En hypotetisk röra

Man hör ibland att det kan vara bra att röra om lite i grytan. Det är tänkt som en så kallad metafor och ska väl betyda att ett visst mått av provocerat kaos kan ge upphov till oanade förbättringar. Ingen vet riktigt hur eller vilka förbättringar som kan skönjas förrän kaoset bedarrat, men oftast går det att ljuga ihop något som liknar en sanning i efterhand. Allra helst så effektivt att den överskuggar de negativa konsekvenser som kaoset med all säkerhet gett upphov till utöver de påhittade förbättringarna.

Förespråkarna för denna tvivelaktiga och vetenskapligt ogrundade metodik brukar ofta sakna både insikt och närhet till den verksamhet man vill köra sleven i. På behörigt avstånd fungerar metaforen nämligen ganska bra för den oinvigde, man kommer med ett djärvt och till synes konstruktivt förslag och slipper befinna sig där det skvätter som värst.

Men det finns även de som gillar att befinna sig i händelsernas centrum, och vill man åstadkomma något riktigt stort kan man ju gå in i köket själv, kasta sleven åt helvete och hälla ut hela grytan på golvet. Med argumentet att den redan skurit sig lite, smakar ganska beskt och dessutom fått någon lustig bismak av tämligen opassande kryddblandningar som står och dammar vid sidan, är väl förlusten inte så stor. Vad skulle kunna bli sämre?

Men om detta, rent hypotetiskt alltså, skulle omvandlas till verklighet i något samhällsbesläktat – kanske rent av politiskt – sammanhang och det sedan, fortfarande i metaforiska termer, upptäcks att man behöver laga en ny gryta på samma ingredienser som nu ligger i vasken och i brist på slev ska skopas upp med bara händerna till en uppochnervänd kastrull borde det skapas utrymme för viss eftertanke. Men istället står där, rent hypotetiskt alltså, bara en samling kockar helt befriade från ödmjukhet och viftar med varsina recept med påhittade och helt verklighetsfrämmande måttangivelser som det dessutom inte finns ingredienser till. Jag undrar, rent hypotetiskt alltså, om det verkligen skulle vara klokt att hälla ut den enda mat man har innan man har ens en vag idé om en alternativ meny?

Det brukar sägas att om man har riktigt fina råvaror så blir det lätt att laga god mat. Rimligen gäller det motsatta om råvarorna håller dålig kvalitet. Då finns inga tillräckligt begåvade tillagningsmetoder eller sensationella smaksättare som kan rädda oss undan en sur gryta. Och faktum är att jag inte längre har några stora förhoppningar om en särskilt välsmakande sådan. Jag nöjer mig med att den existerar och kan stilla den värsta hungern. För tillfället har jag, i metaforiska termer men helt och hållet icke-hypotetiskt, fullständigt tappat aptiten och dukat av mitt bord inför en, eller i värsta fall flera, ovälkomna och ofrivilliga fastemånader.