Grillspetskompetens

Publicerad den maj 7, 2021 av Johan Sunnerstam

Så var det ånyo dags för den mest högtravande av alla överskattade matlagningsmetoder att beträda den av vårsolen upplysta utomhusscenen för att under några månader väsnas med sin uråldriga sommarplåga. Grillsäsongen är i antågande och med den oräkneliga besserwissranden om vilka tändutrustningar, marineringsstrategier, brikettsystem och röktillbehör som krävs för att göra sommarkvällen precis så onödigt pretentiös att man vill explosionsvomera vid blotta åsynen av ett grillbestick när höstmörkret sedermera drar ridå framför den svindyra ensemble av grillkompatibla förnödenheter som under några få veckor grävt hål i semesterkassan och förkolnat åtskilliga kilo svindyrt oxkött. Men är det verkligen nödvändigt att trycka upp en ölburksdildo i röven på en redan naken och förnedrad gödkyckling och tälja ner sin enda smideshammare till hickoryspån för att anrättningen ska bli tillräckligt njutbar? Räcker det inte med att skapa sig omaket att, istället för att bara sätta på plattan i köket som vanligt, förstöra nyinköpta sommarshorts i ett lönlöst försök att tömma grillen på gammal aska, fylla ögonhålorna till bredden med sot från en kolpåse som inte går att öppna utan tigersåg, dra ut tjugotvå meter förlängningssladd till den elektriska tändspaden och sedan vänta i en halv olympiad på att uppnå oigenkännlig glödbäddsperfektion?

Personligen har jag, som möjligen antytts ovan, alltid haft lite svårt att se den verkliga tjusningen med grillning. Möjligen bottnar min skepsis i en pinsam episod från barndomen då jag och min lillebror initierade transformeringen av morsans altan till en kolmila i ett misslyckat försök att skapa en finstämd stund med en engångsgrill. Att furumöbler kunde fatta eld så snabbt var lika överraskande som det monetära värdet de enligt ägaren betingade och som utgjorde argument för det omfattande skadeståndskrav som yrkades på under den påföljande rättegången (som för övrigt ägde rum i den nästan färdiga kolmilan). Omräknat i tidsenheter utan veckopeng blev straffet så utdraget att en långlivad fientlighet mot grillning sannolikt grundlades där. Men det är också ett empiriskt faktum att grillning är omständligt och svårmanövrerat, skapar timmar av merarbete, perversa mängder extra disk, och att maten ändå i bästa fall bara smakar nästan lika bra som det man lagat på spis och i ugn. Och när man efter lång och otålig väntan, när solen både gett upp och gått ner och kroppen rycker spasmiskt av knappt mätbara temperatur- och blodsockernivåer, äntligen får hacka i sig resultatet ska man jämte intagandet av en hälsovådlig mängd akrylamid lyssna på den nu föreläsande grillmästarens ändlösa bortförklaringar till varför det från saluhallen specialbeställda och hängmörade biffstycket inte blev så saftigt som han hoppats och varför alla champinjoner föll genom gallret och nu ligger som ett fungalt strössel i den icke tidsoptimerat sammetslena glödbädden.

Men visst, att dricka en öl i väntan på att induktionshällen blir varm kan ju bli aningen stressigt, så ur det perspektivet är det väl rimligare att fjanta runt vid grillen. Själv står jag hellre kvar i köket och angriper tidspressen genom att byta öl mot snaps. På det sättet har jag också gott om tid att avverka de minst fyra försök och lika många vredesutbrott som åtgår till att anlägga en osprucken bearnaise.