För andra gången på fyra ”försök” lyckades vi befinna oss på Astrid Lindgrens värld en sådan dag där sagoparken firade besöksrekord. I densamma befann sig under denna dag fler människor än hela Vimmerbys totala folkmängd. Smålänningarna var dock underrepresenterade, till skillnad från tyskarna och danskarna som välvilligt bidrog till den kulturella mångfalden. Utan att veta säkert så tror jag att åtminstone halva Fyn samtidigt trängdes i Mattisborgen tillsammans med mig. Jag var på god väg att skapa lite mera plats genom att putta ner några ungar i helvetesgapet men min för tillfället begränsade medmänsklighet hade lyckligtvis fortfarande kraft att hindra mig.

Vi hade hyrt en mysigt litet torp i ”Den lilla staden” som byggts i en autentisk miljö. Jag vet inte säkert vilken miljö eller tidsepok det var frågan om faktiskt, men något nostalgiskt småstadsaktigt i 1920-tals anda kanske. Mysigt är det under alla omständigheter med lantligt kök, våningssängar, trädgård med grill och en mysig bakgård med ett hundratal vrålande barn utan sömndisciplin i en klätterställning.

Vi stannade på en stormarknad på vägen dit för att proviantera. Vi skulle göra Pinsa (varma mackor fast lite mer pretto) på kvällen och äta glass till efterrätt. Väl framme i torpet insåg vi att torpet var såpass autentiskt att frys saknades och att glassen till följd av detta smälte med obarmhärtig fart i den tryckande sommarvärmen. Vi tvingades därför äta glassen före middagen för att den inte skulle gå förlorad vilket såklart också innebar att vi blev ganska mätta eftersom glass är så himla gott och vi hade köpt ganska många burkar. Efter den räddningsaktionen var ingen av oss särskilt hungrig längre och Pinsa kändes som en aningen mastig dessert. Och eftersom det inte fanns någon ugn i torpet (sannolikt var även detta autentiskt) så var det ju heller inte möjligt att tillaga någon Pinsa. Det hade fått räcka med lite kaffe efter glassen, om det nu bara hade funnits kaffefilter i torpet. Men tydligen hade arkitekten prickat in en tidsepok när man uppfunnit kaffebryggaren men ännu inte kaffefiltret, och eftersom vi inte förutsett detta och inte köpt kaffefilter så det fick bli ett glas vatten och gå direkt i säng. Nåja, direkt är lite förskönande faktiskt. Sängen ska ju bäddas först och det är faktiskt ganska knepigt att bädda den övre halvan av en våningssäng även utan diskbråck. Men efter några tidstypiska gubbstön så blev det till slut färdigt.

Vi gick upp tidigt och kom i god tid till entrén där vi med endast ett fåtal besökare före oss kunde passera och sätta fart mot Junibacken där första teaterföreställningen snart skulle äga rum. På vägen dit insåg jag till min bedrövelse att jag glömt ta mina nervtabletter som ska mildra de negativa effekterna av ovan nämnda diskbråck. I vetskap om att jag skulle tillbringa större del av dagen ihopkrupen på en hård träbänk framför diverse skådespel fann jag ingen annan råd än att vända tillbaka till torpet och åtgärda detta. Lunkandes ut genom entrén rekapitulerade jag de senaste timmarnas fadäser och fick känslan av att inte alls vara påkopplad, snarare helt avkopplad. Till en början i negativa tankebanor men snart med insikt om att det kanske inte behövde vara något fel med det, tvärtom faktiskt. Meningen med att vara ledig och ha semester är väl att man ska koppla av? Och då är det ju faktiskt ändamålsenligt. Nöjd med min insikt och full av nyvunnen iver tog jag ett glas vatten, glömde nervtabletter och solglasögon på diskbänken, lämnade torpet utan att låsa dörren och återvände till den nu 150 meter långa kön till samma entré som jag redan passerat två gånger utan att ens se röken av Madicken. Pilutta mej liksom.