Skyll er själva då konsumentkontakter på diverse mejerier runt om i landet som undviker att svara på den fråga jag med objektiv grundinställning och utan underliggande cynism (äsch lägg av, det kan jag visst det) försöker få svar på. Jag hade faktiskt från början tänkt låta detta inlägg bli en örfil på mig själv som straff för mitt stundom (eller alltid lika) fördomsfulla och skeptiska sätt att observera företeelser i samhället.

Frågan gäller något så enkelt som ekologisk mjölk. Om vissa bönder odlar och producerar ekologiskt och vissa andra kör på i gamla hederliga besprutningshjulspår, så borde det väl rimligtvis också göras åtskillnad på produkterna i hanteringen fram till konsumentförpackning och butikshylla? Följdfrågan härefter kan tyckas självklar.

Kör mejerierna med olika tankbilar till de olika gårdarna eller har de separata tankar för att hämta upp ekologisk respektive fulmjölk? Eller är det som jag nu i utevaro av svar från tillfrågade och initierade branschmänniskor börjar misstänka, att all mjölk spolas ut i samma tank och att man helt enkelt bara klistrar ett ekomärke på så många paket man tycker sig ha täckning för? När jag köper ett paket ekologisk mjölk skulle det ju kännas allra bäst om det faktiskt var mjölk från den glada kossan jag köpte, och att jag inte bara betalade några kronor extra för att indirekt gynna den bonde som väljer att värna om djur och natur (även om det naturligtvis finns en viss poäng även i detta).

Fram tills dess att någon presenterar facit i frågan klafsar jag vidare i okunskapens träsk där jag för övrigt inte känner mig alls särskilt bortkommen längre.

Och precis när jag tyckte att det där lagom gubbgriniga inlägget inte blev så pjåkigt fick jag min örfil. Nästan lite hårdare än jag räknat med. Och inte av mig själv utan av ekobonden Inger som gladlynt skriver att tankbilarna både kör separata turer och noga diskas mellan körningarna. Plötsligt är okunskapens träsk lite kallare och blötare än nyss… Men jag pastöriseras snabbt i vetskapen om att rätt mjölk är i rätt paket och jag hittar säkert snart något annat att gnöla på.

”Femton kilo mat och fett passerar med tiden din diskmaskin”. Animeringen föreställer en brun gröt som sväller fram ur ett rör eller nåt. Den uppfordrande kvinnan i reklamen markerar med eftertryck hur viktigt det är att använda en alldeles särskild ny typ av gottgörande disktablett för att inte ledningarna ska slamma igen av all gegga som pressas igenom dem. Själv har jag genomlevt en överväldigande majoritet av min vuxna existens utan diskmaskin och har fortfarande svårt att inte av ren reflex handdiska det mesta som rivs ner från skåp och hyllor (vilket för övrigt är en ansenlig mängd trots att hushållet bara betjänar två personer). Jag kan säkert sanningsenligt påstå att jag ” med tiden” diskat över 1000 tallrikar vilket ju nästan kan uppfattas som något av ett rekord, om det inte vore för det faktum att jag inte angett någon tidsperiod i sammanhanget. Att diska 1000 tallrikar på en dag skulle väl vara både imponerande och hälsovådligt ur ett russinhudsperspektiv, men att diska en tallrik i veckan under 20 år är väl knappast en bedrift värd att söka till talangjakten på. Därför blir inte heller de 15 kilo mat och fett som passerar genom diskmaskinens sårbara artärer särskilt ögonbrynshöjande om man inte klargör tidsaspekten. Och om man ändå inte klargör tidsaspekten, varför nöja sig med 15 fjantiga kilon? Om det nu överhuvudtaget är av värde att specificera mängden slagg som åderförkalkar den platsmonterade hemhjälpen kunde man väl lika gärna hugga i med 50 eller 100 kilo för att maximera det diskmedicinska värdet i tabletten. Sett över tillräckligt lång tid så vore det väl fortfarande sanningsenligt?

Jag får intrycket av att den som författat manuskriptet till denna osedvanligt korkade reklamstump lider av betydligt allvarligare åderförkalkning än vår Elektrolux.

Jag hånades först hänsynslöst för att jag i ett impulsivt och ogenomtänkt ögonblick gett uttryck för min vilja att se den nya filmen om Alfons Åberg. Omgivningen uppfattade min önskan som löjeväckande barnslig och klandrade mig samstämmigt under vad som föreföll vara en halv evighet. Under förolämpningsprocessen kom dock kritiken mot min person att ta en oväntad vändning då man uppmärksammade mig på att Alfons pappa enligt sagan är åldersbestämd till 38 år, vilket råkar överensstämma exakt med min egen ålder. Att Alfons pappa är skallig och hasar runt i filttofflor med en pipa i munnen gav de självutnämnda recensenterna litervis med bränsle till utlåtanden som nu omvandlats till smädelser kopplade till min extrema ålder. Den underminerade självkänslan stärktes inte heller av att jag tyst för mig själv tvingades erkänna att jag under semestern faktiskt inhandlat en pipa som jag förnöjsamt avnjuter på altanen vid högtidliga tillfällen.

Det var vid ett av dessa högtidliga tillfällen som jag avslutade rökandet med att knacka ur tobaksresterna ur pipan i en blomlåda som i frånvaron av det dignande utbud av färska örter som från början var tänkta att finnas där, utgjorde en för ändamålet magnifik askkopp. Resten av kvällen avlöpte utan några som helst extraordinära händelser, och det var inte förrän vi läggdags som jag uppmärksammade hur det genom det öppna sovrumsfönstret kunde anas något som påminde om brandrök. Efter ett kontrollerande brandsök i lägenheten kunde konstateras att det åtminstone inte brann inomhus, vilket fick mig att anta att det var något utanför och på avstånd som brann, och som jag därför hade vare sig intresse eller ansvar för.

Det tog emellertid inte lång tid innan jag åter kände mig tvungen att utreda orsaken till den nu relativt påtagliga rökdoften, varpå jag gick ut på altanen för att göra kompletterande efterforskningar. Där upptäcker jag till min förvåning hur det från blomlådan stiger en rökpelare av oanade proportioner, och hur jag trots flertalet påfyllningar av den största kastrullen vi har inte effektivt lyckas kväva den glödbädd som tagit plats där det fram till nu endast legat torr och obrukad planteringsjord.

Att försöka försvara ett oaktsamt tillgrepp av den art som gav upphov till olyckan, och som med aningen mindre tur kunde gett upphov till en smärre eldsvåda, är väl sannolikt helt framgångslöst. Men jag måste ändå få framhålla att jag och min bror i somras under tre timmar försökte få eld på en stor hög sly som trots att vi till slut hällde bensin på skiten minsann inte ville börja brinna!

I den till färg och doft ödesmättat kärva lektionssalen på trafikskolan i Karlskoga fick jag för drygt tjugoett år sedan lära mig att som framförare av fordon hela tiden vara uppmärksam på allt som händer och sker i det perifera synfältet. Under de cirka två decennier som passerat med det slutligen utfärdade körkortet har jag med svalnande intresse betraktat vad som sker där, och med ökande misstro undrat vad som egentligen skulle vara så fantastiskt intressant att skåda. En och annan omkullvält grävling och vägkantsurinerande bukfeta bussresenärer har åtminstone inte varit tillräckligt fascinerande för att ta mitt fokus från den del av synfältet som jag med bestämdhet hävdar är viktigast att studera, nämligen den som omfattar vägen rakt framför mig. De senaste åren, och då framförallt sommartid, har jag dock lagt märke till att detta mystiskt ointressanta perifera synfält börjat befläckas av en smått häpnadsväckande mängd likartade påbudsskyltar. Handskrivna skyltar med texten ”Loppis” verkar till antalet överstiga mängden möjliga avtagsvägar att ens svänga av på. Under sommaren har jag haft den glädjelösa förmånen att få besöka några av dessa så uppenbart folkkära turistmål.

Vad som gör loppisarna så oerhört populära är nämligen för mig lite svårt att förstå. Oftast handlar det bara om en samling skrangliga bord med smutsiga hopplock av gamla uttjänta vardagsprylar. En slö osthyvel med trasigt skaft, en sprucken hockeyhjälm, gulnande serietidningar som saknar sidor och så vidare. Allt omgivet av ännu mer värdelös dynga som ser ut att bära på ännu fler hälsovådliga smitthärdar. De krav på välstädade massexponeringar i arkitektdesignad butiksinredning och samtalsfientligt högljudd monoton tv-spelstechno som normalt ställs av den breda massan konsumenter för att köpsuget ska väckas, har på loppisen ersatts av andra krav. Ju smutsigare desto bättre och ju mer avlägsen desto intressantare.

Så kom vi till en herre som helt i oenlighet med ovanstående hade nischat sin loppis mot en specifik målgrupp och bara sålde begagnad, men väldigt fin, fiskeutrustning. En konceptloppis! Ordning och reda, prydligt och städat, och som ett resultat av detta var loppisen… tom på folk. Ett affärsmässigt klavertramp. Mitt råd som hypotetisk detaljhandelskonsult hade varit att flytta loppisen längre ut i obygden, tippa en kubik dammråttor bland metspöna och sedan låta en vildsvinsflock kalasa på några säckar hushållsavfall i ladan innan öppning. Jag köpte något av honom för tio kronor bara för att vara snäll. Jag vet inte vad det är men min bror säger att det är en tafs. Jag tvivlar på det.

Man är onekligen lite förbryllad över att antalet läsare på Risbusken tycks öka i ungefär samma takt som antalet inlägg minskar. Under det opåkallade sommaruppehåll som till allas inklusive min egen förvåning plötsligt inträffade, är detta ändå vad som faktiskt hänt. Under några ögonblick av självlobotomerande rannsakningsövningar rekapitulerade jag några av de historiska händelser som möjligen kunde fungera som underlag till en förklaring av fenomenet.

En kollega recenserade vid ett tillfälle Risbusken genom att helt ogenerat påstå att han fick ont i huvudet av att läsa den, vilket fick mig att omedelbart vilja exemplifiera hur den typen av huvudvärk mycket väl kan vara att föredra som alternativ till en huvudvärk orsakad av exempelvis en välriktad högerkrok. En annan god vän vars liknande symptom jag skriftligen försökte mildra genom ett utförligt och i mitt tycke väldigt klargörande och personligt inlägg om Risbuskens innehåll och yttermera ett tänkbart förhållningssätt till detsamma, drabbades som följd av detta av eskalerande spänningar i skallbasen och delgav mig en subtil men otvetydig uppmaning om att omedelbart upphöra med mina försök till lindring av de uppkomna symptomen då de istället förvärrades.

Sammantaget skulle dessa fakta efter viss bearbetning kunna tyda på att läslusten vid normal inläggsfrekvens på Risbusken på grund av alla otympliga formuleringar och språkliga senvägar är så låg att till och med en absolut tystnad förbättrar den.

Som den öppensinnigt inkännande och konsekvenanalytiskt kritikmottagande person jag är, har jag som ett resultat av detta beslutat att under höstterminen begränsa meningslängden i Risbusken till max 5000 ord samt maximera antalet bisatser i samma mening till 40st. Ett och samma inlägg ska hädanefter behandla maximalt 12 olika ämnesområden och sensmoralen i slutet av respektive inlägg ska inte ge utrymme för mer än 6 tolkningar om min inställning till det som avhandlats.

Trevlig fortsatt läsning!