Man är onekligen lite förbryllad över att antalet läsare på Risbusken tycks öka i ungefär samma takt som antalet inlägg minskar. Under det opåkallade sommaruppehåll som till allas inklusive min egen förvåning plötsligt inträffade, är detta ändå vad som faktiskt hänt. Under några ögonblick av självlobotomerande rannsakningsövningar rekapitulerade jag några av de historiska händelser som möjligen kunde fungera som underlag till en förklaring av fenomenet.

En kollega recenserade vid ett tillfälle Risbusken genom att helt ogenerat påstå att han fick ont i huvudet av att läsa den, vilket fick mig att omedelbart vilja exemplifiera hur den typen av huvudvärk mycket väl kan vara att föredra som alternativ till en huvudvärk orsakad av exempelvis en välriktad högerkrok. En annan god vän vars liknande symptom jag skriftligen försökte mildra genom ett utförligt och i mitt tycke väldigt klargörande och personligt inlägg om Risbuskens innehåll och yttermera ett tänkbart förhållningssätt till detsamma, drabbades som följd av detta av eskalerande spänningar i skallbasen och delgav mig en subtil men otvetydig uppmaning om att omedelbart upphöra med mina försök till lindring av de uppkomna symptomen då de istället förvärrades.

Sammantaget skulle dessa fakta efter viss bearbetning kunna tyda på att läslusten vid normal inläggsfrekvens på Risbusken på grund av alla otympliga formuleringar och språkliga senvägar är så låg att till och med en absolut tystnad förbättrar den.

Som den öppensinnigt inkännande och konsekvenanalytiskt kritikmottagande person jag är, har jag som ett resultat av detta beslutat att under höstterminen begränsa meningslängden i Risbusken till max 5000 ord samt maximera antalet bisatser i samma mening till 40st. Ett och samma inlägg ska hädanefter behandla maximalt 12 olika ämnesområden och sensmoralen i slutet av respektive inlägg ska inte ge utrymme för mer än 6 tolkningar om min inställning till det som avhandlats.

Trevlig fortsatt läsning!

Dagen börjar med att jag kvitterar ut min traktorkeps. Ett av de fåtal klädesplagg som inte är tillgängliga för bruk i officiella sammanhang annat än vid särskilda tillfällen. Denna gång är evenemanget av sådan art att utkvitteringen går nästan onödigt smärtfritt vilket kan ha att göra med att attestanten inte själv ska närvara. Bara minuten efter att jag låst in mig på toaletten i syfte att låta kepsen plockas fram från det gömsle som inte får avslöjas med risk för otillbörlig tillämpning av nämnda huvudbonad, är proceduren klar och den grå och grönmönstrade Fendtkapsylen hänger framme för avhämtning och högtidlig påtagning. Jag försöker se cool ut samtidigt som jag lönlöst försöker tvinga tillbaka ett barnsligt brett leende. Kombinationen är skrattretande, men oundviklig. Vi ska åka till Tierp och EM i dragracing.

Jag har tvingat med mig en av mina bästa vänner som också hyser stor förtjusning över motorsport. Att förtjusningen inte riktigt kan jämställas med den jag själv hyser blir dock uppenbart när jag, under tiden han fortfarande iklädd nattsärk tuggar på sin första frukostmacka, står färdigklädd och studsar kissnödigt vid ytterdörren.

Bilfärden känns evighetslång och att vi under färden inte hinner få en besiktningstid känns bara konstigt. När vi äntligen är framme kan vi redan på håll höra de vansinnestrimmade bilarna som under loppet av några få sekunder ska ta sig från punkt A, längs en asfaltbelagd bana till en punkt som ligger exakt 402 meter framför punkt A, i vardagligt tal kallad punkt B. När största klassens med hästkrafter fullproppade vidunder brakar loss vid punkt A skramlar det till bland revbenen och jag tror att hela läktaren ska rämna under min arenalinstinna folkölskropp, ända tills kamikazeförarna efter knappt 4 sekunder har passerat punkt B och mitt tryne krampaktigt förvrids i det där fåniga leendet igen.

Jag har själv aldrig varit kapabel att åstadkomma några liknande fartmässiga bedrifter. Det enda trimningsförsök som inte helt förstörde min gamla Puch M50 var när jag med snören från en höbal försökte knyta fast en förgasare någonstans på mitten av moppen där jag hade för mig att den nyss demonterade förgasaren satt. Det gick som förväntat väldigt uselt, och mopeden stod lika blickstilla som den hjärnverksamhet som nu behövts för att återställa den pinsamma malören. Jag resignerade skamset inför min oförstående far som suckade uppgivet vid åsynen av spektaklet, men att använda snören och kärringknutar när man mekar har åtminstone den fördelen att det inte blir någon större åverkan på själva hårdvaran. Därför blev jag denna gång inte heller utskälld som muttersjuk klåpare, vilket i praktiken dock bara var en något fördröjd diagnosframställan eftersom den för evigt fastställdes bara någon vecka senare i ett virrvarr av trasiga kolvringar. Tror jag att dom hette.

För att undvika miljöbelastande tillika hushållsekonomiskt förödande förvärv av utsläppsrätter faller valet av alternativ för persontransport oftast på brukande av tvåhjulig velociped. Det finns förstås en mängd andra mindre skitnödigt presenterade fördelar med detta val, som exempelvis att jag inte har råd att köpa bil, men som inlägg i miljödebatten gör sig ju argument relaterade till koldioxidutsläpp och onödigt förslösande av fossila bränslen nästan bättre. Ytterligare vinster som kan nämnas till cykelns fördel är att trampningen åtminstone i teorin gynnar uppbyggnad av en annars förtvinande lårmuskulatur orsakad av långvarigt stillasittande kontorsarbete, samt att en cykelfärd i tätbebyggt område faktiskt ofta går snabbare än motsvarande färd med bil.

Bland nackdelarna kan nämnas bristfällig blodtillförsel i röven vilket vid avstigning skapar en känsla av att benen är frånkopplade från övriga kroppen och att vidare promenad utan adekvat bakgrundsinformation lätt kan associeras med tarmrelaterade och betydligt förödmjukande olyckshändelser. Men som om inte de kroppsliga hindren för ett smärtfritt cyklande vore nog har även stadsbyggnadskontoret en del av ansvaret för en icke helt problemfri färd på Monarken. Detta får min närmaste omgivning bittert erfara när jag varje år svär eder längre än cykelfärden självt över en liten obetydlig järnvägspassage på vägen till jobbet som ungefär vid denna tidpunkt på året förses med hänsynslöst obstruerande plåtbyglar i labyrintformation med avsikt att tillintetgöra de fragment av tålamod och som normalt ska upprätthålla ett acceptabelt morgonhumör ända fram till dagens första dos av svavelbeskt pulverkaffe.

Min något mer verklighetsförankrade gissning gällande syftet är dock att man velat försvåra passagen för att därigenom påkalla en olycksförebyggande analys av den smalspåriga rälsens tvenne färdriktningar, mycket lik den taktik Anita och Televinken förespråkade i Barnens trafikklubb för den som minns den tid då samhällsinformation avsedd att lära ut trafikvett översattes till fräkniga marionettdockor och spreds via hackiga vinylskivor. Men trots att jag inser disfavören i att av oaktsamhet kollidera med betydligt hårdare och mer svårbromsade fordon än min enväxlade gubbcykel, anser jag att man från myndigheternas sida begått ett grovt tankefel, eller åtminstone förbisett de oönskade bieffekter som cykelkrånglet vid veterantågrälsen skapar. För under den tid man tvingas vänta på att vingliga kärringar utan koordinationsförmåga ska ta sig helskinnade genom plåtkonstruktionen utan att ramla omkull hinner både köbildning och frustration bli så omfattande att man så snart möjlighet ges kastar sig över spåret i fullkomlig blindhet vilket bara ökar risken för att bli ett ovälkommet tillskott bland veteranlokets frontala prydnader.

En mindre skitnödig utläggning om cykelkrånglet är att jag tycker det är bökigt som fan att passera skiten själv utan att ramla.