Klimatmanifestationen ”Earth hour” utbrister i en överväldigande kraftfull symbolhandling denna afton. För att demonstrera för politiker och makthavare att vi tar miljöfrågan på stort allvar, och således vill att politiker och makthavare ska göra likaledes, tvingar vi oss själva att på initiativ av Världsnaturfonden uthärda halva Fångarna på fortet i skenet av stearinljus istället för i skenet av lågenergilampor. Hur nu en politiker ska tolka och använda det i sin fortsatta kamp för framgångsrika globala klimatförhandlingar? Och hur mycket energi krävs egentligen för att produktionsmässigt möta det plötsligt eskalerande behovet av stearinljus?

Att medelst nedsläckning av de mest iögonfallande ljusarmaturerna i lägenheten visa sitt enorma miljöengagemang för grannarna kan misstänkas för de flesta hyreshusinvånare vara viktigare än att energiförbrukningen faktiskt begränsas, eller att en ledande politiker görs uppmärksam på förfarandet. Passande nog kan uppvisningen gentemot grannen antagligt ha betydligt större effekt, om än bara symbolisk sådan, än vad mörkläggningen har på den minskade energiförbrukningen, och inte ens med en politiker som närmsta granne kan man anta att nästa kommunfullmäktige blir särskilt mycket grönare än det förra.

I Uppsala satsar man tydligen stort på klimatfrågorna genom att exempelvis skapa en fossilfri kollektivtrafik till år 2020. Det låter visserligen en aning diskriminerande att förbjuda åldringar att åka buss, och hur det skulle gynna miljön att låta pensionärer istället transporteras till PRO-mötet via färdtjänst övergår min klimatsmarthet med ganska god marginal.

De egentliga makthavarna när det gäller just energiförbrukningen är väl i själva verket vi som direkt eller indirekt förbrukar den mesta energin. Att då försöka förmå världens politiker att utveckla sätt att förbruka lika mycket eller mer energi till mindre grad av negativ klimatpåverkan ter sig som en onödigt bucklig omväg. Som den miljökämpe jag är fortsätter jag att cykla till jobbet och låter min aktivism kulminera i en alldeles egen ”Earth hour” som är fullständigt påverkanslös mot vår miljö, och som inträffar den 31:a mars mellan klockan 02.00 – 03.00.

Få se nu, har jag allt med mig? Nycklar, mobiltelefon, plånbok… Plånbok? Ursäkta men vad ska jag ta mig till med en plånbok? Förutsatt att jag menar ett litet noteringshäfte i fickformat vars nedtecknade innehåll med lätthet kan utplånas, som ju är den företeelse som uttrycket faktiskt härstammar från. I alltjämt flödande fontäner av nya ord och uttryck, har ingen kommit på tanken att uppfinna ett bättre beskrivande och mer tidsenligt ord för något som till och med är en vanligare ägodel än en ajpädd?

Man kan tycka att plånbok som benämning inte har ett dugg att göra med dess förmåga att uppfylla det normalt förväntade behovet. Att bära runt på sedlar och kreditkort i ett noteringshäfte skulle rent uttrycksmässigt kunna anses vara jämförbart med att parkera bilen i ljumskarna eller att ta en båt efter jobbet. Okej, kanske inte riktigt men bara för att belysa en viss diskrepans mellan behovet och det valda hjälpmedlets art. Bortsett från det så finns ändå en ganska talande symbolik i att bunta ihop sina likvida medel i en liten skinnbit som fått sitt namn på grund av att man på ett så konstlöst sätt kan utplåna dess innehåll.

Det finns ju inte heller några riktigt slagkraftiga alternativ. Ordet börs för snarast tankarna till en aktiemarknad vilket gör uttrycket föga användbart för gemene man, åtminstone om man avgränsar ambitionen till att hitta en benämning som mer korrekt beskriver företeelsen. Portmonnä är väl närmast ett försvenskat uttal av franskans uttryck för att bära pengar, vilket i så fall vore en klockren benämning frånsett just att uttrycket är franskt. Och varför skulle vi vilja ge fransmännen den äran med tanke på vilka skitbilar som de envisas att förpesta våra vägar med?

Det vore ju i så fall mera tidsenligt att hämta inspiration från andra sidan Atlanten där vi finner så många andra välbehövliga och briljanta komplement till den så urvattnade och glädjelösa svenskan. En wallet verkar historiskt kunna härledas till något germanskt uttryck för en säck eller påse avsedd att bära något i som man inte öppet ville visa för sin omgivning. Det behövde dock inte nödvändigtvis röra sig om kontanta medel, utan kunde lika väl handla om ett från människokroppen avskilt huvud som skulle transporteras någonstans på ett gissningsvis blott semihygieniskt men inte alltför uppseendeväckande sätt. (Jag kan inte låta bli att fråga mig varför man inte före avrättningen lät föra offret till den plats där dennes huvud ansågs mest lämpligt att landa, men det är ju ett stickspår som inte har den allra vagaste anknytning till ämnet…) Hur som helst så skulle väl wallet kunna fungera relativt väl som alternativ benämning för plånboken, men varför hela tiden envisas med att låna in de utländska ord som uttalsmässigt inte går att kombinera med omgivande svenskspråkiga termer? Försök exempelvis att beställa en wrap och en smoothie utan att ofrivilligt spotta kassörskan i ansiktet och därefter behöva ägna resten av lunchen åt att knyta upp tungan.

Pluska går inte att säga utan att man börjar tänka på Prussiluskan och sedelklämma har heller ingen riktig stuns. Så jag hänfaller nog åt kopplingen till utplåning och fortsätter att säga plånbok.

Påven avgick. Avbräcket påbjuder på nytt avdankad avart att avlägga ed och påannonsera Ave Maria. Påhittet påminner påtagligt om icke alltför avlägset avhopp avhjälpt av i påfågeldräkt påstrukna kardinaler.

Påvevalet avhandlas i eventuell avsaknad av pågående avdagatagningar påfallande ofta i avgiftsbelagd media vilket avgjort är påtagligt aversionsframkallande. Avbildningar avslöjar påven på högmässan pådyvlandes katolska avkommor nattvardskalkens påkostade avkok. Pågarna påtalar påstridigt påfyllnad i form av påtår vilket påven avhugget avslår.

Påven påstår pålitligt att avhållssamhet är av nöden påtvunget. Låter påfrestande för påsen. Påven bör avklädd och avskilt påskynda avlastning genom avslappnande avsugning eller annan avsiktlig avfolkning via påsens avsides avlånga påk.

Avbön: Av hänsyn visad till pålästa medmänniskor ber jag om ursäkt för om denna avslutning väckt avsmak, och påbördar bakomliggande avel skulden för denna från den i normalfallet språkligt spikraka avenyn verbalt förkastliga avkrok.

Den sammanfattningsvis ganska håglösa ansträngningen att undvika en numerär majoritet av de sju dödssynder som ska omintetgöra risken för omoraliskt agerande mot mig själv och mina medmänniskor, får understundom effekten att en av dem, lättjan, reduceras till så låg nivå att visit på träningslokal gör sig utförbar.

Miljön i denna behagar mig egentligen förhållandevis dåligt, men klimatet besegrar så här års ur ett rent meteorologiskt perspektiv ändå förhållandena vid barmarksträning som annars är att föredra. Som den individualist jag är håller jag mig helst på min egen kant och genomlider konditionsfrämjande övningar solitärt. Det är därför heller inte tal om några tidsbokade gruppövningar där en hyperaktiv träningsfascist försöker överrösta technoversioner av de senaste melodifestivalbidragen med sina patetiska hejarop under det att den ditlurade församlingen dränker sin träningslust i mjölksyra. Nej, de som väljer att åtnjuta träning i flock kommer aldrig att behöva ofredas av mina bidrag till en försämrad gryppdynamik.

Den mentala motvinden på väg till gymmet är som allra hårdast efter allmänna helgdagar då besökarskaran som man tvingas samsas om utrymmet med nära nog tredubblas till följd av de många samvetskval som genomlids efter en långhelg av ogenomtänkt matmissbruk. Villfarelsen att ett kortare besök på löpbandet skulle kunna eliminera överkorpulenta symptom som självavfyrande skjortknappar och till funktionsoduglighet överbelastade badrumsvågar verkar vara så vedertagen att den närmast är att betrakta som en halv sanning.

Vid det ångestfyllda inträdet till omklädningsrummet pådyvlas mina andningsvägar en vämjelig doft som för tankarna till en alldeles för icke omhändertagen tvättkorg. Jag klämmer mig andnödd fram till ett ledigt skåp omgiven av en grupp äldre motionärer som är mitt en högljudd diskussion om huruvida ciabatta är en träningsform, en pizza eller ett bröd med mat i mitten. Jag byter skyndsamt om till min pyjamasliknande träningsytstyrsel och lämnar rummet utan att få veta svaret. Väl installerad på det aggregat jag valt att utkämpa dagens kamp mot, börjar den sedvanliga processen att konstant övervinna återkommande och allt högre smärttrösklar för att till slut, darrande av utmattning och löddrig som en uttjänt travhäst, falla ihop och liggandes på golvet i fosterställning invänta endera akut hjärtinfarkt eller vilopuls. Jag erhåller ingetdera men låter omgivningens blickar övertyga mig om att ändå försöka resa mig och hasa iväg till handfatet för att uppnå en hälsosammare vätskebalans innan jag svimmar. Raden av gladiatorer bakom mig växer medan jag trånsjukt försöker pressa hakan över porslinskanten och nå fram till vattenstrålen med mina torrspruckna läppar. Efterhand återfår jag viss känsel i ett urval av vitala extremiteter och lyckas ta mig därifrån innan läkarassistans ofrivilligt tillkallas.

Väl tillbaka i omklädningsrummet är stanken från omgivningen nu inte värre än den från min egen tröja vilket gör mig oerhört angelägen att snarast bli kvitt båda dessa element. Jag ryggar tillbaka inför åsynen av en framålutad manskropp med alltför fettfria skinkor för att en rektal förevisning ska bli ofrånkomlig. Jag vomerar mentalt och önskar att groominglagen hade den betydelse som man lätt förväxlar den med om man läser herrmagasin med reportage om trender inom kroppsbehåring. Fast besluten att inte utsätta min omgivning för samma kränkande behandling väljer jag att ombesörja tvagning och klädbyte på hemmaplan. Efter detta är den själsliga statusen förhöjd och samvetskvalet efter fikarastens kalorispäckade semla är åtminstone till hälften utraderat. Och i fråga om den hälft av samvetskvalet som kvarstannar riktas förhoppningen om att allokering av oundviklig fettvävnad sker på sådan plats att solen fortsatt hindras att skina där den hittills aldrig skinit.