En fullvuxen fusion av Emil i Lönneberga och Karlsson på taket sitter i domarstolen iklädd kostym och en färgsprakande fluga. Som om inte uppsynen i övrigt gjorde honom tillräckligt intellektuell för att slippa komplettera med detta motbjudande attribut. Han presenteras av den där killen som brukade busringa i radio. Instängda i celler som med en mild portion fantasi kan liknas vid något med tåganknytning, sitter de för kvällen utvalda societetspersonerna. Inte sällan uppblandade med någon mindre belevad narr för att inte helt avgränsa publiken till medlemmar i föreningar för extrem särbegåvning. Vart är vi på väg? Jo, mot den fullständiga förnedring som orsakas av att få höra frågor som man inte ens visste fanns, och än värre oftast besvaras av de intagna med smaklöst spelad nonchalans. Vad hette den fram tills nu okände rumänske författare som i januari 1967 skrev ett aldrig publicerat verk i syfte att övertyga folket om dess onödighet? Och vad hette förlaget som verket aldrig gavs ut på? Och vad heter Rumänien på latin? Ett poäng för varje rätt svar. Jag försöker minnas frågan, men hjärnan kopplas ner på grund av otillräckligt ram-minne. I pausen träder en tydligen mycket erkänd, men för mig helt okänd, sångfågel in på scenen och sjunger med böjd rygg och pekar uppåt. När musiken tystnat och programledaren sin vana trogen uttryckt sin förtjusning genom att utbrista ”bravo”, rycks jag ur den välbehövliga vilan för att överraskas av att musiken inte var underhållning utan ledtrådar till fler frågor som lyckosamt helt dolts i någon tidigare formulering. Den ovillkorliga resignationen är nu ett faktum.

Insikten om att man inte förväntas kunna svara på alla frågor, eller insikten om att resorna fortsätter i planerat tempo trots att mitt behov av betänketid skulle gynnas av de upprepade signalfel som tågresor normalt bjuder på, är inte tillräckliga för att undanröja den känsla av oduglighet som angriper sinnet när de vandrande uppslagsverken till slut skrävlat färdigt och tilldelas grönsaksbuketter av den hörlursbeprydda studiopersonalen. Programtiteln till trots är konsekvensen av denna timmes fredagsunderhållning endast en påminnelse om att man inte alls är på spåret. Snarare helt av banan.

Vi ska slänga lite sopor och avlägger därför visit vid för ändamålet avsedd återvinningsanläggning. Den, bortsett från en tämligen oansenlig plåtskada på fordonets främre flygel, mycket anonyma minibussen utgör transportmedel för de ratade ägodelarna. Vi attackeras snabbt av stationens hängivna personal som läst sin arbetsbeskrivning uppochner. Min samboendes pälsjacka och högklackade stövlar övertygar inte vederbörande om att vi inte är hantverkare till yrket, utan frågar uppfordrande vilket byggföretag vi tillhör. Sannolikt för att sedermera kunna debitera oss för avstjälpningen enligt rättmätig tariff. Vår frigolit är samlad i påsen med brännbart enligt tidigare uppmaning som dessvärre inte längre gäller. Vi kryssar mellan plåtlådorna enligt mannens semaforliknande kroppsspråk och har till slut lyckats kasta allt skräp, utom en blott ”penseltorr” färgburk, och åker lättade därifrån. Lärdomarna är att fortsättningsvis förlägga besöken till sen kväll då mörkret gör det svårare att urskilja de olika, men fortfarande lika brännbara, materialen, samt att i fortsättningen undvika restnoteringar genom att först skölja ur eventuella färgburkar i köksavloppet. De åtta till antalet självutnämnda avdelningscheferna med uppenbart för tidigt avslutade studier inom kommunikation bemötas med fortsatt ”respekt”.

Första intrycket, första inlägget, första meningen. Lite oväntat faktiskt. Blev den inte bättre än såhär? Den ingress som ska locka läsaren att med obeveklig nyfikenhet intressera sig för vilken fängslande lektyr som nalkas i kommande formuleringar…

Tydligen inte.