Förpackad i en hermetiskt tillsluten plastficka har det tvingats in i innanmätet av det plåtvidunder som till skillnad från barnvagnar tydligen inte utgör något hinder för snabb utrymning när det monteras i redan utrymmesbefriade trappuppgångar. Om postboxen vore kapabel att visualisera sitt missnöje hade den sannolikt spottat ut deklarationskonvolutet i brevbärarens förvånade nylle utan dröjsmål, med det bygger också lite på ett antagande om att boxen skulle ha samma fientliga inställning till skattedeklarationen som jag själv vilket ju logiken på många sätt talar emot. Postboxen skulle väl vid hypotetisk grad av intelligens inte bry sig så mycket om förvärvs- eller kapitalbeskattning som om det faktum att den tvångsmässigt skruvats fast i väggen enbart i syfte att framflytta den stackars brevbärarens annalkande ledgångsreumatism ett par år. Ett i sanning hänsynslöst slaveri och förtryck, sett ur postboxens stelopererade perspektiv förstås.

Men även om jag själv när en viss grad av intelligens undertrycker som regel jag impulsen att putta tillbaka deklarationen genom brevinkastet, och än mer vanligen att kasta den i brevbärarens förvånade nylle. Jag förbarmar mig istället motsträvigt över den och visar den all den respekt som de ting som inger förstummande skräck bör visas. Att försöka smygtitta genom den blå folien för att på förhand ta del av årets resultat är som förgjort, och det enda raka blir till slut att hämta en sax och hoppas att man av misstag råkar klippa den gulvita bunten mitt itu. Men inte heller med denna förhoppning om impulsmässigt kreativ destruktivitet lyckas jag oskadliggöra innehållet som nu ligger där och sprider en byråkratisk och stelbent aura omkring sig. Att uppleva denna tvångsmässiga frigörelse av maskinellt utskriven finansiell ångest påminner om en av påskhelgens sysslor som fick mig att erfara hopplösheten i att bara finna mer skit ju djupare man gräver.

Den omhöljande plastförpackningen med blå folie får då representeras av vår lägenhets fönster som i princip uteslutande vetter mot en liten altan som vintertid tjänstgör som uppställningsplats för några krukor med oidentifierbara barrväxter och en vädertålig grupp utemöbler. Detta gäller för övrigt även sommartid. Efter att en solbemängd morgon ha konstaterat att mängden skit på fönsterrutorna gjorde skillnaden mellan upp- och nerfirade persienner obefintlig i fråga om ljusinsläpp gjordes bedömningen att en rengöringsprocess i någon form vore behövlig. Då rutorna rengjorts så pass att utsikt var möjlig ångrade jag nästan omedelbart det ambitiösa tillgreppet eftersom den positiva effekten som uppnåddes genast ackompanjerades av flera negativa, såsom uppenbarelsen av en tre gånger så skitig altan. Att vår lilla plätt i vår ovetskap verkade ha nyttjats av det kommunala renhållningsverket för avlämpning av insamlat cykelbanegrus var en lika stor som bedrövande överraskning. Dammsugarens motor skar relativt omgående varpå jag i avsaknad av trädgårdsslang började forsla ett oräkneligt antal vattenspannar från det inte alls så närliggande köket för att istället försöka skölja bort det centimetertjocka dammlagret från brädgolvet. Vid det här laget hade en ansenlig mängd lättflyktigt damm inhalerats med både näsa och mun vilket kraftigt försämrade såväl tal som andningsförmåga. Åtgärden för att i någon mån åstadkomma erforderligt syreintag utmynnade i att jag snöt mig så ljudligt att grannen som med stor frenesi höll på att rensa sin gräsplätt från fjolårslöv släppte krattan på stället och gick in, stängde fönster och ventiler, satte sig vid radion och slog på P4. Att försöka hindra honom verbalt resulterade bara i en ljudlös dammpust och då jag inte kunde erinra mig signalen för att blåsa faran över fann jag för gott att låta honom sitta kvar inne under tiden som jag fortsatte att rensa altanen från sönderfrusna blomkrukor och tvätta utemöbler. Det kändes skönt att bli av med det trasiga och gamla, och nästan som ett gratisfynd att ställa i ordning de nyputsade stolarna.

Och även om man behöver ta tresiffrigt antal anslutningsflyg för att komma till liknelsedestinationen, så ska jag nu försöka gå igenom den metaforiska passkontrollen och redogöra för hur jag egentligen tänkte när jag någonstans i början av detta inlägg knåpade ihop biljetterna till resan fram hit.

Att synliggöra det som fanns bakom skymda fönster gav bara fler och större problem att tvingas lösa. Lika bra att plastpåsen förblivit stängd och fönstret mot altanen oputsat. Att en myndighet lagt ut en dammridå av regler och blankettförkortningar att städa undan innan man ens kan skönja ett golv att stå på verkar vara årligen återkommande hur mycket man än städar och oljar för att hålla golvet rent. Att glädjas åt att få tillbaka det som redan var mitt, och att få kasta det som var trasigt men aldrig behövt gå sönder är en glädje lika ogrundad som att glädjas åt skatteåterbäring och dubbelbeskattning. Den som kan tänka sig att kombinera konsulttjänster inom trädgårdsskötesel och revision är välkommen att höra av sig.

I många delar av vår vardag förekommer någon form av gemenskap. Att känna tillhörighet, delaktighet, att vara förstådd, uppbackad eller bara känna social samvaro utgör en betydande del av vår existens.

Gemenskapsmatrisen antar ganska omedelbart gigantiska mått när man börjar fundera på vilka olika typer av gemenskap som vi dagligen inbjuds till, eller utsätts för. Inte för att detta kanske är något som man ens med betydligt lägre frekvens än så ägnar tid åt att fundera på, men om man nu för en gångs skull ska falla för frestelsen att bli lite filosofisk…

Möjligtvis med undantag för den schizofrene läsaren, förlåt läsarna, kommer det för att en gemenskap även i den allra enklaste form ska uppstå att krävas någon form av med- eller motpart, men utöver det är nog kravspecifikationen faktiskt väldigt snabbläst. Redan i den så kallade pissoargemenskapen kan etableras en fullvärdig variant genom ett aldrig så flyktigt möte mellan två för varandra dittills okända individer. Språkligt behöver inte ens något utbyte äga rum, och tidsmässigt handlar det ofta bara om en knapp minuts umgänge förutsatt att man inte drabbas av kisslås eller plötslig homosexuell förälskelse (eller bådadera). Det enda man delar är åtgärden mot en påträngande nödighet över en plåtränna full med urin. Likafullt kan detta upplevas som en samexistens av stora mått, säkert större än den gemenskap vi känner i andra sammanhang med betydligt mer högtflygande ambitioner gällande multiindividuell samvaro.

På fältvandring genom gemenskapsmatrisens vidsträckta arealer passerar vi sedan ett oräkneligt antal varianter av gemenskap med olika omfattning och utseende. En kärleksrelation, en facebookgrupp, ett politiskt parti, en religion, en swingersklubb, en buggkurs, ett fylleslag osv. Alla med sina olika egenskaper och förutsättningar, dock med det gemensamt att de på något kategoriserande sätt attraherar någon eller några av oss så till den grad att vi mer eller mindre aktivt uppsöker dem med önskan om medlemskap. Kanske skulle en förening för eremiter utgöra det gyllene undantaget om det nu funnits någon sådan. Måttet av osannolikhet avseende en faktisk förekomst av en sådan förening är dock tillräckligt stort för att inte ens behöva göra sig besväret att källforska i frågan.

En gemenskap som vi förvisso halvt forcerats in i men likväl ingår i, är ju den europeiska diton. Ändå kan man knappast påstå att detta är ett förenande eller förtroendeingivande faktum när jag rent hypotetiskt promenerar gatan fram i Ljubljana och konfronteras av en hygglig ortsbo villig att utan minsta köptvång visa mig sin samling guldpläterade armbandsur i gränden strax intill. Trots det faktum att vi utgör beståndsdelar av samma gemenskap verkar omfattningen av individer, kulturer och världsändar vara så stor att vi på individnivå inte känner någon särskilt stor samhörighet med anledning därav. Därmed infinner sig heller aldrig det moraliska förbehåll som hindrar min europakompis att lura av mig både skjorta, undertröja och kalsonger innan han försvinner utan att så mycket som tala om vad klockan är.

Så långt har vi heller inte sträckt oss att vi vill dela valuta med våra europeiska gelikar. Någonstans i södra Dalarna finns rent av en liten utbrytargrupp som tvärtom valt att införa en helt egen valuta, Dalern. Argumenten för påhittet uppges av upphovsmakarna vara flera. Dels gynnar det närhandeln vilket i och för sig inte förefaller alltför besynnerligt då inte många från orten geografiskt avlägsna försäljningsställen kan antas vilja godta hembygdsföreningens på stencilapparat masskopierade låtsaspengar. Man säger sig dessutom kunna stå emot en nationell ekonomisk kris bättre i det lokala valutaområdet genom att man inte behöver bry sig om den svenska kronan utan helt kan klara sig med sina egna Daler. Detta torde dock vara en kraftigt förenklad bild av hur en plötslig ekonomisk kollaps på ett effektivt sätt kunde hanteras, men med detta inte sagt att valutasamarbetet är en dålig idé. Tvärtom borde det kunna vara ett utmärkt sätt att uppmuntra lite okonstlad entreprenörsanda och låta folk i bygden erbjuda sina tjänster till behövande utan att behöva veckla ihop sig mellan skatteverkets malande valsar och bry sig om de byråkratiska paragrafer och regelverk som annars kan få vilken kommersiell kreatör som helst att ge upp innan man hunnit säga arbetsmiljödomstolen. Företeelsen kan också förmodas utlösa nya spännande former av gemenskap i närområdet. Och i händelse av att skatteverket skulle ha synpunkter på att Dalern på ett otillbörligt sätt möjliggör obeskattade transaktioner mellan privatpersoner har de ju i samma ögonblick i princip godtagit Dalern som ett vedertaget betalningsmedel, vilket borde göra det fullt möjligt för användaren att då också betala skatt i samma valuta. Alla försök att sedan amortera på statsskulden med den skatteintäkten vore sannolikt lönlösa, dock ej alldeles humorlösa.

För att återknyta till tidigare stycken efter denna spontana ämnesflykt skulle man kunna kalla detta ett exempel på när gemenskapen nått sådan betydande skala att den utplånar sig själv och strävan att återgå till en mer begränsad gemenskapskonfiguration istället blir påtaglig. Frågan är i vilket läge gemenskapen blir alltför omfattande för att den överhuvudtaget ska ha ett värde som sammanlänkande företeelse eller ens uppfattas som en gemenskap? Troligtvis behöver man som del av en gemenskap ha någon slags bild av vilka som ingår i densamma och helst också känna att man delar egenskaper, intressen eller något annat med sina gelikar inom den.

För att ytterligare nedmontera denna filosofiska motsvarighet till analklåda skulle jag nu som ett högst ovetenskapligt experiment vilja bli tvärfilosofisk genom att väva in en annan typ av samfälldhet, nämligen våra statliga lotterier. En slags statligt övervakad och mycket orättvis, om än frivillig, omfördelning av redan beskattade pengar som med visst mått av tankemässig flexibilitet också kan liknas vid en gemenskap. En miljon svenskar betalar in 30 miljoner kronor till potten som sedan helt slumpmässigt fördelas ut i betydligt färre men också betydligt större portioner till några lyckliga skrapare som mot bättre vetande tror att deras livspussel är för evigt sammanfogat, upplimmat och inramat, och som i efterhand säkert med glädje skulle tagit ett privatekonomiskt förödande Finaxlån om de med detta kunde betala ett belopp motsvarande vinstsumman för att slippa utstå de familjegräl som framkallas av den trångsynta girighet som epidemiskt smittar och ödelägger till och med den ädlaste av alla gemenskaper i händelse av plötsliga och närbelägna finansiella tillgångar, nämligen familjen.

Så låtom oss nu gemensamt verka för en familjär samvaro under de kommande dagar som går under benämningen påsk, och glöm för ett ögonblick de betydelselösa tvister som står i vägen för uppskattning och omtanke om nära och kära. Dela ett ägg, krama en tupp, hjälp ett drägg, se solen gå upp. Glad påsk din mupp.

Klimatmanifestationen ”Earth hour” utbrister i en överväldigande kraftfull symbolhandling denna afton. För att demonstrera för politiker och makthavare att vi tar miljöfrågan på stort allvar, och således vill att politiker och makthavare ska göra likaledes, tvingar vi oss själva att på initiativ av Världsnaturfonden uthärda halva Fångarna på fortet i skenet av stearinljus istället för i skenet av lågenergilampor. Hur nu en politiker ska tolka och använda det i sin fortsatta kamp för framgångsrika globala klimatförhandlingar? Och hur mycket energi krävs egentligen för att produktionsmässigt möta det plötsligt eskalerande behovet av stearinljus?

Att medelst nedsläckning av de mest iögonfallande ljusarmaturerna i lägenheten visa sitt enorma miljöengagemang för grannarna kan misstänkas för de flesta hyreshusinvånare vara viktigare än att energiförbrukningen faktiskt begränsas, eller att en ledande politiker görs uppmärksam på förfarandet. Passande nog kan uppvisningen gentemot grannen antagligt ha betydligt större effekt, om än bara symbolisk sådan, än vad mörkläggningen har på den minskade energiförbrukningen, och inte ens med en politiker som närmsta granne kan man anta att nästa kommunfullmäktige blir särskilt mycket grönare än det förra.

I Uppsala satsar man tydligen stort på klimatfrågorna genom att exempelvis skapa en fossilfri kollektivtrafik till år 2020. Det låter visserligen en aning diskriminerande att förbjuda åldringar att åka buss, och hur det skulle gynna miljön att låta pensionärer istället transporteras till PRO-mötet via färdtjänst övergår min klimatsmarthet med ganska god marginal.

De egentliga makthavarna när det gäller just energiförbrukningen är väl i själva verket vi som direkt eller indirekt förbrukar den mesta energin. Att då försöka förmå världens politiker att utveckla sätt att förbruka lika mycket eller mer energi till mindre grad av negativ klimatpåverkan ter sig som en onödigt bucklig omväg. Som den miljökämpe jag är fortsätter jag att cykla till jobbet och låter min aktivism kulminera i en alldeles egen ”Earth hour” som är fullständigt påverkanslös mot vår miljö, och som inträffar den 31:a mars mellan klockan 02.00 – 03.00.

Få se nu, har jag allt med mig? Nycklar, mobiltelefon, plånbok… Plånbok? Ursäkta men vad ska jag ta mig till med en plånbok? Förutsatt att jag menar ett litet noteringshäfte i fickformat vars nedtecknade innehåll med lätthet kan utplånas, som ju är den företeelse som uttrycket faktiskt härstammar från. I alltjämt flödande fontäner av nya ord och uttryck, har ingen kommit på tanken att uppfinna ett bättre beskrivande och mer tidsenligt ord för något som till och med är en vanligare ägodel än en ajpädd?

Man kan tycka att plånbok som benämning inte har ett dugg att göra med dess förmåga att uppfylla det normalt förväntade behovet. Att bära runt på sedlar och kreditkort i ett noteringshäfte skulle rent uttrycksmässigt kunna anses vara jämförbart med att parkera bilen i ljumskarna eller att ta en båt efter jobbet. Okej, kanske inte riktigt men bara för att belysa en viss diskrepans mellan behovet och det valda hjälpmedlets art. Bortsett från det så finns ändå en ganska talande symbolik i att bunta ihop sina likvida medel i en liten skinnbit som fått sitt namn på grund av att man på ett så konstlöst sätt kan utplåna dess innehåll.

Det finns ju inte heller några riktigt slagkraftiga alternativ. Ordet börs för snarast tankarna till en aktiemarknad vilket gör uttrycket föga användbart för gemene man, åtminstone om man avgränsar ambitionen till att hitta en benämning som mer korrekt beskriver företeelsen. Portmonnä är väl närmast ett försvenskat uttal av franskans uttryck för att bära pengar, vilket i så fall vore en klockren benämning frånsett just att uttrycket är franskt. Och varför skulle vi vilja ge fransmännen den äran med tanke på vilka skitbilar som de envisas att förpesta våra vägar med?

Det vore ju i så fall mera tidsenligt att hämta inspiration från andra sidan Atlanten där vi finner så många andra välbehövliga och briljanta komplement till den så urvattnade och glädjelösa svenskan. En wallet verkar historiskt kunna härledas till något germanskt uttryck för en säck eller påse avsedd att bära något i som man inte öppet ville visa för sin omgivning. Det behövde dock inte nödvändigtvis röra sig om kontanta medel, utan kunde lika väl handla om ett från människokroppen avskilt huvud som skulle transporteras någonstans på ett gissningsvis blott semihygieniskt men inte alltför uppseendeväckande sätt. (Jag kan inte låta bli att fråga mig varför man inte före avrättningen lät föra offret till den plats där dennes huvud ansågs mest lämpligt att landa, men det är ju ett stickspår som inte har den allra vagaste anknytning till ämnet…) Hur som helst så skulle väl wallet kunna fungera relativt väl som alternativ benämning för plånboken, men varför hela tiden envisas med att låna in de utländska ord som uttalsmässigt inte går att kombinera med omgivande svenskspråkiga termer? Försök exempelvis att beställa en wrap och en smoothie utan att ofrivilligt spotta kassörskan i ansiktet och därefter behöva ägna resten av lunchen åt att knyta upp tungan.

Pluska går inte att säga utan att man börjar tänka på Prussiluskan och sedelklämma har heller ingen riktig stuns. Så jag hänfaller nog åt kopplingen till utplåning och fortsätter att säga plånbok.

Påven avgick. Avbräcket påbjuder på nytt avdankad avart att avlägga ed och påannonsera Ave Maria. Påhittet påminner påtagligt om icke alltför avlägset avhopp avhjälpt av i påfågeldräkt påstrukna kardinaler.

Påvevalet avhandlas i eventuell avsaknad av pågående avdagatagningar påfallande ofta i avgiftsbelagd media vilket avgjort är påtagligt aversionsframkallande. Avbildningar avslöjar påven på högmässan pådyvlandes katolska avkommor nattvardskalkens påkostade avkok. Pågarna påtalar påstridigt påfyllnad i form av påtår vilket påven avhugget avslår.

Påven påstår pålitligt att avhållssamhet är av nöden påtvunget. Låter påfrestande för påsen. Påven bör avklädd och avskilt påskynda avlastning genom avslappnande avsugning eller annan avsiktlig avfolkning via påsens avsides avlånga påk.

Avbön: Av hänsyn visad till pålästa medmänniskor ber jag om ursäkt för om denna avslutning väckt avsmak, och påbördar bakomliggande avel skulden för denna från den i normalfallet språkligt spikraka avenyn verbalt förkastliga avkrok.