Jag har alltid fascinerats av ishockey. Varifrån intresset och fascinationen egentligen härstammar är dock svårt att säga. De första vaga minnena av sporten består i att ha sett Sveriges Tre Kronor tillintetgöras av Sovjet med idel förnedrande målskillnader till den röda flaggans fördel, vilket borde gjort mig till antingen fotbollsfanatiker eller kommunist. Jag blev ingetdera.

Jag spelade visserligen fotboll i några unga år men kan nog inte påstå att jag bidrog nämnvärt till de glest förkommande framgångarna. Kanske i så fall mera till de frekventa motgångarna. Klen och liten till växten hade jag fullt sjå bara att uppbära de av den äldre årskullen ärvda matchtröjorna som utan problem räckte mig ner till de grönfläckiga knäna. När jag under pågående match av någon retsam mittfältare från eget lag uppmärksammades på fadäsen att i hela första halvlek sprungit runt i bara kalsongerna, just för att det inte gjorde någon som helst visuell skillnad vare sig för mig eller omgivningen om shortsen var på eller av, fann jag för gott att avsluta min fotbollskarriär innan den knappt hunnit börja. Tränarna skulle dessutom börja befolka lagdrabbningarna med elva spelare och till följd av detta införa nya kompletterande regler innefattande offside vilket gjorde tidpunkten för avhoppet perfekt. Detta var nämligen reglementen som innebar tämligen stora utmaningar bara gällande stavningen, än mindre kunde jag förstå dem eller förhålla mig till dem i aktivt spel. För övrigt tror jag inte att en spelare med tåfjutt som enda kvalitet hade varit ett ämne att satsa på ens för lagledningen i Alkvetterns IK.

Min karriär som ishockeyspelare slutade om möjligt ännu tidigare än min fotbollskarriär. Efter att under några år som väl dold talang legat i förberedande hårdträning genom kontinuerliga hemmamatcher mot lillebror iförd halmbalar som målvaktsbenskydd och ett sönderklippt plastlock som ansiktsmask, blev jag sedermera draftad till kvartershockeylaget i ovan nämnda klubb. Att det kallades kvartershockey var för mig obegripligt, vi hade ju inga kvarter där jag växte upp. Bara grusvägar, åkrar och en kyrka. Jag erfor senare att vi skulle möta lag med spelare som bodde i olika kvarter, så kallade stadsbor. Ett moment jag inte riktigt hade räknat med vid kontraktsskrivningen, och som fick hockeyfrillan att krulla sig under störtkrukan. Långfärdsskridskor och bandyklubba ersattes efter enträgen övertalning riktad mot oförstående föräldrar av mindre iögonfallande utrustning inför första matchen, men graden av förnedring inför den samlade trion åskådare kunde självfallet aldrig bekämpas med så enkla metoder. Eftersom jag med mina tidigare långfärdsskridskor haft en svängradie på cirka åttio meter föreföll det omöjligt att ens med de nya korta skridskorna gira så tvärt att man undvek sargen, vilket redan i första bytet visade sig vara med sanningen överensstämmande. Jag kunde inte ens uppbringa sinnesnärvaro nog att försöka bromsa för att undvika en kollision utan rammade träplanket med ett brak och fick tillbaka luften i lungorna lagom till tredje periodens slutsignal. Jag lånades därefter omedelbart tillbaka till laget med lillebror som ständig tabelltvåa.

Ishockey avnjuts numera endast framför teven, eller i bästa fall från läktarplats. Att vråla på orättvisa utvisningar och tveksamma målvaktsingripanden är lika ofrånkomligt från båda platserna trots att repriserna oftast bevisar min usla förmåga att bedöma en för andra solklar situation. När hockeysäsongen efter avslutat serie och slutspel snart kulminerar i världsmästerskap är förväntningarna återigen orimligt högt uppskruvade, men ingen förlust är stor nog att överskugga välbehaget i att dricka öl i smutsig brynja och kommentera felaktiga domslut så att jordnötterna står som hagelsvärmar ur käften. Mina bästa egenskaper som idrottsman är således fastställda och transferfönstret för evigt stängt.