GIV AKT!

Det är julafton 1993. Eller för min personliga del i slutet av mars om man kalkylerar enligt den tvivelaktiga metaforen ”livet omräknat i ett kalenderår” som kan rekapituleras genom återbesök på tidigare blogginlägg i Risbusken. Detta är den tid i livet då, alltjämt metaforiskt, vintern fortfarande har ett visst grepp om tillvaron alltmedan den obevekligt håller på att undanträngas av den nalkande våren. Just nu verkar dock vintern göra en sista kraftansträngning genom att släppa ifrån sig en alltigenom glädjelös hagelskur.

Jag sitter på en rostande skrivbordsstol som gnäller värre än en lemlästad kalkon vid minsta förflyttning. Framför mig på bordet står en backelittelefon och lite knastrande antik radioutrustning. På ryggstödet hänger en vit reflexsele och ett automatvapen. Det snöar in genom luckan i väggen framför mig när en finnig soldat paragrafenligt envisas med att visa sin militärlegitimation trots att jag försöker vifta förbi honom i hopp om att slippa släppa in kalluft i kuren som precis uppnått en relativ värmebölja i form av kylskåpstemperatur. Jag tar en klunk ur en med daglönen surt förvärvad läskburk som någon finurlig vapenbroder skämtsamt petat ner en lössnus i, vilket får mig att raketkräkas ut genom den nu så lämpligt vidöppna visitationsluckan. Jag chockas över min längtan efter det traditionellt så eftresträvansfria julfirandet och tänker att till och med kokta grisfötter och lutfisk skulle utgöra en själslig befrielse i nuläget. Men ödet ville tydligen annorlunda. Mer specifikt, ödet ville istället se mig gradvis depraveras i en djupfryst vaktkur intill årets slut.

Av det fåtalet episoder som etsat sig fast i minnesbanken från den miserabla tjänstgöringen vid artilleriregementet så är denna kanske den mest talande beträffande företeelsens minimala gudomlighet. En allmän uppfattning brukar vara att man under de månader som man oskyldigt dömts till samhällstjänst skaffar sig både erfarenheter och vänner för livet. Själv har jag med lätthet förträngt det mesta av kunskaperna i obsolet krigföring och därutöver samtliga militära gelikar. Då bör man förvisso betänka att man som kock i det militära huvudsakligen ägnar sitt stridslynne åt att försvara den lapskojs man tvingas mata soldaterna med, och som bara med nöd och näppe är tillräckligt god för att slippa bli levande begravd i den avfallsgrop man nyss tillbringat två timmar åt att gräva. Att gå till beväpnad attack med en fyrtio år gammal stekbordsbestyckad Scania eller att gå i närstrid med en soppslev kändes väl ungefär lika lyckat som att inleda vänskapliga förbund med de man dagligen utsatte för risken att matförgiftas.

Att den militära karriären fick ett abrupt slut efter muck hade nog också sin förklaring i att jag inte var något riktigt officersämne. En menig med tillräckligt svaga stridsnerver för att vid eldgivning från den egna plutonens Haubitskanoner skrämmas så till den grad att tarmens innehåll omedelbart evakuerades till kronans persedlar samt att fyrtio liter nystekt bratwurst slungades ända fram till fiendelinjen hade nog fler negativa än positiva konsekvenser för slagens utfall. Två veckor senare fick jag också mycket väntat bekräftelsen på att min krigsplacering upphört.

Nyliga uttalanden om försvarets sannolika svårighet att stå emot ett fientligt anfall framstår mot bakgrund av mina militära upplevelser inte som särskilt kontroversiella, även om det säkert fanns de som kunde resa ett tält med vedkamin utan att rökförgifta sig själva.

I GOD KONDITION

Den sammanfattningsvis ganska håglösa ansträngningen att undvika en numerär majoritet av de sju dödssynder som ska omintetgöra risken för omoraliskt agerande mot mig själv och mina medmänniskor, får understundom effekten att en av dem, lättjan, reduceras till så låg nivå att visit på träningslokal gör sig utförbar.

Miljön i denna behagar mig egentligen förhållandevis dåligt, men klimatet besegrar så här års ur ett rent meteorologiskt perspektiv ändå förhållandena vid barmarksträning som annars är att föredra. Som den individualist jag är håller jag mig helst på min egen kant och genomlider konditionsfrämjande övningar solitärt. Det är därför heller inte tal om några tidsbokade gruppövningar där en hyperaktiv träningsfascist försöker överrösta technoversioner av de senaste melodifestivalbidragen med sina patetiska hejarop under det att den ditlurade församlingen dränker sin träningslust i mjölksyra. Nej, de som väljer att åtnjuta träning i flock kommer aldrig att behöva ofredas av mina bidrag till en försämrad gryppdynamik.

Den mentala motvinden på väg till gymmet är som allra hårdast efter allmänna helgdagar då besökarskaran som man tvingas samsas om utrymmet med nära nog tredubblas till följd av de många samvetskval som genomlids efter en långhelg av ogenomtänkt matmissbruk. Villfarelsen att ett kortare besök på löpbandet skulle kunna eliminera överkorpulenta symptom som självavfyrande skjortknappar och till funktionsoduglighet överbelastade badrumsvågar verkar vara så vedertagen att den närmast är att betrakta som en halv sanning.

Vid det ångestfyllda inträdet till omklädningsrummet pådyvlas mina andningsvägar en vämjelig doft som för tankarna till en alldeles för icke omhändertagen tvättkorg. Jag klämmer mig andnödd fram till ett ledigt skåp omgiven av en grupp äldre motionärer som är mitt en högljudd diskussion om huruvida ciabatta är en träningsform, en pizza eller ett bröd med mat i mitten. Jag byter skyndsamt om till min pyjamasliknande träningsytstyrsel och lämnar rummet utan att få veta svaret. Väl installerad på det aggregat jag valt att utkämpa dagens kamp mot, börjar den sedvanliga processen att konstant övervinna återkommande och allt högre smärttrösklar för att till slut, darrande av utmattning och löddrig som en uttjänt travhäst, falla ihop och liggandes på golvet i fosterställning invänta endera akut hjärtinfarkt eller vilopuls. Jag erhåller ingetdera men låter omgivningens blickar övertyga mig om att ändå försöka resa mig och hasa iväg till handfatet för att uppnå en hälsosammare vätskebalans innan jag svimmar. Raden av gladiatorer bakom mig växer medan jag trånsjukt försöker pressa hakan över porslinskanten och nå fram till vattenstrålen med mina torrspruckna läppar. Efterhand återfår jag viss känsel i ett urval av vitala extremiteter och lyckas ta mig därifrån innan läkarassistans ofrivilligt tillkallas.

Väl tillbaka i omklädningsrummet är stanken från omgivningen nu inte värre än den från min egen tröja vilket gör mig oerhört angelägen att snarast bli kvitt båda dessa element. Jag ryggar tillbaka inför åsynen av en framålutad manskropp med alltför fettfria skinkor för att en rektal förevisning ska bli ofrånkomlig. Jag vomerar mentalt och önskar att groominglagen hade den betydelse som man lätt förväxlar den med om man läser herrmagasin med reportage om trender inom kroppsbehåring. Fast besluten att inte utsätta min omgivning för samma kränkande behandling väljer jag att ombesörja tvagning och klädbyte på hemmaplan. Efter detta är den själsliga statusen förhöjd och samvetskvalet efter fikarastens kalorispäckade semla är åtminstone till hälften utraderat. Och i fråga om den hälft av samvetskvalet som kvarstannar riktas förhoppningen om att allokering av oundviklig fettvävnad sker på sådan plats att solen fortsatt hindras att skina där den hittills aldrig skinit.

TÖRST PÅ TÖ

Så verkar det då äntligen vara dags för den del av omgivningen vi i dagligt tal kallar utomhus att ta av sig sin missprydande vinterskrud och låta snö och is strila ner i underjorden. De tvåbenta antikviteter som hela vintern halkat runt på trottoarerna med skarpladdade höftkulor kan spänna av sig sina broddar och lägga undan dem för sommarförvaring. Husse och matte tvingas åter förnedra sina innerfickor med ljummet hundbajs istället för att nonchalant sprätta lite pudersnö över lilla Fidos ångande fekalier. Omyndiga bakteriegourmander kan börja ägna dagarna åt sin favoritsysselsättning att lapa lyktstolpar utan risk för förnedrande tunghäfta. Man slipper stå med förfrusna fingertoppar och försöka skrapa fram en hygglig runtomsikt från djupfrysta bilrutor med en blöt parkeringssnurra av papp, bara för att efteråt upptäcka att biljäveln inte startar. En påföljande cykeltur till jobbet behöver inte sluta med hudvävnadsdöd under ett skägg kladdigare än Wassbergs skepparkrans efter femmilen, och snöskyffeln på altanen kan återigen nyttjas inom sitt primära användningsområde som dörrstopp.

Jag gör ingen hemlighet av att den svenska vintern på få sätt faller mig i smaken. Det är heller inte sekretessbelagt att jag årligen missbedömer årstidsomslaget grovt och sätter vårskriket i vrångstrupen vid insikten om att det ska snöa och hagla minst åtta gånger till innan det är dags för den första krokusen att penetrera jordskorpan. Men även detta är en fas som ska genomlidas, och ju mer lidande desto större lycka när nejden väl skiftar från svartvitt till färg och Sveriges sak är åter är vår!

NU ELLER DÅ?

Redan vid det abrupta uppvaknandet har dagen erövrat ett för mig ointagligt försprång. Jag bedrövas inför åsynen av tidsangivelsen på mobiltelefonen som utövar en förargelseväckande och nästan hånfull tystnad. Som om den ville jävlas. Jag förbannar den sakligt och förklarar pedagogiskt att den ska väcka mig, inte väcka anstöt hos mig. Jag hallucinerar sannolikt i detta fortfarande halvvakna tillstånd, men jag kan just då svära på att den lägger armarna i kors och fnyser arrogant som för att visa att den inte tänker lyssna. Jag gör en helt onödig kontroll av tidsinställningarna på den morgontjuriga kamraten men konstaterar helt oförvånat att den inte självmant ändrat tidszon under natten, och att jag därmed med säkerhet försovit mig förutsatt att jag inte befinner mig på Island. Men inte ens den arktiska väderleken utanför fönstret håller liv i den förhoppningen i mer än en bråkdelen av en halv sekund och jag påbörjar istället en improviserad och därmed helt ostrukturerad omprioritering av morgonens ordinarie göromål för att om möjligt reducera den tidsmässiga ledning som verkligheten skaffat sig på min bekostnad. Den hastiga översynen av strategin får dessvärre inte alls den effekt jag önskade. Att ta sig igenom den komprimerade morgonrutinen tar exakt lika lång tid som vanligt trots att jag vid första mellantiden vid ytterdörren varken duschat, ätit frukost eller borstat tänderna. Eller vaknat. Däremot har jag sparkat ut ett vattenglas, hakat ur strumplådan ur sina fästen och ryckt av ett skosnöre vilket jag vanligtvis inte brukar hinna med. Förbryllad över hur detta gick till tvingas jag be en upprörd mamma om ursäkt för att jag nyss vräkt upp dörren på hennes intet ont anande treåring. Jag försvinner ut genom porten precis innan trappuppgången dränks i barnslig självömkan och hot om anmälan för vållande till kroppsskada. Med tanke på hur liten kroppen var kan väl skadan inte vara så stor tänker jag rationellt och kastar mig upp på sadeln och försöker trampa iväg på den fortfarande låsta cykeln med omedelbart balanshaveri och stukad tumme som följd. Under färden till arbetsplatsen lyckas ett tiotal bilister undvika att köra över mig vilket framkallar påtaglig oro eftersom den ansamlade mängd tur som nu slösats bort på att komma till jobbet blott två timmar för sent måste göra mig otursförföljd i närmare ett decennium framöver. På arbetsplatsen verkar ingen ha lagt märke till min oöverlagda frånvaro och ingen tycks heller lägga märke till min överlagda närvaro. Jag hinner dock inte fyllas av besvikelse inför detta faktum innan jag konstaterar att min tjuriga telefon ligger kvar på nattduksbordet och jag tvingas återvända hem för att hämta den. Detta får mig snarare att känna temporär glädje över min uppenbart intetsägelsefulla karaktär på arbetsplatsen.

När jag till slut sitter vid mitt skrivbord iförd en snedknäppt skjorta och en smått förargelseväckande hårläggning kan jag slå fast att det nog varit klokt att resignera inför klockans jordskredsseger på ett betydligt tidigare stadium. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket man skyndar sig, det blir ändå inte mer nu än nu, och plötsligt har man istället gått miste om då… Något som ytterligare bekräftas när det fem minuter senare är dags för lunch och jag inser att matlådan ligger kvar i kylen där hemma.

GISSNINGSVISDOM

”Åtta av tio tandläkare anser att det är viktigt med god munhygien”. Så hävdar i alla fall någon av de industriellt exploaterade tandhygienister som vill hjälpa oss att varumärkesdefiniera våra badrumsskåp genom att attackera oss med kommersiella meddelanden som likt granatsplitter perforerar annars utmärkta långfilmer i tv. Förvisso en smått överväldigande majoritet, men icke desto mindre häpnadsväckande att hela två av tio tandläkare kan antas tycka att det inte alls är speciellt viktigt med en god munhygien! Man blir ju genast lite nyfiken på vad de istället skulle framhålla som avgörande för god tandhälsa, om det nu var det man frågade om. Undersökningens resultat påverkas ju förstås av vad man velat ta reda på. Rent hypotetiskt skulle frågan kunnat handla om huruvida man tyckte att god munhygien är viktigt vid målning av strukturerade väggytor, men då ter det sig nästan ännu märkligare att åtta av tio skulle framhålla just munhygienen som avgörande för ett gott resultat. Och ännu mer besynnerligt att man i så fall valt att fråga tio tandläkare om detta istället för att konsultera sakkunniga med mer relevanta åsikter i ämnet, exempelvis målare. Förhåller det sig verkligen så som påstås i det kommersiella tillkännagivandet, eller väger undersökningar och statistik så tungt i våra medvetanden att det framstår som mer tillförlitligt att redovisa resultatet av en låtsasstudie, trots att det påhittade resultatet verkar dummare än till och med en högst osannolik verklighet?

Häromdagen redovisades en undersökning gjord bland våra medborgare gällande huruvida man trodde att ett bestämt urval av våra politiska partier skulle klara av att barrikadera sig i plenisalen i händelse av ett hypotetiskt tidigarelagt val. Vilka politiska förenanden det gällde eller vad de tillfrågade trodde kan lämnas därhän. Det originella var att man, till skillnad från vid sedvanliga stickprov på den politiska temperaturen, valde att sammanställa ett antal gissningar av utfallet istället för att som annars ta reda på i vilken valurna den tillfrågade skulle välja att förlägga sina röstsedlar för att sedan dra en statistisk slutsats av de insamlade svaren. Kan tänkas att man valde detta egendomliga alternativ i brist på tid och ork, men det hela kändes ungefär lika relevant som att be grannen gissa lottoraden.

Uttrycket att vad som helst kan bevisas med statistik förefaller ännu vara högaktuellt, och kan nog förväntas vara det även i fortsättningen om inte någon statistikunderstödd undersökning plötsligt slår dubbelknut på fenomenet. ”En undersökning visar att åtta av tio undersökningar inte är tillförlitliga”…