Det var väl knappast i syfte att spränga berg man tog med sig kassettbandspelaren på semestern, och det var väl heller inte genomförbart rent tekniskt. Likväl var det bergsprängare den i folkmun kallades i en numera svunnen och alltför avlägsen tidsepok. Kassettbandspelaren som i egenskap av sin skrymmande gestalt orsakade dubbelsidig hjärnblödning hos familjens packningsansvarige redan innan den nypolerade Volvon lämnat gårdsplanen för avresa mot Legoland. Snart insåg man också, även om det givetvis inte kunde erkännas, att det var allt annat än klokt ur bekvämlighetssynpunkt att högljutt argumentera för att få dela säte med en åtta kilos bandspelare hela vägen till Danmark, i synnerhet som det oväntat nog saknades vägguttag i bilen. Och i avsaknad av tolv batterier stora som läskburkar kunde man omöjligt förmå apparaten att överrösta en lillebror som retsamt och ideligen försökte annektera baksätesterritorium. Och eftersom kostnaden för en uppsättning batterier motsvarade en årsförbrukning av Tip-Top och speltiden tog slut innan man ens hann få pappret av glassjäveln var det knappast värt att offra de påföljande fyra årens veckopengar på att som engångsföreteelse höra Ozzy kvida ur sig Iron Man, även om det lät rätt kul i slutet av låten när kassetten gick på halvfart och han lät som en steglad bergsget på rohypnol.

Om någon i detta tvivelaktigt gynnsamma läge sagt till mig att bilar i framtiden skulle kunna drivas med batterier hade jag, samtidigt som jag nog tappat fokus på den fientliga erövringen av baksäte, haft svårt att föreställa mig den orimliga mängd som torde krävas för att ens ta sig ner till postlådorna. Men så var ju också mitt synfält på teknikområdet avgränsat till vad som i text rymdes på kartongen till Den Lille Elektrikern, och fram tills helt nyligen var den enda referensen jag hade till Musk att det var en doft i Axe-serien.

Med tiden har det visat sig att energiinnehållet i batterierna ökat lika drastiskt som energibehovet i apparaterna minskat. Med dagens teknik skulle väl Ozzy fått gnöla ända ner till Odense innan det blev dags att byta batterier. Och fan vet om man inte skulle kunna spränga sig en egen tunnel genom Hallandsåsen med en vanlig Freestyle om den där Musk-killen skulle få för sig att lansera en sådan.

En oväntat negativ konsekvens i denna högteknologiska utvecklingscentrifug är emellertid att de som tillverkar batterierna inte får sälja alls så många batterier som förut. Och eftersom framgång utan tillväxt är tillbakagång, och tillväxt utan försäljningsökning är missväxt, behöver problemet pucklas på med konsumenten som sandsäck. I fallet med batterierna har man kanske sneglat på tillverkare av dammsugarpåsar som uppenbarligen stått inför liknande utmaningar. Lösningen består i att man breddar produktutbudet till total oöverskådlighet och lanserar alldeles för många modeller av nästan identiska produkter och sedan säljer dem förpackade i alldeles för stor mängd. På så vis dubblas försäljningen minst en gång när alla köper fel modell, sedan fyrdubblas försäljningen genom tvånget att köpa fyra så många batterier som man behöver, vilket i praktiken ger en åttafaldig försäljningsökning eftersom man måste köpa fyra batterier av både fel och rätt modell. Och eftersom apparaterna klarar sig på ett enda batteri tillräckligt länge för att de överflödiga batterierna ska hinna tappas bort så räcker intäkterna till att fortsätta utveckla nya onödiga modeller och klaveret är därmed självspelande. Utan batterier.

Framför den vidsträckta exponering av batterier jag nu beskådar i stormarknadspalatset får jag omedelbart huvudvärk och blir kissnödig. I min nyligen inledda, och snarligen upphörande, bojkott kommer jag endast att använda apparater som drivs av vägg eller vev.

Med ännu sömngrusig vision av hur denna vädermässigt avskyvärda aprilmorgon ytterligare kan försämras, läser jag hos en större nyhetsförmedlare att en ännu större tüsk biltillverkare förutspår produktionsproblem orsakade av bristen på halvledare. Jag pauserar och låter otuggad äggröra vila på underläppen i ett försök att bildligt förmedla min oförmåga att förstå hur ett så etablerat företag inte kommit längre i insikten om effektiv företagsutveckling. Det är ingen vild gissning att företaget i fråga genom åren spenderat ett generande antal miljoner på att med överprisade konsulters hjälp utveckla organisationen och optimera beslutsprocesser i oräkneliga verksamhetsförstörande Management Consulting-program. Ändå har man inte insett att många problem faktiskt orsakas av att en ofta chefsövertalig organisation belastas av alltför många dåliga ledare. Jag vill påstå att problemet inte är bristen på halvledare utan snarare den eskalerande förekomsten av dessa.

I en värld där karriären väger tyngst krävs åtskilliga mellanchefsnivåer för att hålla liv i halvledarens ambition att klättra vidare och därmed vidmakthålla dennes lojalitet gentemot arbetsgivaren intill nästa fikarast. Och även om chefstombolan med nivåer och titlar i mångt och mycket är hittepå så är det inte ovanligt att det med ett tilldelat chefsskap även följer ett ansvar som, hur odefinierat det än må vara, är för tungt att bära även om halvledaren sällan inser det själv. Och skulle det bli alltför uppenbart att hen trots allt inte var lämpad för uppgiften så upprättas genast en utvecklingsplan för att tillgodose behovet av utbildning, coachande stöd och teoretiska verktygslådor för att förmå den felrekryterade att lära sig utföra sina uppdrag.

Det verkar vara ett vanligt förekommande problem att chefsposter tillsätts utan särskild beaktning på uppdragets beskaffenhet. Istället låter man de mest hängivna kaneldikeslaparna från hierarkins bottenskikt ta ett självförverkligande kliv uppåt och därmed frambringa en kort tids respit från påtryckningarna om befordran och löneförhöjning, med resultatet att glappet mellan kompetens och kvalifikationskrav bara ökar.

Det förekommer även att halvledare som fjäskat sig igenom ett flertal chefsnivåer och till slut blivit så malplacerade att de gjort sig skyldiga till grövre fadäser, tilldelas nya kvalificerade tjänster trots att de på ett övertygande manér påvisat att de saknar relevanta förmågor. Man föreställer sig lätt att klavertrampsdesarmerade halvledare efter flera misslyckanden på fel ämbeten omsider, av egen eller annans påskjutande kraft, borde omplaceras till en chefsnivå (alternativt chefsbefriad nivå) i paritet med uppvisad kapacitet. Denna föreställning förvrängs dock som regel till vanföreställning.

Att sträva efter chefsskap bör inte vara ett självändamål och inte heller att utveckla ledarskapet genom att tillsätta fler och fel ledare. Låt istället färre och för uppgiften kvalificerade ledare ta hand om chefsskapet, ty på en duktig ledare går det väl, den bristande matematiken till trots, åtminstone fyra halvledare.

Om man ständigt måste klargöra hur tydlig man varit med ett visst budskap, hur tydlig har man då egentligen varit?

En sedan länge varande trend inom den svenska politiken är att man från sin grundposition (ofta likställd med försvarsposition) inleder sina repliker med att tala om att man alltid varit väldigt tydlig i något visst ställningstagande. Men om detta alltid måste förtydligas i efterhand kan man ju undra hur tydligt ställningstagandet egentligen varit? Är det inte bara ett ganska dåligt försök att retroaktivt, i besittning av ett facit på hur man borde tyckt och sagt, måla upp en felaktig bild av att man var smart och förutseende när man i själva verket bara var förvirrad och okunnig precis som alla andra? Dessa uttalanden uttrycks nämligen nästan undantagslöst i tempus som beskriver dåtid och mycket sällan i presens vilket åtminstone delvis befäster denna tes. Kanske belyser det också rädslan för att tala om vad man tycker innan man vet vad andra tycker att man borde tyckt.

I mindre offentliga sammanhang pratas ofta negativt om den som sätter i system att hålla truten tillräckligt länge för att i kraft av offentliggjord kunskap om vad som skulle ha varit den smartaste åsikten säga  ”- Vad var det jag sa?”. De tvenne beteendena saknar inte likheter.

Kanske vill man använda denna bakåtriktade rutin för att successivt göra upp med sin historia, något som också blivit väldigt omtalat på senare tid. Frågan är vad som krävs för att göra upp med sin historia och vad det egentligen är värt. Att vissa av mina tidigare åsikter i sken av dagens ljus kan te sig orimligt korkade är ett faktum och därmed ett starkt argument för kontinuerlig självrannsakan och erfarenhetsbaserad lärdom. Men att rycka historiska uttalanden ur sitt sammanhang av dåtidens okunskap om framtiden och skärskåda dem i ljuset av dagsaktuella erfarenheter är inte alltid relevant. Och att ständigt ställa grupper och individer till svars för vad man tidigare sagt, eller att ställa någon till svars för vad dennes sedan länge förmultnade släktingar eller företrädare sagt, blir inte direkt utvecklande för vare sig den enskilde eller samhället i stort. Snarare tvärtom.

Det vore sannerligen uppfriskande med en mindre prestigefylld och skitnödig ton i den offentliga debatten. Liksom i den icke offentliga debatten. Alla kan inte alltid ha haft rätt och det behöver heller inte eftersträvas.