Ett för året gällande kombinat av arbetsrelaterade skyldigheter och nyligt förlustexekverade privatinvesteringar omöjliggör den annars så eftersträvansvärda flykten från riket under julhelgen detta år. Istället tillbringas julen till lika veckorna dessförinnan i hemlandet, där för övrigt mitt modersmål tycks vara en av de få företeelser som under perioden alltjämt är kompatibla med mina relativt lågt ställda krav på omgivningen. Övriga element i tillvaron skiftar karaktär på ett säsongsbetonat och oftast mycket obehagligt sätt. Carola och Peter Jöback släpper ytterligare varsin stämningslös julskiva, om möjligt ännu mer pretentiösa än de tidigare. Småbarnsföräldrar delar ut sina bortskämda avkommors fyrfärgsutskrivna önskelistor till den nära släkten som mottager dessa med illa dold förhoppning om plötslig spädbarnsdöd inom familjen. Saffransstinkande bakverk med tandhälsovådliga korintdekorationer förpestar annars utmärkta fikaraster. Skelögda högstadieelever tävlar på helsidor i dagstidningen om det tvivelaktiga nöjet att på luciadagen, inför morgontrötta och urinmarinerade demenspatienter, låta sig förnedras genom att på gammelsvenska sjunga falskt iförda spöket Laban-dräkt toppad med dörrkrans. Ernst Dirkschneider står barfota i sitt kolsvartgröna orangeri och pryglar ensamma själar med lovsånger om betydelsen av gemenskap i en predikstol garnerad med broccoli. Till vardags förlamade företagsledningar bjuder sina anställda till utfodring präglad av ockerpris och halvfabrikat snarare än svenska traditioner. En statlig myndighet utser årets julklapp vid en tidpunkt då blott en bråkdel av julklapparna ännu är inhandlade. Allt i ett motbjudande högt tempo tills dess att det mentala målsnöret, i talspråk julaftons morgon, passeras och hjärnan exploderar i ett moln av glögg och julskinka. Vid denna tidpunkt kan endast några trettio år gamla avsnitt av Kalle Anka uppbringa tillräcklig energi hos föräldrarna för att jaga bölande ungar runt kvarteret i ett lönlöst försök att få samma ungar att istället sitta lugnt och stilla framför TV:n och häpet beskåda något som för dem känns lika tidsenligt som en vedspis ombord på rymdstationen MIR.

När man sedan, snubblandes över lata grannars utkastade julgranslik, promenerar till jobbet i början av januari och gläds åt att det är ett helt år kvar till nästa gång – DÅ är julen god!

När det nya resecentrumet i staden efter sex år färdigställts fanns där något i resterna av lika många totalentreprenörers framfart något som borde fått trafiksäkerhetsverkets ämbetsmän att rysa av missnöje. Som en av de reaktioner som ständigt följer i kölvattnet efter omfattande byggprojekt, publicerades åtminstone flera insändare från upprörda invånare som behandlade det känsliga ämnet.

Som en tvivelaktig genvägslösning på problemet att få gångvägar, cykelbanor och bussfiler att på ett trafiksäkert sätt ledas över en begränsad yta lät man uppföra en så kallad ”mixad zon” där trafik av alla ovan nämnda slag förväntas kunna samsas på samma torgliknande yta utan minsta hjälp från exempelvis övergångsställen eller trafikljus. Ett upplägg som snarast för tankarna till en fyrvägskorsning i Ahmadabad, möjligen med den åtskillnaden att åsnor och kor (alltför) sällan återfinns bland trafikanterna.

En bit längre bort, vid ett trafikljusövervakat övergångsställe, återfinns vad som skulle kunna anses vara motpolen till detta fenomen. Separata trafikljus för gångtrafikanter och cyklister! Här gör man, helt i olikhet med strategin vid resecentrumet, en avgränsning mitt i vad som skulle förefalla vara två trafikslag ganska lätta att kombinera. Men istället kan man alltså bittert få stå där och glo på hur cyklisterna framvinkade av sitt cykelspecifika gröna ljus susar över gatan då bilarna står stilla, medan jag själv förväntas avvakta till nästa gång herr Gårman behagar lysa grönt.

Ytterligare lite längre bort, på en hittills fullt fungerande cykelbana i parkmiljö, har stadsbyggnadskontorets arkitekter (eller snarare deras underhuggare) ägnat de senaste dagarna åt att rita upp en avskiljande mittlinje syftad till att hålla gångare och cyklister åtskiljda på densamma. Olycksstatistiken på nämnda cykelbana torde vara helt obefintlig och åtgärden därmed minst lika omotiverad.

Den uppenbara frågeställningen blir förstås varför fotgängare och cyklister förefaller vara en så stor fara för varandra att de måste separeras på alla tänkbara sätt, när stadsbussar i linjetrafik och fotgängare är så uppenbart kompatibla i trafiksammanhang? Men det är ju förstås enklare, och dessutom ur statistiskt perspektiv fulländat, att genomföra säkerhetsfrämjande ingrepp på redan olycksbefriade sträckor i strövområden än i kaosartad citymiljö.

Men den kanske viktigaste frågan är väl huruvida åsnor, kor och därmed relaterade fyrbeningar kommer att bli en allt vanligare syn på våra svenska trafikleder, och hur länge vi i så fall kommer att behöva vänta på åsneljus och stigningsfiler för katt och kamel?

I mina tappra och enträgna försök att skrämma lika ovälkomna som efterhängsna semesterkilon på flykt ignorerar jag bestämt tidsenliga bantningsmetoder som redovisas på de medicinskt tillförlitliga löpsedlar som pryder stadsbilden, och ägnar mig istället åt gamla hederliga gryningspromenader. Flera personer i min omgivning skakar oförstående på huvudet åt detta och frågar sig hur man kan välja att trotsa den instinktiva dygnsrytmen före alternativet att rubba kosthållningen med exempelvis en helt naturlig tvådagarsfasta mitt i veckan eller intagsförbud av underjordiska vegetabilier. Men hur blåst det än kan verka att sömndrucken snubbla runt på cykelbanorna mitt i natten för att aktivt motverka en alltför spolformad kropp, så kan man på dessa arla morgonmarscher faktiskt uppleva ageranden som åtminstone i mitt tycke framstår som ännu mer korkade.

Vad sägs exempelvis om en renhållningsarbetare som försöker trotsa fysikens lagar genom att i motvind av kulingstyrka ihärdigt gasa runt med en lövblås? Baserat på lövens absoluta ovilja att blåsa någon annanstans än i lågtryckets vindriktning var det om inte annat ett komplett resursslöseri eftersom aktionen inte resulterade i någonting annat än ett fasansfullt oljud.

Eller ta exemplet renhållningsarbetarens kollega som tömmer papperskorgar längs cykelvägen och finner det nödvändigt att varna den, frånsett en spolformad vandrare och några kråkor, obefolkade cykelbanan med ihärdigt blixtrande signaler från fordonets takmonterade saftblandare?

Förutom att inlägget idag verkar aningen småsint, och inte alls fungerar så promenadmetodsfrämjande som jag från början tänkt,  så kan det ju dessutom upplevas som ett påhopp specifikt på renhållningsarbetare vilket jag förstås å det bestämdaste vill hävda att det inte är. Det är ett påhopp på halvklent begåvade individer i största allmänhet.

Skyll er själva då konsumentkontakter på diverse mejerier runt om i landet som undviker att svara på den fråga jag med objektiv grundinställning och utan underliggande cynism (äsch lägg av, det kan jag visst det) försöker få svar på. Jag hade faktiskt från början tänkt låta detta inlägg bli en örfil på mig själv som straff för mitt stundom (eller alltid lika) fördomsfulla och skeptiska sätt att observera företeelser i samhället.

Frågan gäller något så enkelt som ekologisk mjölk. Om vissa bönder odlar och producerar ekologiskt och vissa andra kör på i gamla hederliga besprutningshjulspår, så borde det väl rimligtvis också göras åtskillnad på produkterna i hanteringen fram till konsumentförpackning och butikshylla? Följdfrågan härefter kan tyckas självklar.

Kör mejerierna med olika tankbilar till de olika gårdarna eller har de separata tankar för att hämta upp ekologisk respektive fulmjölk? Eller är det som jag nu i utevaro av svar från tillfrågade och initierade branschmänniskor börjar misstänka, att all mjölk spolas ut i samma tank och att man helt enkelt bara klistrar ett ekomärke på så många paket man tycker sig ha täckning för? När jag köper ett paket ekologisk mjölk skulle det ju kännas allra bäst om det faktiskt var mjölk från den glada kossan jag köpte, och att jag inte bara betalade några kronor extra för att indirekt gynna den bonde som väljer att värna om djur och natur (även om det naturligtvis finns en viss poäng även i detta).

Fram tills dess att någon presenterar facit i frågan klafsar jag vidare i okunskapens träsk där jag för övrigt inte känner mig alls särskilt bortkommen längre.

Och precis när jag tyckte att det där lagom gubbgriniga inlägget inte blev så pjåkigt fick jag min örfil. Nästan lite hårdare än jag räknat med. Och inte av mig själv utan av ekobonden Inger som gladlynt skriver att tankbilarna både kör separata turer och noga diskas mellan körningarna. Plötsligt är okunskapens träsk lite kallare och blötare än nyss… Men jag pastöriseras snabbt i vetskapen om att rätt mjölk är i rätt paket och jag hittar säkert snart något annat att gnöla på.

”Femton kilo mat och fett passerar med tiden din diskmaskin”. Animeringen föreställer en brun gröt som sväller fram ur ett rör eller nåt. Den uppfordrande kvinnan i reklamen markerar med eftertryck hur viktigt det är att använda en alldeles särskild ny typ av gottgörande disktablett för att inte ledningarna ska slamma igen av all gegga som pressas igenom dem. Själv har jag genomlevt en överväldigande majoritet av min vuxna existens utan diskmaskin och har fortfarande svårt att inte av ren reflex handdiska det mesta som rivs ner från skåp och hyllor (vilket för övrigt är en ansenlig mängd trots att hushållet bara betjänar två personer). Jag kan säkert sanningsenligt påstå att jag ” med tiden” diskat över 1000 tallrikar vilket ju nästan kan uppfattas som något av ett rekord, om det inte vore för det faktum att jag inte angett någon tidsperiod i sammanhanget. Att diska 1000 tallrikar på en dag skulle väl vara både imponerande och hälsovådligt ur ett russinhudsperspektiv, men att diska en tallrik i veckan under 20 år är väl knappast en bedrift värd att söka till talangjakten på. Därför blir inte heller de 15 kilo mat och fett som passerar genom diskmaskinens sårbara artärer särskilt ögonbrynshöjande om man inte klargör tidsaspekten. Och om man ändå inte klargör tidsaspekten, varför nöja sig med 15 fjantiga kilon? Om det nu överhuvudtaget är av värde att specificera mängden slagg som åderförkalkar den platsmonterade hemhjälpen kunde man väl lika gärna hugga i med 50 eller 100 kilo för att maximera det diskmedicinska värdet i tabletten. Sett över tillräckligt lång tid så vore det väl fortfarande sanningsenligt?

Jag får intrycket av att den som författat manuskriptet till denna osedvanligt korkade reklamstump lider av betydligt allvarligare åderförkalkning än vår Elektrolux.