköttes nästan uteslutande med kontanter, och att telefonen skulle utgöra ett framtida betalmedel skulle förefalla lika korkat för en bonde som att lyssna på radion i gardinstången.

I dagens snåriga djungel av kredit och betalkort, internetbanker och paypallar, reskassor och mobilbiljetter börjar sedlar och mynt nära nog bli rariteter, för att inte tala om mänskliga varelser med uppgift att hantera de olika betalmedlen. Allt oftare expedieras man av en plåtburk som står fastskruvad i marken. Och det känns väl i och för sig inte som något jätteproblem. Vad beträffar service och tillgänglighet fungerar plåtlådor oftast till och med bättre än mänskliga varelser med samma uppgift. Men plåtlådor har också den där mäktigt överlägsna och mycket enerverande attityden när något går snett med tekniken. Ett avbrutet kortköp med missat sista nattåg som följd bemöts bara med en ignorant tystnad och ett rödblinkande felmeddelande omöjligt att ifrågasätta. En kvinnlig stins, eller vad dom nu har för högtravande titel, var visserligen vänlig nog att hålla tåget så att jag ändå hann med att kliva på, men bara för att minuten senare påstå att hon ville ha hundra kronor mer för samma biljett vid köp ombord på tåget. Med aggressionen bubblande som vulkanisk lava i kroppen försökte jag trots allt med bibehållet lugn förklara incidenten vid automaten och påtala min uppenbara ovilja att betala hundra extra kronor bara för att deras automatiserade plåtkiosk till biljettförsäljare strejkade på perrongen. Kärringen var dock precis lika överlägset arrogant som automatjäveln och guppade strax därefter vidare genom vagnen tillrättavisandes några glada resenärers förtäring av medhavd öl. Alkoholförtäring är nämligen inte tillåten annat än om dryckerna inhandlats på den egna bistron där två matskedar lantvin i plastmugg kostar mer än en returbiljett till Boden. Förstaklass. Jag hade behövt sprit motsvarande ett årskort guld för att dämpa frustrationen över den nonchalans jag nyss blivit utsatt för.

I det stora hela tycker jag ändå att plastkort som ersättning för tunga och värdelösa mynt i fickorna är väldigt behaglig. Och att tekniken felar ibland är väl inte värre än att råka tvätta en femhundring i nittio grader vilket man ju slipper oroa sig för när man inte har några kontanter. Vad som snarare stör mig är det egenmäktiga förfarande över andras tillgångar som olika inblandade aktörer ägnar sig åt. Låt mig redogöra för ett aktuellt exempel.

Vid en i historiken mycket närliggande bokning av hyrbil reserverades hyreskostnaden på mitt konto i exakt samma ögonblick som bokningen via det webbaserade bokningssystemet slutfördes. Lika snabbt drogs pengarna slutgiltigt från kontot när bokningen två dagar senare helt enligt gällande villkor avbokades, vilket kunde tyckas aningen märkligt då pengarna ju inte längre behövde reserveras. Ett par dagar senare kände jag mig manad att efterlysa det stulna beloppet då det fortfarande inte återförts till kontot. En kontakt på biluthyrningsfirman klargjorde då på ett för henne mycket självklart sätt att pengarna skulle återbetalas inom tio bankdagar efter det att avbokningen registrerats i deras system, vilket hon i en bisats förklarade hade tagit ytterligare två dagar från det att avbokningen ägt rum. Att man trots den uppenbart befintliga möjligheten att i realtid transferera pengar till och från en privatpersons bankkonto sätter sig i position att låna pengar i två veckor från någon som inte ens i regelrätt mening är en kund hos företaget borde vara straffbart om det inte redan är det.

På den tiden då Bengt Bratt skrev manus till de första avsnitten av Hem till byn hade man lönekontot i ett läder med bred gummisnodd runt och sparkontot i madrassen. Att få pengarna ofrivilligt utlånade eller reserverade var inte ett större problem än att gummilakanet skulle hamna på sned och tilllåta nån otät liten snorunge göra papier maché av hela pensionen. Nu medicinerar jag min gubbighet med ytterligare en dos av bakåtsträvande verklighetsflykt och maratonplöjer säsong två. Adjö.

 

BOTOXIC

Tjenixen allihopa! Kommer nyss från min första botox behandling *fniss* äntligen det gjorde lite ont men om man ska vara fin får man ligga pin som man säger hahaha Ni kan själva se på bilden dom tog första sidan idag och tre behandlingar till ska det blir innan allt är klart (THANK GAD for SMS lån) och min pussmun blir nåt för både hela Stureplan att se upp till och avguda WOOPWOOP Han som behandlade mig var föresten en riktig pudding och om han har tur kanske han får ett första smakprov *ler* Nej faktist jag dejtar bara killar från rivieran hihi sådeså Ha en underbar dag allihopa vi hörs snart KISSEEEZZZ <3<3<3<3 PS för er som har undrar om min frisyr allså jag är juh inte ens stylad på den här bilden jag kommer typ direkt från gymet och träning 30 min stenhårt på löpbandet man börjar bli tajt nu *kniper* PUZZ *kramiz’*

bild02

HOCKEYPUCKO

Jag har alltid fascinerats av ishockey. Varifrån intresset och fascinationen egentligen härstammar är dock svårt att säga. De första vaga minnena av sporten består i att ha sett Sveriges Tre Kronor tillintetgöras av Sovjet med idel förnedrande målskillnader till den röda flaggans fördel, vilket borde gjort mig till antingen fotbollsfanatiker eller kommunist. Jag blev ingetdera.

Jag spelade visserligen fotboll i några unga år men kan nog inte påstå att jag bidrog nämnvärt till de glest förkommande framgångarna. Kanske i så fall mera till de frekventa motgångarna. Klen och liten till växten hade jag fullt sjå bara att uppbära de av den äldre årskullen ärvda matchtröjorna som utan problem räckte mig ner till de grönfläckiga knäna. När jag under pågående match av någon retsam mittfältare från eget lag uppmärksammades på fadäsen att i hela första halvlek sprungit runt i bara kalsongerna, just för att det inte gjorde någon som helst visuell skillnad vare sig för mig eller omgivningen om shortsen var på eller av, fann jag för gott att avsluta min fotbollskarriär innan den knappt hunnit börja. Tränarna skulle dessutom börja befolka lagdrabbningarna med elva spelare och till följd av detta införa nya kompletterande regler innefattande offside vilket gjorde tidpunkten för avhoppet perfekt. Detta var nämligen reglementen som innebar tämligen stora utmaningar bara gällande stavningen, än mindre kunde jag förstå dem eller förhålla mig till dem i aktivt spel. För övrigt tror jag inte att en spelare med tåfjutt som enda kvalitet hade varit ett ämne att satsa på ens för lagledningen i Alkvetterns IK.

Min karriär som ishockeyspelare slutade om möjligt ännu tidigare än min fotbollskarriär. Efter att under några år som väl dold talang legat i förberedande hårdträning genom kontinuerliga hemmamatcher mot lillebror iförd halmbalar som målvaktsbenskydd och ett sönderklippt plastlock som ansiktsmask, blev jag sedermera draftad till kvartershockeylaget i ovan nämnda klubb. Att det kallades kvartershockey var för mig obegripligt, vi hade ju inga kvarter där jag växte upp. Bara grusvägar, åkrar och en kyrka. Jag erfor senare att vi skulle möta lag med spelare som bodde i olika kvarter, så kallade stadsbor. Ett moment jag inte riktigt hade räknat med vid kontraktsskrivningen, och som fick hockeyfrillan att krulla sig under störtkrukan. Långfärdsskridskor och bandyklubba ersattes efter enträgen övertalning riktad mot oförstående föräldrar av mindre iögonfallande utrustning inför första matchen, men graden av förnedring inför den samlade trion åskådare kunde självfallet aldrig bekämpas med så enkla metoder. Eftersom jag med mina tidigare långfärdsskridskor haft en svängradie på cirka åttio meter föreföll det omöjligt att ens med de nya korta skridskorna gira så tvärt att man undvek sargen, vilket redan i första bytet visade sig vara med sanningen överensstämmande. Jag kunde inte ens uppbringa sinnesnärvaro nog att försöka bromsa för att undvika en kollision utan rammade träplanket med ett brak och fick tillbaka luften i lungorna lagom till tredje periodens slutsignal. Jag lånades därefter omedelbart tillbaka till laget med lillebror som ständig tabelltvåa.

Ishockey avnjuts numera endast framför teven, eller i bästa fall från läktarplats. Att vråla på orättvisa utvisningar och tveksamma målvaktsingripanden är lika ofrånkomligt från båda platserna trots att repriserna oftast bevisar min usla förmåga att bedöma en för andra solklar situation. När hockeysäsongen efter avslutat serie och slutspel snart kulminerar i världsmästerskap är förväntningarna återigen orimligt högt uppskruvade, men ingen förlust är stor nog att överskugga välbehaget i att dricka öl i smutsig brynja och kommentera felaktiga domslut så att jordnötterna står som hagelsvärmar ur käften. Mina bästa egenskaper som idrottsman är således fastställda och transferfönstret för evigt stängt.

DJURIDIK

En sällan förekommande aktivitet när arbetsvecka förbyts i helgöversträckande ledighet är visit vid försäljningsställe för djur och därmed förenliga mojänger. Icke desto mindre var det precis en sådan aktivitet som företogs då helgen senast gjorde sitt alltid lika välkomnade antåg. Butiken, som med blotta ögonmåttet höll samma förundransvärda dimensioner som en bandyhall, hade ett lika förundrande sortiment av allt som djur kan tänkas vilja äta upp, leka med, simma i eller bajsa på. En form av näringsidkande väl värt att imponeras över.

Anledningen till varför jag plötsligt befann mig mitt i en utställning av grisöron, istället för att som brukligt vid denna tidpunkt suktande beskåda Systembolagets pallexponeringar av prisvärd burköl, var att det vid en kommande middagsbjudning hos hundägare behövdes en present att ge bort till hunden. Eller mer korrekt två presenter att ge bort till hunden. Efter att ha undanröjt de uppenbara tvivel som detta påstående först genererade, engagerade jag mig febrilt i sökandet. Att hitta en present till en hund visade sig vara lätt, på många sätt långt enklare än att hitta en lämplig present till en mänsklig individ. Intressesfären för hundar är relativt begränsad, och dessutom enhetlig för de allra flesta raser, och det mesta som kunde tänkas glädja en byracka fanns här samlat under ett och samma vidsträckta tak. Valet av gåvor föll på ett grymtande gummisvin och en intorkad dubbelknut av hud. Detta paketerades omsorgsfullt in i tidningspapper för att spela på den lilla flybenta valpens nyfikenhet. Väldigt snart efter överlämnandet ångrade jag dock mitt ivriga påhejande av att köpa just gummigrisen enär det nästan rogivande grymtande som utgjorde hela dess vokabulär med råge överröstades av valpen som frenetiskt replikerade kautschukgalten med ett högfrekvent skällande. Man kan dock inte låta bli att imponeras över hur valpen i sin livfulla lek fick grisen att näst intill verka levande, och med anledning av detta lät uppenbara en helt ny innebörd åt ordet grisfösare.

Mitt förhållningssätt till husdjur i allmänhet kan väl närmast beskrivas som likgiltigt avståndstagande. Då jag med moraliskt tillräcklig grad av sanningshalt endast kan hänvisa till allergi mot katt, tvingas jag ibland framhålla andra defekter som i mitt tycke gör flertalet djur olämpliga för vistelse inomhus. Exempelvis kan vi hos hunden framhålla pälsavfall, outtömlig och konstant salivutsöndring, oförmåga att utan omfattande hjälpresurs sköta sina anala behov och klandervärd munhygien som några av de mest komprometterande. Undantaget pälsavfall går dessa attribut förvisso att applicera även på en handfull människor i min omgivning, men inte heller för dessa är jag benägen att förespråka vistelse inomhus även om jag sällan ger uttryck för motsatsen.

Och jag har verkligen inget att invända mot mina goda vänners förkärlek för inhysande av hundar, eller för den delen hamstrar, katter, ormar, sköldpaddor, marsvin, kaniner, grodor, fåglar eller andra medlemmar ur djurriket. Var och en väljer sitt eget sällskap och får följaktligen själv förslösa resurser på att fylla de klyftor av inkompetens som efter århundraden av ansträngning verkar ha avlats fram till total absens. Nej, snarare är det väl mig själv och min grundmurat fientliga inställning till husdjur jag bör fördöma alternativt omvärdera. Hunden som nyttopryl hade kanske varit lättare för mig att uppskatta om jag inte själv växt upp med en klent begåvad bordercollie som nog har hjälpt till att skapa den värderingsgrund varpå mitt tycke för hundar är baserat. Just det här exemplaret var en allt annat än kelsjuk varelse som tog vallningsinstinkten ett eller flera steg för långt och till många drabbades stora missnöje vallade såväl folkvagnar som skolkamrater och lantbrevbärare med skräckinjagande bestämdhet. Annars är det för mig bekant att hundar framgångsrikt kan användas till exempelvis ledsagning av synskadade och vara ovärderliga vid uppsökning av narkotiska preparat, vilket borde kunna mildra min skepsis till hundens rätt i samhället. Jag fastnar dock oftast i funderingen om huruvida de ovan nämnda egenskaperna är förbehållna just hunden? Det vore ju sannerligen upplivande att göra bekantskap med en knarksnigel, en spårhamster eller en ledarkanin.

Jag skulle nog i extremfallet kunna sträcka mig till, om än inte ivra för, inköp av en porslinshund till hemmet. Från min av fördomar skymda horisont har den alla de positiva egenskaper som ett levande exemplar, och inte en enda av de negativa. Möjligtvis förutom att vara i vägen.

 

VÄDERLEKSTUGA

Löpsedeln ger mig anledning att beundra ännu en kvällstidningsterminologisk innovation som förutom sin språkliga anstöt även väcker känslan av global tillhörighet till liv. Tyskvärmen är nämligen på väg att svepa in över landet som en ängel räddandes oss från den hänsynslöst bistra rysskyla vi vant oss vid att uthärda under de senaste månaderna. Nationaliteten på denna nya väderlek kan antas komma som en frälsning även för allehanda mellansvenska meteorologiska institut namngivna med fyrbokstaviga akronymer, eftersom tyskvärmen väl måste förväntas komma in vid en mycket exakt angiven tidpunkt och hålla en temperaturmässig perfektion omöjlig även för en stammande väderpresentatör i kommersiell television att inte bemästra i sin prognos.

Utan att låta den till löpsedeln relaterade tidningsutgåvan ingå i köpet klargör jag för bensinmacksföreståndaren att jag önskar betala för de idel flytande förbrukningsvaror jag valt att inhandla. Det rör sig om bensin och buteljerat dricksvatten. Till skillnad mot vad man skulle kunna tro är vattnet betydligt dyrare per liter än bensinen. Närmare bestämt tre gånger så dyrt. Nu ska det väl tilläggas att åtgången av vatten med marginal understiger åtgången av bensin under den kommande bilfärden, men borde ändå inte ett uppror mot vattenpriset på bensinmacken vara fullt lika relevant som ett uppror mot bensinpriset? Det tycks hur som helst inte ligga nära till hands. Med tanke på det flertalet hyllmeter som öronmärkts för exponering av denna bergslagens livsgivande dryck torde den vara en storsäljare bland törstiga bilister. Smärtsamt medveten om att jag själv just spenderat tjugoen kronor på en halvliter kranvatten känner jag mig inte hugad att initiera vare sig den ena eller den andra missnöjeskampanjen. Ändå kan jag inte låta bli att fnysa lite åt de som åker ett par extra mil bara för att fylla reservdunken när bensinpriset sänkts med några futtiga ören. Att bensinpriset har fördubblats under en period då den genomsnittliga bilens förbrukning halverats skulle ju också kunna tas i beaktning när man funderar över detta.

De båda exklusiva vätskornas literpris till trots verkar inte inkomsten som dessa genererar vara tillräcklig för att tillgodose de högt ställda kraven på lönsamhet. Men från att tidigare ha drygat ut kassan med diverse fordonsrelaterade detaljer har man nu istället åstadkommit en unikt långtgående branschglidning och inrättat både mat och kaffebufféer jämförbara med utbudet på en tämligen välförsedd restaurang. Det förefaller numera vara minst lika enkelt att hitta startkablar och tändstift på Starbucks som bland hyllorna på Statoil. Å andra sidan finns det väl ingen som köper startkablar längre. Var skulle man förresten klämma fast dom i ett motorrum proppfullt med formgjutna plastkåpor?

Nu skulle man kunna tro att dessa problem upptar en stor del av min vardag. Kanske till och med att jag bromsas i min ambition att uträtta det jag av fri eller ofri vilja företar mig. Så är dessbättre inte fallet. Jag har en vattenkran och kaffebryggare i köket. Det enda jag äger avsett att fylla med bensin är en röjsåg, och saker jag med framgång kan meka med innehåller sällan fler rörliga delar än ett bowlingklot. Jag lutar mig just nu bara tillbaka och inväntar anfallet från Tyskland.