Det hade kommit till min kännedom att det kvällstid på hemadressen skulle bedrivas korvtillverkning. Enär aktiviteten, som ju av tradition är relativt oglamourös, skulle utföras av idel kvinnliga individer hade man intensifierat glamournivån på korvmakeriet genom samtidigt intag av lyxbetonad champagne. Jag såg för mitt inre hur de fnittrande charkuterissorna skulle stå där och pråla i högklackat och fastna med fjäderboa och pärlhalsband i köttkvarnen och fann för gott att lämna hantering av gristarm och fläsksvål till sitt öde. Istället valde jag att tillbringa kvällen på en mansdominerad sportbar, och för att till fullo säkerställa en obefintlig glamournivå gjorde jag detta tillsammans med en tunnhårig och på mången andra sätt för tidigt åldrande kamrat med förkärlek för sportresultat och melodiös hårdrock. Smaken av skummande maltdrycker förbättrades i direkt korrelation med barnotans tillväxt och vi beslutade att gå våra smaklökar och dess aromatiska omdömen tillmötes utan några särskilda förbehåll. För att varva flytande med fast gjorde vi så småningom varsin beställning av mat. Valet föll på någon av de halvdussinet hamburgarvarianter som utgjorde näst intill hela menyn. Min farhåga att hamburgaren skulle serveras såsom vedertaget på de flesta restauranger med sportanknytning, dvs på ett poröst pappersark i en fånig liten korg med rund botten, infriades till mitt stora förtret. Att äta maten med bestick är då nämligen odrägligt eftersom korgen bara kasar runt på bordet och tippar hamburgaren överbord så snart den kantrar. Dessutom ger papprets obefintliga tålighet upphov till ofrivilligt intag av klorblekt trämassa, vilket normalt inte förekommer i min diet och för den delen inte bör förekomma i någons diet. Att äta med händerna är inte heller ett bra alternativ eftersom det saknas närliggande dusch, och min trut omgiven av ett dressingsförgyllt skägg till och med för mitt högst opretentiösa bordssällskap utgör fog för både primär och sekundär ångest. Vid det här laget kunde nog vårt bordsskick uppfattas som något intelligensbefriat, men med alla våra visuella och beteendemässiga osmakligheter i minne vill jag ändå framhålla serveringspersonalens brister som mer allvarliga än våra egna. Halvvägs genom måltiden väljer en yngre mansperson med spiralsladd runt nacken att frigöra oss från uppsättningen tillbehör såsom salt, peppar ketchup etc. Förstummade av detta högst egendomliga tillgrepp låter vi honom hållas och övertygar oss själva om att vi ändå var klara med ketchupen. Samtidigt växer obehaget av att inte ha reagerat våldsammare än med ett subtilt lyft på ena ögonbrynet. När samme person lite senare plötsligt finner det lägligt att klargöra menyns ofullständiga sanningshalt gällande de angivna priserna, börjar vi tycka att han passerar gränsen för vad som är acceptabelt. Tror nu inte för ett ögonblick att vi på något sätt ger uttryck för detta genom att språkligen utmana honom i ärendet. Underkuvade av konflikträdsla och övertygelsen om att det inte skulle göra saken bättre om vi klargjorde vår ståndpunkt, väljer vi att visa vårt missnöje på det sätt som bara riktiga mesar gör, nämligen genom att inte lämna dricks.

När jag senare grubblar över detta sparsmakade uttryck för missnöje kan jag inte låta bli att tänka på hur jag bara någon kväll tidigare besökte en restaurang med oklanderlig service, även då utan att lämna någon dricks. Snålt kan tyckas, och till det jag har inget bättre försvar än att notan redan från början var ganska svulstig och att det därför inte kunde förväntas annat än en hög servicenivå. Men insikten om att ha givit exakt lika mycket dricks till de vars service jag ratar, som till de vars service jag applåderar, irriterar mig. Om jag med stöd i Ribbings etikettskola kan avstå från att lämna dricks på de etablissemang som uppfyller min förväntan på service, kan jag då i förekommande fall på eget initiativ reducera notan hos de som slarvar med servicen och serverar kall mat på skitiga tallrikar? Om inte behöver jag annat råd för att uppnå en god dricksbalans.

En av mina arbetskollegor har som rutin att alltid inleda morgonen med en hälsning via mail. Jag kan väl inte påstå att han är speciellt vältalig eller verbal, hälsningen innehåller nästan alltid samma fras och känns i ärlighetens namn lite anklagande i tonen. Jag är förresten inte ens säker på att det är en mansperson. Det kan lika gärna vara en tjej eller en gammal tant. Jag är dock nästan säker på att han eller hon är invandrare då hälsningarna alltid är på engelska. Faktum är att jag aldrig sett personen i fråga, och jag har heller inte sett dennes avdelning på organisationskartan, men mailens innehåll tyder på att det bör vara någon slags IT-funktion. Om jag försöker svara på hälsningen får jag alltid omedelbar respons, men bara ett högst formellt svar, nästan som om det vore automatgenererat. Eftersom du inte behagar kommunicera i det format du själv kontaktat mig i, och konsekvent avhåller dig från visuell exponering på arbetsplatsen, väljer jag nu att konfrontera dig med ett öppet brev:

Bäste Systemadministratör, dina meddelanden om att mitt e-postkonto innehåller för många mail är till stora delar självuppfyllande då de flesta mailen kommer från dig. Jag anser härjämte att din korrespondens präglas av en synnerligen onyanserad och förebrående ton. Om du upplever överskridandet av storleksgränsen i min postlåda som ett problem bör du väl i egenskap av ditt yrkesämbete kunna åtgärda problemet genom att göra lådan större. Sammantaget önskar jag från din sida ett större mått av flexibilitet samt ett förbättrat kommunikativt uttryck. Om du har kommentarer eller synpunkter på ovanstående är du välkommen in till min kontorsplats för att diskutera villkoren för vårt fortsatta samarbete. I avvaktan på ditt genmäle registrerar jag försändelser från din avsändaradress som skräppost.

Om köttet kommer från Mamma Mu eller Lilla Gubben kan väl egentligen kvitta. Den där lasagnen innehöll ju ändå bara en tiondel kött. Och även om det förhöll sig såsom deklarerats och som alla snabbmatsgastronomer tydligen alltid haft en väl etablerad uppfattning om, dvs att köttet faktiskt kom från en ko, så krävdes ju ganska intensiv animalisk släktforskning för att utröna var denna kossa egentligen hade sitt ursprung. Att sudda ut gränserna mellan Europas medlemsstater har tydligen underlättat ett kontrollfritt resande för både studenter och nötkött…

Eftersom den ifrågavarande rätten och dess gelikar i storkökets produktportfölj är djupfrysta verkar innehållet av dyslexibefrämjande bokstavskombinationer i form av konserveringsmedel i alla fall vara begränsat, vilket kunde vara av intresse om man inte vill få i sig onödigt stor mängd okända och onyttiga kemikalier. Dessvärre kunde man i det finstilta läsa att råvarorna som används, underförstått nomadköttet, alltjämt under transport kunde innehålla något åt det hållet. Sannolikt för att möjliggöra en postum globetrotterkarriär utan alltför omfattande förruttnelseprocess.

Om man inte med kraft vill utmana sitt kontrollbehov så pass att man med ett brak springer rakt in i väggen och ut på andra sidan med Prozacpiller virvlandes runt fötterna och högkostnadsskyddet fladdrande runt halsen så vore det nog en bra idé att antingen låta frysdisken förbli oöppnad nästa gång man storhandlar, alternativt etablera en betydligt mer generell bild av djurfloran än den vi vant oss vid. Färre grupperingar där kreaturen i respektive grupp likställs avseende ätlighet oavsett om de har horn, pucklar eller taggar. Häst och ko fick väl sannolikt samsas i gruppen ”diverse fyrbeningar”, och har man bara förvällt den gode Brunte ordentligt, låt vara i rumänskt kranvatten, så kan han säkert tjäna som icke sjukdomsbetingande människoföda.

”Ursäkta att det tog sån tid, lille Melker här ville inte ta på sig sin vinteroverall…”. Jag gör en ansträngning att inte kräka fram en lika opassande som relevant spydighet samtidigt som jag försöker finna en tänkbar anledning till att lille Melker överhuvudtaget skulle behöva ha en åsikt om den saken. Att lille Melkers blöja skulle frysa till en synnerligen oaptitlig isglass inom loppet av sekunder i den bitande vinterkylan verkar han inte haft sinnesnärvaro nog att själv tänka på. Än mer förvånande är dock att motparten i den förflutna debatten inte verkar ha lyft fram detta argument för att på ett effektivt sätt avsluta en både tids- och humörkrävande dispyt. Jag påminner mig om att förmågan att tillgodogöra sig logiska resonemang inte är den mest framträdande hos individer i spädbarnsålder och drabbas kort därefter av insikten om hur uselt jag själv brukar lyckas i argumentationer med medmänniskor vars språkliga förmåga inskränker sig till en knappt urskiljbar gripreflex. Medveten om att i jag denna stund blott är en tillfällig bevittnare av familjeangelägenheter präglade av underåriga personer förblir jag tyst och riktar åter uppmärksamheten till mina fötter som domnat bort under den halvtimmeslånga väntan i bilen som vi för lika längesedan överenskommit om att sätta oss i för, vad jag uppfattade var, en i tid närliggande avfärd. Resvägen är kort, men icke desto mindre gör sig behovet av filmvisning på den nackskyddsmonterade bioanläggningen sig gällande redan innan bilen uppnått styrfart. Den unge cineasten tystas temporärt av en bunt riskakor vars ena hälft han sprider ut i baksätet och vars andra hälft han tuggar till en kletig sörja innan den sprids ut i baksätet. Jag gör en mental notering om att vid nästa bilfärd i sällskap med småbarn medtaga regnrock. På slutdestinationen för resan, ett sällskap i familjens mer perifera bekantskapskrets, erfar jag förvånat hur lille Melkers brusiga beteendemönster plötsligt förbyts och antar en ytterst blygsam position till omgivningen. Glädjen över detta blir dock kortvarig då han redan en söndergnagd riskaka senare återgår till den mer påfrestande karaktär han tidigare etablerat som vardaglig. Den lilla vettvillingen verkar i sina tinnitusframkallande räder över golvet oupphörligen balansera på gränsen till vad fysikens lagar tillåter i fråga om hållfasthet, friktion och gravitation. Medveten om att detta naturligtvis inte är konststycken baserade på i förväg utarbetade konsekvensanalyser betraktar jag häpet denna solitära cirkus med ständig oro för vilken av de enheter i rummets möblemang som först ska falla offer för meningslös skadegörelse. Att den åldersfattige artisten själv snart kommer att råka ut för en olycka förefaller oundvikligt varför jag på ett generande egocentriskt sätt tillåter mig hoppas att detta ska ske innan någon av de mer värdefulla ägodelarna tvingas utgöra en del i den makabra föreställning som motvilligt trollbinder mig.

Innan något av vådlig art hinner inträffa väljer jag av hänsyn till egen hälsa att lämna utrymmet och därmed även den i mitt tycke ofattbart ointresserade övriga publiken. Att obekymrat kunna behålla fokus på andra samtalsämnen i omedelbar närhet av det tumult jag nyligen upplevt ter sig nästan overkligt perceptionsundfallande. Själv känner jag mig utmattad av den psykiskt intraventrikulära preventivmedelsinjektion jag just blivit utsatt för. Jag promenerar hemåt i förvissningen om att även lille Melker tids nog kommer att bli en timid och dynamisk varelse som på ett önskvärt sätt faller in i mängden.

Cylindertäthet, koldioxidsförbränsling, drivmedelsaxlar, hjulupphängningsturbo, lastutrymningsvägar, snedställda kamaxelsremmar och hydraulisk askkopp. Listan över den nutida bilens egenskaper är så omfattande att man tvivlar på att det överhuvudtaget kan få plats så mycket prestanda i ett fordon. När legendaren Christer Glenning lät testa bilar i ett av barndomens absoluta favoritprogram ”Trafikmagasinet” inskränkte han sig till att undersöka hur många stora respektive små resväskor som på Tetris-manér gick att stuva in i bagageutrymmet, innan han pressade in sin gigantiska kroppshydda i baksätet för att undantagslöst konstatera att benutrymmet var för snålt. Vilket inte föreföll vare sig konstigt eller ovanligt eftersom den storväxte Glennings benstomme höll samma dimensioner som en mindre dinosauries och testen ofta utfördes på småbilar vars kaross skulle passa honom bättre som hockeyhjälm än som komfortutrymme vid persontransport.

I min medelålders annalkande begynnelse ärvde jag plötsligt den bil som kom att förgöra mitt bilägandes svendom. En svensk klassiker i form av en prefixlöst blå Volvo 240 DL. Av många ansedd som en av de mest intetsägande bilmodeller som någonsin serietillverkats. Så även det här exemplaret, om det inte varit för den alltid lika överraskande prestandatillväxt som fortskred i takt med fordonets långsamma degeneration. Redan vid överlåtelsen saknades vitala delar i förarsätets fästpunkter mot övriga fordonet vilket gav till följd en skoliosaktig sittställning med ryggbesvär och långvarig rehabiliteringsprocess som följd. Till naprapatens försvar ska tilläggas att behandlingens längd visserligen också påverkades av att problemet med de defekta fästpunkterna aldrig åtgärdades och att fordonet användes för färd såväl till kliniken som därifrån. Lika läraktigt som vetgirigt uppmärksammades allt fler defekter i den unika fordonskulturen varpå snillrika lösningar hittades och etablerades som individuell körvana. Att försöka starta vindrutetorkarna utan att först engagera signalhornet eller att blända av till halvljus någon annanstans än inifrån handsfacket blev till slut lika otänkbart som att lägga i backväxeln utan kofot. Lika självklart blev det till slut att med anledning av förarsidans avsaknad av fungerande fönstervev, till personalens stora förtjusning och mina eventuella medpassagerares märkbara obehag, backa igenom drive-in korridoren vid Mc Donalds. Den egenskap som till slut övermannade min uppfinningsrikedom var den som uppmärksammades en regnig höstdag, och som enkelt uttryckt gick ut på motorn fordrade en luftfuktighet under 20 procent för att starta. För den icke metereologiskt intresserade läsaren kan tilläggas att sådana klimatförhållanden sällan är rådande annat än i Gobiöknen, och dit hade jag ju sällan några ärenden. Det slutliga försöket att med mina bristande tekniska kunskaper finna en tänkbar orsak till detta fel gick snett redan från början när jag med ett bestämt ryck drog ur stålvajern till motorhuvens låsmekanism i sin fulla längd och ramlade baklänges på asfalten.

En lokal bildemonterare visade påtaglig iver att ombesörja omedelbar destruktion av det i hans tycke trafikfarliga plåtkadavret, vilket jag till alla miljöaktivisters lycka samtyckte till. Skrotningsavgiften skulle precis täcka den ersättning som krävdes för att bortforsla fordonet vilket gjorde beslutet tämligen enkelt. Detta finansiella nollsummespel skulle således bli slutet på en materiell kamratskap som jag för alltid ska bära i mitt hjärta.