Kategoriarkiv: Uncategorized

BRÖDLOPP

Publicerad den av
1

Min bror måtte i barndomen varit något av en tankemässig sengångare. Detta som oförtjänt komplement till hans i övrigt klena begåvning och därtill hörande fysiologiska brister. När vi någon gång under premiärdecenniet av våra liv efter några veckors otålig väntan äntligen skulle få resa bort för att övervara vårt livs första bröllop tog han vår ömma moder åt sidan för att förvarnande bekänna att han bara hade för avsikt att äta en enda macka på bröllopet. Min bror hyste nämligen stor aromatisk avsmak inför mackor, och det som i hans otvättade öron lät som en smörgåsätartävling hade under de senaste veckorna orsakat stor ångest inför det obehagliga men likväl oundvikliga tvånget att tävla i grenen ät så mycket du orkar av något du inte alls tycker om. Den moder som sannolikt just då undrade om det inte kunde ha räckt med en avkomma allena i familjen, förklarade tålmodigt att evenemanget vi var på väg till inte alls hade med smörgåsar att göra vilket man kan gissa var en stor lättnad för min vilseledda broder. Man kan i och för sig förundras en smula över det faktum att han trots allt avsåg att, av ren hövlighet kan man anta, åtminstone tvinga i sig minsta godkända mängd för att inte orsaka vår familj förödmjukelsen att bli diskvalificerad ur tävlingen.

Man kan förmoda att hovkocken Catenacci hade lyft en aning på ögonbrynen (även om de med tanke på dess utgångsposition aldrig kunnat nå högre än en dvärgschnauzers mankhöjd) om han fått en beställning på fyratusen prickigkorvmackor inför den gångna helgens tilldragelse då knugen gifte bort sin yngsta dotter och därmed lät merparten av landets manliga befolkning se sin obefintliga chans att få lägra den oskuldsfulla sessan obevekligt och oåterkalleligt gå om intet.

Jag skulle tyvärr ljuga om jag påstod att jag inte sett något av det royalistiska maratonspektaklet från soffplats. Jag kan dock med orubblig bestämdhet påstå att jag inte fann någon som helst förnöjsamhet i detsamma annat än när jag av pur uttråkning med jämna mellanrum somnade till. Jag rycktes dock vid ett tillfälle ur min halvslummer när artikulationsdrottningen Ribbing gav mig plötslig anledning att känna ökad oro inför kommande finare middagar då man tydligen i mer ansedda kretsar betraktar inmundigande av mat med kniv och gaffel som en våldshandling och själva skärverktyget som livsfarligt vapen. Å andra sidan kan denna lärdom knappast föra mig högre upp på etikettsstegen innan jag lärt mig se skillnad på en förrättsgaffel och en bordsdam, och desto bättre är fördelarna med en omfattande etikettsvetenskap klart överskattade på middagar där slipsens enda rätta plats är runt pannan.

 

NATIONELL PRÖVNING

Publicerad den av
37

Så var det ånyo dags för det årligen återkommande firandet av Sveriges självständighet, tillika av den dag då folket medelst demokratiskt majoritetsbeslut (antar jag) valde den hänsynslöse och maktlystne Gustav Vasa till rikets konung. Så till den milda grad antika är dessa händelser att vi detta år åminner fyrahundranittioårsjubileum av desamma, vilket på ett oförklarligt skapar en motpolsfusion av historisk högtidlighet och total ignorans i ett och samma evenemang.

Och som brukligt när svensken finner anledning engagerar man sig hårt i att krysta fram kalendermässiga argument för att omgiva en i praktiken betydelselös helgdag med godtycklig och skamlös ledighet. Kontoren stänger redan vid lunchtid dagen innan för att bringa möjlighet att förbereda sig ordentligt för en dags stressframkallande plötslig ferie, och arbetsuppehållet förses med ett väl tilltaget utrymme för påföljande eftertanke genom att kalla fredagen för klämdag, vilket verkar vara vedertaget som fullgod anledning för att slippa bry sig om att gå till jobbet mer överhuvudtaget den veckan.

Men det är väl tur att vi får möjlighet att linda lite balsamerande semesterbomull runt våra sinnen när de ju annars oupphörligen angrips av katastrofer som exploderande Ikeakoppar, effektlösa Nixabonnemang, inställda sommarfestivaler, långsamma internetuppkopplingar, porrspärrade glasögon och osäkra pollenprognoser.

Så njut nu av ledigheten och håll väggen på avstånd så att du inte går in i den, och skulle du komma nära så tryck till ordentligt så kanske du åtminstone kan komma ut på andra sidan med arbetsmoralen i behåll.

 

CYKELKRÅNGEL

Publicerad den av
38

För att undvika miljöbelastande tillika hushållsekonomiskt förödande förvärv av utsläppsrätter faller valet av alternativ för persontransport oftast på brukande av tvåhjulig velociped. Det finns förstås en mängd andra mindre skitnödigt presenterade fördelar med detta val, som exempelvis att jag inte har råd att köpa bil, men som inlägg i miljödebatten gör sig ju argument relaterade till koldioxidutsläpp och onödigt förslösande av fossila bränslen nästan bättre. Ytterligare vinster som kan nämnas till cykelns fördel är att trampningen åtminstone i teorin gynnar uppbyggnad av en annars förtvinande lårmuskulatur orsakad av långvarigt stillasittande kontorsarbete, samt att en cykelfärd i tätbebyggt område faktiskt ofta går snabbare än motsvarande färd med bil.

Bland nackdelarna kan nämnas bristfällig blodtillförsel i röven vilket vid avstigning skapar en känsla av att benen är frånkopplade från övriga kroppen och att vidare promenad utan adekvat bakgrundsinformation lätt kan associeras med tarmrelaterade och betydligt förödmjukande olyckshändelser. Men som om inte de kroppsliga hindren för ett smärtfritt cyklande vore nog har även stadsbyggnadskontoret en del av ansvaret för en icke helt problemfri färd på Monarken. Detta får min närmaste omgivning bittert erfara när jag varje år svär eder längre än cykelfärden självt över en liten obetydlig järnvägspassage på vägen till jobbet som ungefär vid denna tidpunkt på året förses med hänsynslöst obstruerande plåtbyglar i labyrintformation med avsikt att tillintetgöra de fragment av tålamod och som normalt ska upprätthålla ett acceptabelt morgonhumör ända fram till dagens första dos av svavelbeskt pulverkaffe.

Min något mer verklighetsförankrade gissning gällande syftet är dock att man velat försvåra passagen för att därigenom påkalla en olycksförebyggande analys av den smalspåriga rälsens tvenne färdriktningar, mycket lik den taktik Anita och Televinken förespråkade i Barnens trafikklubb för den som minns den tid då samhällsinformation avsedd att lära ut trafikvett översattes till fräkniga marionettdockor och spreds via hackiga vinylskivor. Men trots att jag inser disfavören i att av oaktsamhet kollidera med betydligt hårdare och mer svårbromsade fordon än min enväxlade gubbcykel, anser jag att man från myndigheternas sida begått ett grovt tankefel, eller åtminstone förbisett de oönskade bieffekter som cykelkrånglet vid veterantågrälsen skapar. För under den tid man tvingas vänta på att vingliga kärringar utan koordinationsförmåga ska ta sig helskinnade genom plåtkonstruktionen utan att ramla omkull hinner både köbildning och frustration bli så omfattande att man så snart möjlighet ges kastar sig över spåret i fullkomlig blindhet vilket bara ökar risken för att bli ett ovälkommet tillskott bland veteranlokets frontala prydnader.

En mindre skitnödig utläggning om cykelkrånglet är att jag tycker det är bökigt som fan att passera skiten själv utan att ramla.

 

BOLIBOMPASEX

Publicerad den av
37

Han påstår att han ju inte brukar ringa vid den här tiden på dygnet vilket förvisso stämmer. Han brukar sällan ringa överhuvudtaget, ej heller vid den tidpunkt han nu ringer. Som om vart och ett av de tillfällen han inte behagar ringa nu även behöver analyseras i fråga om kronologisk placering, fortsätter han ihärdigt att förvissa mig om anledningen till varför han idag och vanligtvis inte ringer vid den här tidpunkten, vilket måste betyda att det finns olika anledningar till varför han inte ringer beroende på vilken tidpunkt han inte ringer. Saken är i alla fall den, att denna med omsorg valda tidpunkt för telefoniskt umgänge vanligtvis är vigd åt ett för mig hittills obekant relationsfenomen, nämligen Bolibompasexet som när jag idkar tolkningsföreträde i det hittills främmande ämnet går ut på följande:

Barnen övertygas att sitta glosögda framför några tecknade krokodiler eller något sådant (jag har inga barn i familjen så det är för mig obekant vad barnprogrammen handlar om nuförtiden) och ännu icke alltför kvällströtta föräldrar kan då ägna en halvtimme åt ljudlös erotik med halvstängd dörr till sovrummet utan att risken för avbrott orsakade av kverulerande minipersoner är alltför stor. För om det någon gång under dagtid ska ges en ärlig chans till utbyte av kroppsvätskor mellan barnföräldrar utan dessa avbrott så är det väl när överdrivet klämkäcka muntergökar i teve fängslar barnens uppmärksamhet för några ögonblick. Alternativet att vänta tills barnen gått och lagt sig är nämligen sämre enär även föräldrarna då börjat gäckas av John Blund och dessutom upparbetat en erotikdödande irritation på ungarnas jämmer över att sätta på sig en grötfläckig pyjamas och borsta tänderna med tandkräm sponsrad av fel medlem ur Bamsefamiljen. Plötsligt uppenbarar sig för mig en konkret innebörd av det eviga ältandet om att lyckas pussla ihop vardagen!

Nu medveten om detta undrar jag förstås vad som förärar mig ett telefonsamtal av en småbarnsförälder vid detta dygnets högtidstillfälle, och erfar då att uppringaren dagen till ära är gräsänkling vilket gör att Bolibombasexet avlägsnats från agendan. Eller mer korrekt, det har inte utgått helt, det har bara tagit lite kortare tid. Gräsänkligheten till trots sitter ju barnen alltjämt trollbundna av pyjamastramset i trekvart varje dag vilket frigör tid att ägna åt solitär njutning om så önskas. Förspelet får nu emellertid ersättas av något annat som kan orsaka akut upphetsning, sannolikt med datorn som väsentlig del i processen. Det erotiska ingreppet är över på några sekunder och efterspelet, då man normalt förväntas se varandra djupt i ögonen, kyssas ömt och viska uttjänta kärleksord tills dess att avsignaturen ljuder från vardagsrummet, ersätts nu av en omedelbar och smått skamfylld promenad till badrummet följd av en spolning. Vid det här laget har fågelskrämmorna i Bolibompastudion inte hunnit med att uträtta ens hälften av alla sina fjanterier, vilket alltså frigör den tidsrymd inom vilken man kan ägna sig åt distansumgänge med släkt och vänner. Undrar om barnprogramledare har en aning om vilken relationsfrämjande tillika avslappningsgynnande samhällstjänst de faktiskt bidrar med i dessa tider av frekventa skilsmässor, upprivande familjegräl och tilltagande utbrändhet?

 

EN DAG I POLLEN

Publicerad den av
1

Under natten behöver jag snyta mig så många gånger att råvarupriserna i pappersindustrin chockhöjs på grund av akut uppkommen råvarubrist, vilket morgontidningen givetvis hade basunerat ut på förstasidan om det bara funnits papper kvar i länet att trycka en tidning av. I den mån det fortfarande går att andas försöker jag med varierande framgång erhålla syre nog att orka utföra de mest basala morgonsysslorna, ständigt pauserad av nya fördämningsförsök av den rännil till snorproduktion som likt en vildsint vårflod sköljer ur min näsa, för att sedermera tjurskalligt och efterlämnandes ett spår av våta papperstussar cykla till jobbet.

”Pollenhalterna är ju väldigt höga just nu”. Kollegan låter mycket övertygande när han med påtaglig sakkunskap i ämnet uppmärksammar mig på denna för honom välkända realitet. Jag har inte tidigare varit onormalt hårt drabbad av detta säsongsbetonade samtalsämne så min egen kännedom om pollenhalter är mycket begränsad, men relativt övertygad om den bräckliga grund varpå hans uttalande egentligen vilar replikerar jag; ”Idtressadt, hud höga äd dob jäbfödt med föd ådstided dorbala väden? Kollegan tittar mig i ögonen, eller snarare de tårfyllda svullnader som flankerar näsroten, och ser ut som om han helst önskar att vi inte alls varit kollegor. Min synnerligen motbjudande uppenbarelse i kombination med denna tämligen uppblåsta inbjudan till fortsatt konversation osar som en brakfis i vår annars vänskapligt uppsluppna atomsfär och jag finner för gott att låta dussintalet fuktgivande nysningar sätta punkt för samtalsämnet. Kollegan har redan lämnat rummet. Jag har visserligen lock för båda öronen, men jag tycker mig höra honom prata med personalavdelningen om inköp av ett större parti paraplyer.

Apoteksbiträdet, eller förlåt farmaceuten, lyckas övertala mig att köpa nässpray och lenande halstabletter med smak av ingefära. Jag hade kanske gjort större ansträngningar i valet av smak om detta haft någon som helst betydelse, men då smaklökarna uppenbarligen strejkar i händelse av häftig förkylning kunde pastillerna lika gärna haft smak av hålfotsinlägg. Den medhavda toarullen är dessutom förbrukad och jag behöver skyndsamt ta mig vidare för att köpa ytterligare en bal.

Väl hemma ges jag anledning att fundera på skillnaden mellan fyra kilo centrifugerad frukt och en rosaaktig brustablett gällande den relativa mängden vitaminer. Det enda jag dock lyckas konstatera är den markanta skillnaden i arbetsinsats och mängden överblivna slaggprodukter som åtgår för att framställa det hälsogivande elixir jag nu bälgar i mig. För jag utgår från att min mödosamt tillverkade fruktbål ändå måste innehålla minst en liten vitamin. Förhoppningen övergår i ren överraskning när jag redan nästa morgon blivit kvitt den rinnande näsan och istället berikats med en basröst som till och med Barry White skulle varit avundsjuk på. Jag ser med spänning fram mot nästa fas i förkylningen…