Artificiell inkompetens

Publicerad den juli 31, 2021 av Johan Sunnerstam

Vi sitter på ett café vid ett konstmuseum någonstans i Värmland. Min innovationsbenägne far är med. På armen bär han nästan högtidligt sin väldigt smarta klocka som mäter och analyserar det mesta av kroppsliga förehavanden i realtid. När kaffekoppen framför mig plötsligt och oplanerat får för sig att välta är han snabb nog att kasta sig fram med den klockprydda handen och räddar mig från potentiellt generande kaffefläckar i skrevmiljö. Klockan, som representeras av Siri (som jag antar är finska), tar den hastiga rörelsen på största allvar och konstaterar högljutt att min far har ramlat (vilket jag tydligt kan se att han inte har gjort) och föreslår därför ett samtal till larmcentralen. Far lyckas dock få den nervsvaga finskan att lugna ner sig och samtalet uteblir, men det var ju i perspektiv ganska försigkommet av henne att påbörja en räddningsaktion så snabbt. Hon verkar omtänksam men kanske lite överkänslig.

Jag har själv tillgång till flera assistenter av samma hjälpsamma typ och tänkte efter denna händelse att jag skulle kunna påbörja dressyr av någon eller några av dessa i syfte att öka graden av säkerhet och effektivitet i min egen vardag. Ingen av dom verkar ha finskt påbrå men ingen av dem verkar heller ha svenska som modersmål. En av dom pratar bara engelska och hörsammar inte min tydligen alldeles för kraftiga svenska brytning som får en enkel uppmaning om att höja volymen i lurarna att resultera i ett oönskat samtal till en specialistveterinär i Örebro. Jag hör därför inte av mig så ofta till honom längre. Varken assistenten eller veterinären.

Det finns en som pratar svenska också, men även hon har allvarliga svårigheter att åtlyda de enklaste uppgifter trots att min svenska är tämligen tydlig och fri från dialektala störningar. Efter några misslyckade försök att verkligen utnyttja den svensktalande assistentens påstått kraftfulla kompetens att underlätta min vardag brukar komplexiteten i mina förfrågningar efter hand avgränsas till att handla om inställning av ett tidtagarur när jag kokar ägg. Och även här uppstår problem när jag till följd av språkförbistringen tvingas upprepa min vädjan så många gånger att minst en minut redan har passerat när timern väl börjar ticka. Jag ber henne därför att ändra tiden på tidtagaruret för att inte gå miste om den krämiga gula som endast kan uppnås genom tidsmässig perfektion i kokningsskedet och häpnar när assistenten replikerar att jag själv kan ändra tiden i appen på telefonen(!)

Jag konstaterar alltså att den artificiella intelligensen är så beskaffad att när den övergår i artificiell inkompetens väljer den att delegera uppgiften åter till användaren. Jag är osäker på hur detta kan effektivisera min vardag men jag gissar inte alls varpå jag entledigar assistenten med omedelbar verkan och känner hur jag genast känner mig befriad från några av de högteknologiska tyglar som påtvingas vid anskaffning av en ny ”smart” enhet.

Jag vill också vara innovationsbenägen, synkronisera intelligenta enheter med min kropp och otvunget ägna mig åt ordergivning till binära och undergivna hjälpredor. Mitt problem är att de sällan lyssnar, tar alldeles för många egna initiativ och dessutom är snorkiga i tonen när de inte klarar av sitt uppdrag. Om det enda jag lyckas få dem att utföra med hyfsad framgång är att ställa en äggklocka i några minuter varje morgon får de kategoriseras som onödiga där de får gott sällskap av ett stort antal andra applikationer, tjänster och digitala karaktärer som alla förgäves slåss om min dyrbara uppmärksamhet.

Om förändring inte innebär förbättring blir resultatet bara förbittring.