Den första kontakten jag fick med banksektorn utgjordes av en liten guldfärgad bankbok från Föreningsbanken som jag fick i samband med någon tidig bemärkelsedag. Det var en inte helt ovanlig gåva till barn på sjuttiotalet. Ett nyöppnat bankkonto i jubilarens namn, förädlat med en liten oansenlig slant och en helt okluddad bankbok. Mottagarens glädje över gåvan var nog antingen obefintlig eller framtvingad via målsmans hot om aga. Sannolikt båda. Givaren kunde dock, på ett tämligen skamligt sätt ska tilläggas, tillgodogöra sig utökad och obefogad tacksamhet över att ha givit bort något betydligt mer värdefullt än det ingående saldot genom att hänvisa till den insatta summans storlek efter 15 år, beaktat alla de generösa inlåningsräntor som vi ju alla vant oss vid att frossa i på senare tid. Den tursamme avkomman fick nu en flygande start på sitt privata sparande och kunde kallt räkna med en ekonomiskt mycket fördelaktig position vid uppnådd myndighetsålder tack vare givarens heroiska och livsavgörande insats.

Många år senare, i skuggan av föråldrade checkböcker och handskrivna postgiroavier, är det allmänt vedertaget att genomföra de allra flesta bankärenden digitalt via sin dator. Att detta på ett markant sätt har påverkat och förändrat de finansiella förehavandena för bankens kunder är odiskutabelt. Men hur har då denna företeelse kommit att förändra bankernas sätt att hantera exempelvis transaktioner mellan användare och konton?

Ett minne från relativt tidig barndom är hur ens föräldrar stod med huvudet halvt instucket i lantbrevbärarens högerstyrda Saab 900 och betalade räkningar kontant. Förmodligen redan då en transaktionsstrategi på utdöende, men likväl ett klockrent exempel på varför fullbordande av en insättning eller betalning kunde dröja ett antal dagar eftersom pengarna faktiskt under en kortare tidsperiod befann sig i fysisk rörelse mellan olika geografiska platser.

När jag nu på ett mycket modernt och tidsenligt manér loggar in med min hypermoderna bankdosa och exempelvis överför pengar till någon annans konto, så har jag mycket svårt att tänka mig att det hanterade beloppets resa ser likadan ut som i fallet med lantbrevbäraren. Dvs att det överförda beloppet först skulle realiseras i kontanter för att sedan fysiskt byta plats via postförsändelse eller värdetransport. Nej, överföringarna är i dessa fall givetvis bara en teoretisk företeelse. Saldot jag ser på min skärm är inget annat än pixlar i formation.

När jag köper något i en butik och betalar med mitt kontoanslutna bankkort försvinner pengarna från kontot innan kassörskan ens hunnit knyckla ihop kvittot. Men om jag av någon anledning väljer att låta köpet gå tillbaka, förbehållet att jag lyckats övertala kassabiträdet om att få behålla kvittot i platt tillstånd, tar det åtminstone två dagar innan pengarna åter finns på mitt konto. Ibland ännu längre. Dessutom räknas bara vissa dagar, så kallade bankdagar (samma som arbetsdagar?). Så hur kan det då komma sig att en betalning eller överföring tar ända upp till tre dagar åt ena hållet, men sker momentant åt det andra? Datakommunikationen sker ju i realtid, och den är väl heller inte stängd på helgdagar?

Min teori är, och detta har jag delvis fått bekräftat av en något för talgenerös bankman under blygsam påverkan av alkoholhaltiga drycker, att fördröjningen är konstruerad och längden på densamma är flexibel. Banken ska från och med det ögonblick man godkänner en transaktion och fram till registrering av mottagandet i andra ändan, tillgodogöra sig tillräckliga räntefördelar med att vid varje tidpunkt maximera bankens eget innehållna kapital, vilket alltså uppskattningsvis tar 2-3 dagar. Förlåt, bankdagar.

Sett ur småspararens perspektiv, beaktat det faktum att pengarna aldrig behöver byta geografisk position utan bara är en abstrakt företeelse, ter sig förstås fördröjningen helt obegriplig. Först när man samtidigt beaktar det faktum att bankerna kan tillgodogöra sig ganska omfattande fördelar genom att själva konstruera denna fördröjning, blir resonemanget ”logiskt”.

Risbusken föreslår därför härmed ett lagförslag som omöjliggör konstgjorda ställtider vid pengatransaktioner mellan privatpersoner och finansiella institut för att frigöra småspararen från en av många oönskade förtöjningar i storbankernas påfallande högt avgiftsbelagda brygga.

Jag vet inte ens om den där amerikanske rymdpoeten någonsin satte sin aluminiumprydda snowjogger på månen. Men även om allt bara var teater inför ett förbluffat kollektiv av myndighetsdyrkande lönearbetare så hade man säkert kunnat åka dit och hälsa på om man verkligen hade velat. För oftast är det så, att även om alla andra förutsättningar finns på plats så är hart när vilket uppdrag som helst omöjligt att genomföra om inte just viljan finns där.

Häromdagen sitter jag på ett avgående pendeltåg i Nynäshamn, med en åtminstone till häften fullbordad hjärtattack och blodsmak ända upp i bihålorna efter den språngmarsch som krävs för att hinna med den avgång som infaller närmast efter Gotlandsfärjans ankomst till hamnen ett stycke därifrån. Redan här tycker man att en nätt justering av avgångstiden vore en fråga värd att behandla i något beslutsfattande forum. När sedan en sällanpendlare som jag själv ställs inför utmaningen att lösa biljett för resan till Uppsala inser man att avgångstiderna faktiskt bara är ett minoritetsproblem, detta ändå med hänsyn tagen till mina fortfarande frenetiskt krampande vader och den flodvåg av svett som sköljer över ryggslutet och ner mellan skinkorna.

Den biljettförsäljare som anländer till vår plats kan inte ta betalt för hela resan trots att jag innehar båda de kreditkortsliknande värdehandlingar, vart och ett anslutna till de olika operatörer som rent juridiskt trafikerar sträckan (varav endast en av dessa fysiskt trafikerar sträckan), som krävs för ändamålet. När mitt ansikte någon knapp minut efter detta obegripliga klargörande återtagit normal längd blir jag rekommenderad att köpa den erforderliga biljetten via min mobiltelefon eftersom ”det är enklast”. Och det tror jag i och för sig att han hade helt rätt i eftersom det var det absolut enklaste sättet för honom att sälja mig en biljett. Att betala med ett traditionellt bank- eller kreditkort visade sig nämligen också vara en utmaning omöjlig för lokaltrafiken att övervinna.

Efter att ha laddat ner en sådär fyra fem olika appar och delgivit ett okänt antal bedragare mina betalkortsuppgifter via vad som kan antas vara en blott halvsäker mobil datakommunikation, lyckas jag till slut köpa helt fel biljett och komplettera med en onödig och dyr tilläggsbiljett samt bekräfta att en för mig okänd digital betaltjänst fakturerar mig kostnaden för en av de förvärvade biljetterna. Givetvis med ett tillägg i form av en faktureringsavgift uppgående till 12,5% av biljettpriset. Vid det här laget återstår endast hälften av den totala restiden och jag kan lugnt luta mig tillbaka och låta oron över att ha köpt otillräckliga zontillägg invagga mig i kontrollantparanoisk vakenhet.

Min fråga är enkel. På vilka andra färdmedel, kollektiva eller privatfinansierade, krävs åtta olika biljetter, varav sexton är omöjliga att köpa utan trettiotvå odefinierade appar (var och en med sina egna hittepåavgifter) för att åka mellan två städer i mellansvenskt, tätbefolkat, pendlingsarbetarfrekventerat område?

Jag kan inte heller släppa tanken på att även om jag köpt rätt biljett från början så skulle priset blivit betydligt högre än resan i omvänd riktning ett par dagar tidigare (en historia som dock får förbli oberättad) och att jag därmed kan ha blivit lika lurad som de stackare som hyllade den armstarke rymdfararen och hans stab några decennier tidigare.

Jag vill inte prioritera, eller ge sken av att jag på ett lyckosamt sätt skulle kunna göra detta, alla saker som mänskligheten har att prioritera i det rådande globala samhällsklimatet. Jag vill bara i tysthet hävda att det inte borde vara så svårt att etablera en fungerande och förståelig biljettförsäljningsstrategi om man bara ser till att addera lite vilja till projektet. Och önska att inte samma brist på vilja återfinns i de kanske något viktigare projekt som möjligen finns att finna på denna ovan nämnda agenda…

I samma ögonblick som kyrkoherden och psalmförfattaren Samuel Rönneberg, mest känd som upphovsmakare till den välkända ”Tierpssången”, går ur tiden inleds den öron- och ögonbedövande födseln av en näst intill välskapt pojke på lasarettet i Finspång. Tiden är därmed kommen för ett överlämnande och mottagande av ett kulturellt och levnadskonstnärligt arv som skulle kunna gått till historien som det mest oförklarliga någonsin. Den nyfödde undgår emellertid skickligt att fånga denna retoriskt framkrystade stafettpinne och har inom bara några dagar uttömt alla möjligheter att ta vid där Garpenbergs så folkkäre själasörjare alltför hastigt tvingades konkludera sitt livsverk.

Istället påbörjas ett liv som under dess första år präglar förgrundsgestalten i detta kåseri med tidstypiska gestalter som Staffan Westerberg och Drutten & Gena, vilket får honom att tämligen omedelbart förvränga gränsdragningen mellan verklighet och sagor uppdiktade under påverkan av kemiskt framställda substanser. Kanske kan detta vara en förklaring, om än inte en ursäkt, till varför han under sitt nu fyra decennier långa liv efterlämnat sig det pärlband av frågetecken som omgivningen helt utan brist på medlidande ignorerat.

För om om ens personlighet vid livets början kan liknas vid ett blankt papper så är man ju lite nyfiken på att veta vem som hade hand om kritorna under de första åren? Dvs, vilka omgivande sociala betingelser har påverkat mig och i vilken riktning, och i vilket omfattning är det mina egna huvudfotingar som bestämt hastighet, fart och färdväg? Har jag överhuvudtaget varit något annat än en efterhängande jolle på den seglats som nu tagit mig till ytterligare en av ålderdomens gästhamnar?

Vid en snabb titt bakåt kan man i alla fall konstatera att glappet mellan dåtid och nutid antagit gigantiska proportioner vilket betyder att en anmärkningsvärd förflyttning med säkerhet ägt rum. Hur mycket av sträckan jag tillryggalagt på egen hand och hur mycket som åsamkats av andras fartvind är emellertid svårt att säga, klart är dock att seglen varit hissade och rodret från tid till annan stått obevakat.

Människor i min omgivning frågar gärna om det infunnit sig någon åldersrelaterad kris ännu. Nej, den ålder som nu nalkas ser jag främst som något stabilt att luta sig mot. En trygg famn att värma sig i där jag kan sitta som en tvåbent och blekare variant av Ferdinand, i den nedsuttna soffan och lukta på en flaska billigt rödvin. En 40-åring behöver nämligen inte springa runt och stångas med dom andra tjurarna, jag har samlat tillräckligt många argument för att framhålla min förvisso ganska begränsade kompetens, och ännu fler ursäkter till att den är just så begränsad. Jag är numera nöjd med att bara få stå i fönstret vid altanen och blänga lite skeptiskt på omgivningen, så länge jag får ha min traktorkeps och slipper ta på mig byxor.

Vad som möjligen grumlar det väl åldrade elixir som nu fyller livets bägare till hälften, är väl att ens yttre och inre attribut tenderar att försvagas något i fråga om såväl attraktion som funktion. Charmerande blott till den grad som hos en gammal bil, man fascineras av att titta på den och nostalgiskt betrakta den patina som uppstått till följd av lång och trogen tjänstgöring, men man skulle inte gärna vilja försumma vardagskomforten genom att åka i den till jobbet varje dag. Detsamma gäller attributen hos en 40-åring. Öronen är exempelvis så ludna att man skulle kunna odla krasse i dom. Det tidigare så kontrastrikt vita leendet har ersatts av ett sepiatonat lapptäcke av sprucken emalj med matrester som fogmassa. Synen har förutom en stundom uppträdande dimridå tillfogats en oförmåga att fokusera om på nya objekt inom tidigare normal ställtid. Det försämrade minnet gör att man snabbt hinner glömma bort hur meningen man skriver började, och därför avslutar den på ett helt obegripligt konstitutionellt uppdrag åt flera olika grupper i samhället. Reaktionstiden är så lång att man inte ens hinner bli överraskad förrän man redan glömt bort vad som hände. Nattsömnen sönderhackas av ideliga toalettbesök och ryggskotten ekar som en automatkarbin mellan de ömtåliga höftlederna.

Och med denna inkompletta delsummering offentliggjord kan jag nu med gott samvete hänge mig åt att anamma fortsättningen av livet i den skepnad jag som nybliven 40-åring känner mig som allra mest bekväm – en bitter, gubbgrinig tönt.

Mitt tandkötts reträtt uppför tändernas hals,
Jag ser på mig själv och förstår inte alls.
Jag var alltid en patetisk knöl,
men jag kunde bli snygg efter tre fyra öl.

Ryggskott – och åderbrock
Synfel – och ischias
Tandsten – och portvinstå
Pissar – om nätterna
Gnäller – på ungdomar
Glömmer – vart jag ska gå

Bitteeeeer, gubbgrinig TÖNT x 4

Jag vaknar vid fem, just när tidningen kom,
säger konstiga ord, som därtill och varom.
Veckohandlar på ett apotek,
men det var månader sen jag var på ett diskotek.

Ryggskott – och åderbrock
Synfel – och ischias
Tandsten – och portvinstå
Pissar – om nätterna
Gnäller – på ungdomar
Glömmer – vart jag ska gå

Bitteeeeer, gubbgrinig TÖNT x 4

En stickande lukt från svampen på min fot,
på busken i näsan kan inget råda bot.
Mitt minne borde vara världsberömt,
för vad jag gjorde i morse det har jag redan glömt.

Ryggskott – och åderbrock
Synfel – och ischias
Tandsten – och portvinstå
Pissar – om nätterna
Gnäller – på ungdomar
Glömmer – vart jag ska gå

Bitteeeeer, gubbgrinig TÖNT x 4

Ett för året gällande kombinat av arbetsrelaterade skyldigheter och nyligt förlustexekverade privatinvesteringar omöjliggör den annars så eftersträvansvärda flykten från riket under julhelgen detta år. Istället tillbringas julen till lika veckorna dessförinnan i hemlandet, där för övrigt mitt modersmål tycks vara en av de få företeelser som under perioden alltjämt är kompatibla med mina relativt lågt ställda krav på omgivningen. Övriga element i tillvaron skiftar karaktär på ett säsongsbetonat och oftast mycket obehagligt sätt. Carola och Peter Jöback släpper ytterligare varsin stämningslös julskiva, om möjligt ännu mer pretentiösa än de tidigare. Småbarnsföräldrar delar ut sina bortskämda avkommors fyrfärgsutskrivna önskelistor till den nära släkten som mottager dessa med illa dold förhoppning om plötslig spädbarnsdöd inom familjen. Saffransstinkande bakverk med tandhälsovådliga korintdekorationer förpestar annars utmärkta fikaraster. Skelögda högstadieelever tävlar på helsidor i dagstidningen om det tvivelaktiga nöjet att på luciadagen, inför morgontrötta och urinmarinerade demenspatienter, låta sig förnedras genom att på gammelsvenska sjunga falskt iförda spöket Laban-dräkt toppad med dörrkrans. Ernst Dirkschneider står barfota i sitt kolsvartgröna orangeri och pryglar ensamma själar med lovsånger om betydelsen av gemenskap i en predikstol garnerad med broccoli. Till vardags förlamade företagsledningar bjuder sina anställda till utfodring präglad av ockerpris och halvfabrikat snarare än svenska traditioner. En statlig myndighet utser årets julklapp vid en tidpunkt då blott en bråkdel av julklapparna ännu är inhandlade. Allt i ett motbjudande högt tempo tills dess att det mentala målsnöret, i talspråk julaftons morgon, passeras och hjärnan exploderar i ett moln av glögg och julskinka. Vid denna tidpunkt kan endast några trettio år gamla avsnitt av Kalle Anka uppbringa tillräcklig energi hos föräldrarna för att jaga bölande ungar runt kvarteret i ett lönlöst försök att få samma ungar att istället sitta lugnt och stilla framför TV:n och häpet beskåda något som för dem känns lika tidsenligt som en vedspis ombord på rymdstationen MIR.

När man sedan, snubblandes över lata grannars utkastade julgranslik, promenerar till jobbet i början av januari och gläds åt att det är ett helt år kvar till nästa gång – DÅ är julen god!

När det nya resecentrumet i staden efter sex år färdigställts fanns där något i resterna av lika många totalentreprenörers framfart något som borde fått trafiksäkerhetsverkets ämbetsmän att rysa av missnöje. Som en av de reaktioner som ständigt följer i kölvattnet efter omfattande byggprojekt, publicerades åtminstone flera insändare från upprörda invånare som behandlade det känsliga ämnet.

Som en tvivelaktig genvägslösning på problemet att få gångvägar, cykelbanor och bussfiler att på ett trafiksäkert sätt ledas över en begränsad yta lät man uppföra en så kallad ”mixad zon” där trafik av alla ovan nämnda slag förväntas kunna samsas på samma torgliknande yta utan minsta hjälp från exempelvis övergångsställen eller trafikljus. Ett upplägg som snarast för tankarna till en fyrvägskorsning i Ahmadabad, möjligen med den åtskillnaden att åsnor och kor (alltför) sällan återfinns bland trafikanterna.

En bit längre bort, vid ett trafikljusövervakat övergångsställe, återfinns vad som skulle kunna anses vara motpolen till detta fenomen. Separata trafikljus för gångtrafikanter och cyklister! Här gör man, helt i olikhet med strategin vid resecentrumet, en avgränsning mitt i vad som skulle förefalla vara två trafikslag ganska lätta att kombinera. Men istället kan man alltså bittert få stå där och glo på hur cyklisterna framvinkade av sitt cykelspecifika gröna ljus susar över gatan då bilarna står stilla, medan jag själv förväntas avvakta till nästa gång herr Gårman behagar lysa grönt.

Ytterligare lite längre bort, på en hittills fullt fungerande cykelbana i parkmiljö, har stadsbyggnadskontorets arkitekter (eller snarare deras underhuggare) ägnat de senaste dagarna åt att rita upp en avskiljande mittlinje syftad till att hålla gångare och cyklister åtskiljda på densamma. Olycksstatistiken på nämnda cykelbana torde vara helt obefintlig och åtgärden därmed minst lika omotiverad.

Den uppenbara frågeställningen blir förstås varför fotgängare och cyklister förefaller vara en så stor fara för varandra att de måste separeras på alla tänkbara sätt, när stadsbussar i linjetrafik och fotgängare är så uppenbart kompatibla i trafiksammanhang? Men det är ju förstås enklare, och dessutom ur statistiskt perspektiv fulländat, att genomföra säkerhetsfrämjande ingrepp på redan olycksbefriade sträckor i strövområden än i kaosartad citymiljö.

Men den kanske viktigaste frågan är väl huruvida åsnor, kor och därmed relaterade fyrbeningar kommer att bli en allt vanligare syn på våra svenska trafikleder, och hur länge vi i så fall kommer att behöva vänta på åsneljus och stigningsfiler för katt och kamel?