Jag hånades först hänsynslöst för att jag i ett impulsivt och ogenomtänkt ögonblick gett uttryck för min vilja att se den nya filmen om Alfons Åberg. Omgivningen uppfattade min önskan som löjeväckande barnslig och klandrade mig samstämmigt under vad som föreföll vara en halv evighet. Under förolämpningsprocessen kom dock kritiken mot min person att ta en oväntad vändning då man uppmärksammade mig på att Alfons pappa enligt sagan är åldersbestämd till 38 år, vilket råkar överensstämma exakt med min egen ålder. Att Alfons pappa är skallig och hasar runt i filttofflor med en pipa i munnen gav de självutnämnda recensenterna litervis med bränsle till utlåtanden som nu omvandlats till smädelser kopplade till min extrema ålder. Den underminerade självkänslan stärktes inte heller av att jag tyst för mig själv tvingades erkänna att jag under semestern faktiskt inhandlat en pipa som jag förnöjsamt avnjuter på altanen vid högtidliga tillfällen.

Det var vid ett av dessa högtidliga tillfällen som jag avslutade rökandet med att knacka ur tobaksresterna ur pipan i en blomlåda som i frånvaron av det dignande utbud av färska örter som från början var tänkta att finnas där, utgjorde en för ändamålet magnifik askkopp. Resten av kvällen avlöpte utan några som helst extraordinära händelser, och det var inte förrän vi läggdags som jag uppmärksammade hur det genom det öppna sovrumsfönstret kunde anas något som påminde om brandrök. Efter ett kontrollerande brandsök i lägenheten kunde konstateras att det åtminstone inte brann inomhus, vilket fick mig att anta att det var något utanför och på avstånd som brann, och som jag därför hade vare sig intresse eller ansvar för.

Det tog emellertid inte lång tid innan jag åter kände mig tvungen att utreda orsaken till den nu relativt påtagliga rökdoften, varpå jag gick ut på altanen för att göra kompletterande efterforskningar. Där upptäcker jag till min förvåning hur det från blomlådan stiger en rökpelare av oanade proportioner, och hur jag trots flertalet påfyllningar av den största kastrullen vi har inte effektivt lyckas kväva den glödbädd som tagit plats där det fram till nu endast legat torr och obrukad planteringsjord.

Att försöka försvara ett oaktsamt tillgrepp av den art som gav upphov till olyckan, och som med aningen mindre tur kunde gett upphov till en smärre eldsvåda, är väl sannolikt helt framgångslöst. Men jag måste ändå få framhålla att jag och min bror i somras under tre timmar försökte få eld på en stor hög sly som trots att vi till slut hällde bensin på skiten minsann inte ville börja brinna!