Om man äter en Dextrosol efter att man rökt en cigarett motverkar detta skadeverkningarna av cigaretten i motsvarande grad. Ja det kanske låter lite knasigt, men det var faktiskt en sanning jag med förvånansvärd lätthet anammade där jag relativt obelastad av ålder satt på en uppochnervänd roddbåt vid en spegelblank sjö bredvid en flera år äldre och flera gånger coolare sommarstugegäst, sökande efter den formel som skulle kunna bättra på min egen dittills (och kanske även hittills) obefintliga coolhet. Men eftersom Dextrosol tar slut fortare än cigaretter i kraft av att de är avsevärt mycket godare än rök för både en liten skolpojke och en flera år äldre sommarstugegäst med åtråvärd coolhet kastade vi snart cigaretterna i sjön med argumentet att rökning utan synkron sockermedicinering torde vara helt och hållet livshotande. Var den coola sommarstugegästen (låt oss kalla honom Urban eftersom det var så han hette) hade inhämtat sina uppgifter om det medicinska förhållandet mellan cigaretter och Dextrosol vet jag inte, men det är uppenbart att ingen av oss var särskilt källkritiska.

Det talades överhuvudtaget inte så mycket om källkritik när jag var liten, och det förväntades nog inte heller att man skulle vara källkritisk. Åtminstone inte som barn och verkligen inte i dagens betydelse av samma begrepp. Snarare kanske man förväntades att inte ifrågasätta vad en individ av högre rang, vilket inbegrep samtliga som var äldre än en själv, uttryckte som sanningar. Lyckligtvis fanns det fler och mer välvilligt inställda personer i min närhet som hade högre ambitioner om min fortlevnad innan graden av Urbanisering hade nått hälsovådliga nivåer. Således kom bluffen om Dextrosol som hälsofrämjande medicin, tillsammans med andra tidstypiska bluffar som exempelvis Nigeriabrev och pyramidspel, bara att utgöra ett fåtal av ingredienserna i den enorma blandning av sanningar och osanningar som genom åren utformat min egen högst personliga och inte alltid välsmakande identitetssallad. Likförbannat var den ingrediensen lika oönskad som konserverad majs är i en för övrigt helt ätlig sallad.

I dagens breda kanalutbud och oöverskådliga flöde av information har det blivit så lätt att trovärdigt offentliggöra en halv- eller osanning att den med stor lätthet kan förväxlas med en sanning. Det åligger dessutom mottagaren ensidigt att avgöra vad som ska betraktas som en sanning. Man behöver vara källkritisk, vilket inte alltid är lätt eftersom man som sökande efter information behöver navigera i tunga rökridåer av okunskaper, osanningar, konspirationsteorier, försäljningsargument och allmänt hokuspokus. Och inte fan orkar man väl med att söka efter sanningen varje gång man vill inhämta information. Ibland vill man ju liksom bara lite snabbt och enkelt ta reda på hur det ligger till. Som farsan gjorde när han vid enstaka tillfällen blottade sin okunskap och gick efter det sönderbläddrade uppslagsverket där de flesta sanningar tycktes finnas samlade i ett enda band. Snabbt, enkelt och trovärdigt.

Om jag nu, alltså fyra decennier senare, exempelvis av någon vettlös anledning skulle vilja ta reda på mer om majs. Som livsmedel betraktat och bortsett från min högst personliga och godtyckliga åsikt att den är en synnerligen effektiv salladsförstörare, hur nyttig är den att äta? Efter några minuters sökande bland digitalt publicerade artiklar har jag läst påstådda sanningar om att majs är både oumbärligt, obetydligt och otjänligt. Allt beroende på vilken källa jag väljer att förlita mig på. Det enda jag mot bakgrund av det jag hittills läst kan säga med säkerhet är att majs inte verkar vara giftigt. Men det hade jag redan på känn.

Att sanningen som riktpunkt devalveras på grund av överflödigt många åsiktsbasuner tycks vara en allt tydligare trend, men ta det inte för en sanning ty jag vet nog inte vad jag talar om.