Ingen trend tycks mer allsmäktig än den som har någon koppling till mat. Intresset inom de allra flesta samhällsgrupper verkar här vara nästan outsinligt. Ingenstans undgår man att bli överfallen av raffinerade matlagningskonster, bantningsrecept, hälsodieter, och pinsamt pretentiösa amatörkockar med självpåhittad stjärnstatus. Ytterligare ett matprogram på TV känns ungefär lika efterlängtat som vinterkräksjukan och konståkning samtidigt.

Gemensamt för många matkulturella strömningar är ambitionen att framhålla en viss kosthållning som den otvivelaktigt nyttigaste, renaste och mest naturliga. En diet får gärna ha på pluskontot att den kan härledas till någon svunnen tidsepok, gärna så nära människans ursprung som möjligt för att tydliggöra dess odiskutabla naturlighet. Och för all del, låt oss inte glömma att bark och frukt höll medelåldern på nivåer uppemot trettio år på stenåldern, men inte heller att Ayla och hennes kompisar nog hellre hade käkat pommes om bara fritösen hade uppfunnits före hjulet.

En annan lättuppfattlig mattrend är att råvarorna vi köper ska vara naturligt framställda, färska, ekologiska, kravmärkta, rättvisemärkta, närodlade, spårbara och dessutom behandlas med respekt(!) Först då kan vi rakryggat presentera den varsamt tranbärsglaserade lammsadeln på parmiddagen. Jag tycker i och för sig att det finns andra som visas alldeles för lite respekt, och som bör prioriteras framför de rotfrukter och grytbitar som faktiskt många gånger har det bättre i mitt kylskåp än många mänskliga individer har det i sitt hem…

Den sarkastiska tonen till trots är jag inte alls motståndare till några välmenande kosthållningsalternativ eller ambitioner att konsumera sunt ur hälso- och miljöperspektiven. Tvärtom! Men mot bakgrund av det här eviga ältandet om hur och vad man ska äta kunde man ju anta att kylskåpen på arbetsplatserna runt om i landet skulle svämma över av hemgjorda specialiteter kategoriserade under vart och ett av de särintressen inom mat som präglar vårt leverne. Men så är det inte riktigt.

Mina ovetenskapliga studier visar istället att antalet medtagna matlådor på den genomsnittliga arbetsplatsen faktiskt är ganska lågt. Detta även om man inkluderar snabbmakaronsisolerade halvfabrikat som i praktiken inte ens tillagats utan bara bytt förpackning från en plastlåda till en annan.

Så medan illusionen om ett hälsosamt, naturligt och icke miljöpåverkande matintag frodas i vår önskade existens, sitter vi i verkligheten bakom den glittrande ridån och förnekar insikten om att vi i själva verket ändå mest käkar konserveringsmedel och modifierad stärkelse insprängt i någon processad köttråvara med fler stämplar i passet än Barack Obama.

Och inte för att det spelar någon större roll (vi tillämpar ju tydligen inte ens våra egna råd), men samtidigt lägger livsmedelsverket fram sina förslag till uppdaterade kostråd för den hälsomedvetne svensken. Dessa har dock fått motta kritik redan innan de offentliggjorts, bland annat gällande ett par av de nya skrivningarna som uppmanar till begränsat intag av kött och mejeriprodukter.

Och ett livsmedelsverk som snällt fått ekipera sig i tvångströjor från både livsmedelsindustrin och företrädare för mer eller mindre vetenskapliga hälsorön har väl inget kvar att anmärka på än ett par av de kanske mest naturliga råvarorna vi har. Och det rådet fick man också backa på. Snart finns nog inget annat för myndigheten att rekommendera gällande svenskarnas matintag än att man i första hand bör konsumera lokalproducerade konserveringsmedel och tillsatser.

Jag har beslutat köpa nya byxor och uppsöker en återförsäljare av sådana. En ung man förevisar ett antal olika modeller som jag tar med till provhytten. Första paret klyver skrotum och stannar på halva vaden. Med oönskat pipig röst uppmärksammar jag biträdet på att byxorna är både för trånga och för korta i hopp om att större storlekar kan göras tillgängliga.

Det uppenbart mycket lösningsorienterade biträdet föreslår då istället att vika UPP byxorna för att åtgärda problemet…!

Jag hoppas att han skämtar ända tills han böjer sig ner och faktiskt viker upp byxorna vilket måste betyda att han trots allt menat allvar med sin kontraproduktiva strategi.

Och där befinner jag mig alltså en helt vanlig lördag, med förundrad och smått generad blick riktad ner mot den unge herre som hukad vid mina blottade vader försöker upphäva vedertagna fysiska förhållanden och tänker: Det här kommer jag nog aldrig riktigt att förstå…

En icke namngiven gigantisk elektronikkedja inrättar ett rörande lågt pris på en specifik stavmixer. På den generösa eljättens hemsida finns den i realtid uppdaterade lagerstatusen på varan i de omgivande butikerna. Finns i lager.

I sektionen för stavmixrar lyser dock den specifika stavmixern med sin frånvaro. Efter den halvmara man nödgas genomlida för att bilda omloppsbana kring avdelningen för vitvaror konstateras att varan i fråga inte heller finns på någon av de omgivande trehundrafemtioåtta hyllorna. Härvid påbörjas utmaningen att tillkalla någon ur butikens personal för att bringa reda i dessa missförhållanden.

I samtalet med den lika välklädda som illa fostrade sprätten som äger rum knappt en mandatperiod senare framkommer att endast ett exemplar av den specifika varan finns i butiken, och att detta är ett skyltexemplar. På den självklara fråga som åtföljer detta konstaterande är svaret att man inte säljer skyltexemplaret(!)

Ett klargörande mellanspel: Den lagerstatus man tar del av på hemsidan anger inte antalet tillgängliga varor utan endast huruvida en viss vara finns i lager eller inte. Eftersom man aldrig säljer det sista exemplaret av en vara är lagerstatusen på samtliga varor således alltid minst 1 (ett).

Vi kan därmed denna vinterljuva dag konstatera att vi just identifierat det allra mest kostnadseffektiva sättet att uppnå hundraprocentig försörjningsgrad (grattis logistikern), samt den i särklass mest påkostade IT-satsningen sett till faktisk uppnådd nytta (grattis IT-konsulten), samt konturer av den chimär av nyttobaserad informationsteknologi som omger och lurar oss i lika omfattning (pilutta dej kundjävel).

Även om mångas hårda kamp för ökad jämställdhet inskränker sig till att dela menlösa artiklar på Facebook, så är det ett faktum att jämställdhetsfrågan får allt bredare utrymme i samhällsdebatten. Kanske så till den milda grad att sakfrågan faktiskt kommer i skymundan och till och med förlöjligas av tycksugna och aktivistdampande debattörer utan respekt för ämnets viktighet?

Få företeelser undkommer i dagsläget att genomgå jämställdhetsgranskning, även om de ofta självutnämnda analytikerna håller väldigt varierande nivå gällande objektivitet och sinne för relevans. Vem hade exempelvis trott att någon skulle komma på tanken att ivra sig över hur man borde gå tillväga för att ploga snö på mest jämställda sätt? Visst, jag kan utan problem acceptera att det finns olika aspekter på hur man bör prioritera bearbetning av de olika snöbelagda ytorna med hänsyn till befolkningsmängd, säkerhet etc, men det kommer att krävas omfattande övertalningsargumentation innan någon får mig att seriöst betrakta detta som en jämställdhetsfråga. Ska man ploga för att minimera olyckor och skador, eller för att säkerställa en jämn fördelning av olyckor och skador mellan könen?

Inte sällan är bedömningen av vad som är jämställt eller inte baserad på en subjektiv upplevelse, ibland dessutom en högst personlig sådan. Det är väl sannolikt inte knutet till människans instinktiva beskaffenheter att den ena färgen gäller som manlig medan den andra gäller som kvinnlig? Nej, detta är snarare något som skapats i vårt nutida medvetande. På åttiotalet kan kan jag upplysa om att rosa skor var sjukt hett på killar, bara för att nämna ett exempel på just detta fenomen.

Dagens sensmoral i den ständigt taggiga och lite oansade Risbusken: Propagera gärna för ökad jämställdhet, men tramsa inte med ämnet och gör inte något av könen till offer i skitnödiga analyser utan ämnesrelevans. Nu ska jag ta på mig rena trosor och gå ut och hugga ved.