Syrummet

Mina föräldrar tyckte länge att jag och min störiga lillebror kunde fortsätta dela rum. Det var ju trots allt stort nog att rymma två 90-sängar om man ställde den ena lite på snedden. Det var för övrigt nödvändigt att placera sängarna strategiskt snett så att sängbenen hjälpligt kunde hålla nere den uttorkade heltäckningsmattan som envist rullade upp sig i skarvarna och blottade den bajsbruna masoniten därunder. Jag närde emellertid en personlig dröm om att få ta mammas syrum i besittning och göra det till mitt eget varpå jag skulle komma ur den allt mer påfrestande tillvaron som ofrivillig rumskamrat med min egensinnige bror. Eftersom det, namnet till trots, aldrig pågick någon sömnad i utrymmet som låg i fokus för min annekteringsplan var det i mitt tycke ett synnerligen enkelt beslut att låta mig göra ett fredligt övertagande av det som med tiden alltmer liknade ett textilmuseum. Brodern hade å sin sida siktet inställt på ett litet fönsterlöst rum med en skrymmande och icke fungerande vedspis som tydligen skulle vara något alldeles extra, vilket undanröjde farhågorna om en syskonkonflikt (åtminstone i fråga om hur boytan skulle fördelas). Nåväl, efter långa förhandlingar gick föräldrarna till slut med på att sanktionera flytten. Syrummet skulle bli mitt och till min förvåning och glädje även påkostas med viss renovering. Den grågröna trådtapeten sög åt sig åtskilliga hinkar väggfärg men skiftade till slut i vitaktig nyans och den även här självupprullande heltäckningsmattan ersattes av en oemotståndlig träimitation i rutmönster. Under tiden som jag mättade väggarna med färg började jag helt slumpartat lyssna på en kassett med en inspelning av Yngwie Malmsteens första album viket fick mig att bli helt besatt av denna sparsamt ödmjuka gitarrvirtuos. Min dyrkan av Yngwie genererade ett flertal mer och ännu mer patetiska uttryck, varav ett av de mest ihågkomna var att be mammas frisör att permanenta mitt hår i ett försök att efterlikna idolens fylliga frisyr. Jag kom nog tyvärr att likna frisörens mormor mer än Yngwie men jag var ändå skapligt nöjd såvitt jag kan minnas. Några år senare, på dagen för min sextonde födelsedag, skulle Yngwie förära Nobelhallen i Karlskoga med en konsert och min lycka kunde inte vara större. Nu blev konserten i och för sig flyttad till Bergslagsskolans gymnastikhall på grund av, antar jag, för dålig biljett försäljning. Men om konserten skulle upplevas på hockeyrink eller handbollsplan spelade väl mindre roll. Om jag så tvingats se min stora idol stående i kvicksand så hade jag ändå glatt gått dit.

Nobelhallen är ju för övrigt är en sån där arena som behållit sitt namn sedan den byggdes. Många dylika anläggningar tycks ideligen bli föremål för övergrepp i form av förvirrande namnbyten. En träskalle som jag tycker väl att ett stadigvarande namn på ett effektivt sätt underlättar identifiering, men jag är väl alltför konservativ för att blidkas av kraften i en tydligen helt sund varumärkeshysteri. Efter att mitt liv berikats med eget rum var tillvaron fulländad och jag etablerade snabbt förvissning om att flytten var att betrakta som permanent. Men trots att övriga i hushållet erkänt rummet som mitt så hade ingen, inte heller jag, en tanke på att rummet skulle heta något annat än ”Syrummet”. Ett namnbyte hade säkert bara skapat förvirring.

Ohållbart

Häromveckan avlade jag visit i min gamla hemstad Karlskoga. Anledningen var att beskåda hockeylaget med hemvist på samma ort möta och förhoppningsvis krossa ett motstånd bestående av ett hockeylag med utsocknes hemvist. Det enda som krossades var emellertid mina förhoppningar om ett sådant utfall. De blåvita tycktes ha tillbringat betydligt längre tid på julfesten än opponenterna och efter blott något minut förkunnade poängtavlan ett underläge som visade sig ointagligt trots en långdragen och stundtals tröttsam drabbning. Efter fullbordad förlust ville jag sedan ta med mitt resesällskap på en vandring längs minnenas allé. Här hade jag ju möjlighet att dela med mig av upplevelser från dåtiden som kanske kunde fascinera ett ofrivilligt offer. Jag kunde ju visa, gestikulera och orera med inlevelse om alla äventyr, firanden och nederlag som jag upplevt på den mark vi nu med starkt förankrad lokalkännedom skulle traktera samtidigt som jag själv fick känna historiens vingslag. Det visade sig dock att mitt minne var alltför dåligt för att det skulle bli något annat än en helt vanlig promenad. Dessutom i till synes okänd terräng och med ansiktet upplyst av skenet från google maps. Vi begravde sorgen över de svidande minnes- och matchförlusterna med en varsin undertempererad Irish Coffee på en avfolkad bar innan vi gick tillbaka till hotellet där min resekamrat uppmärksammade ett hållbarhetsinitiativ som tillfälligt distraherade mig från alla olyckliga öden. Hotelledningen informerade om att städning på rummet inte utfördes oftare än var fjärde dag annat än vid särskilt önskemål. Anledningen skulle vara att man strävade efter ett minskat miljöavtryck. Nu är jag väl i och för sig van vid att det i hemmamiljö städas betydligt mer sällan än var fjärde dag, men då betalar vi inte heller tvåtusen per natt för vistelse på yta i klädkammarstorlek. Och betalar man tvåtusen per natt kan man väl få förvänta sig att rummet är städat när man kommer tillbaka segerrusig och nostalgisk efter idrottslig framgång och vandring längs minnenas allé, eller som i detta fall småfrusen och apatisk efter en tung förlust och en desorienterad promenad. Vad som stör mig mer är att den uteblivna städningen, vars faktiska miljövinst torde vara försumbar, givetvis inte åtföljs av någon prisreduktion. Men vad som stör mig mest är att man använder hållbarhetsargumentet som förevändning för att vinstoptimera på kundens bekostnad. Jag är ingen miljöaktivist men jag betraktar klimatutmaningen som reell och konkreta åtgärder som nödvändiga. Alla initiativ är väl därmed i olika grad värdefulla och jag har inga problem att acceptera diverse komfortmässiga nedgraderingar om det gynnar klimatet. Men att nedgradera miljöfrågans relevans genom hyckleri om miljöengagemang och förtäckta sparpaket tycker jag känns ovärdigt.

Cyklisk cynism

Jag brukar sällan eller aldrig hemfalla åt konspirationsteorier, men det finns numera en företeelse i vårt samhälle vars existens jag inte lyckas försvara eller förklara på något annat sätt än med konspiratoriska förtecken. Låt vara att jag nu träder in i en ändlös allé flankerad av prunkande cynism och ett sanningsunderlag av så lövtunn is som vore den hämtad från en soldränkt vårdag i april. Men ändå.

För var ska jag annars finna svaret på varför den jävla elsparkcykeln har gjort sin oerhört icke önskvärda entré på våra gator? Detta diaboliskt samhällsförgörande färdmedel som med sitt hänsynslösa varande förfular den miljö som i synnerhet under denna årstid annars kan vara relativt oful.

Förespråkarna framhåller att elsparkcyklarna kan ersätta resor med bil vilket jag starkt betvivlar. Elsparkcykeln ersätter väl mer sannolikt en betydande del av de hälsofrämjande promenader eller traditionella cykelturer som bidrar till ökad folkhälsa (eller åtminstone begränsar ett redan påbörjat förfall av densamma). Elsparkscykeln tycks även ersätta de moraliska betänkligheter som annars reglerar användarnas beteenden med total nonchalans. Och även om förekomsten av moraliska betänkligheter hos befolkningen kan ifrågasättas även i andra, och betydligt allvarligare, sammanhang så hävdar jag att elsparkscykeln på ett aldrig tidigare skådat sätt undanröjer vett och sans hos de som råkar vidröra detta ligistframkallande sattyg.

Livslängden på en elsparkcykel sägs vara någonstans runt tre månader, men det låter så dumt att vi får räkna med det tredubbla för att ens kunna göra det rimligt att förfasas över dess orimliga korthet. Hur kan det, i tider då hållbarhet står som rubrik i näst intill alla offentliga budskap, vara acceptabelt eller ens lagligt att producera och sprida ut drivor av redan nästan trasigt skräp i stadsmiljö utan att ordningsmakten distinktare beivrar denna brottslighet?

En förvisso svagsint men ändå helt ofullständig analys är att när en företeelse har sin grund i en omfattande investering med tillhörande entreprenörskap verkar den förses med ett allmängiltigt frikort som neutraliserar alla argument om onödighet och gör det omöjligt att kväva dess existens. Vanligtvis brukar marknadens krafter automatiskt rationalisera bort onödig skit genom försvagad och sedermera utebliven efterfrågan, men i detta fall verkar det som att den lavinartade tillväxten av elsparkcyklar chockerat mänskligheten till den grad att en efterfrågan på ett närmast hypnotiskt sätt forcerats fram.

Om jag skulle låta tillverka femhundra vattenkanoner och ställa ut på strategiskt utvalda platser över staden och låta invånarna betala fem kronor för ett sprut – skulle det då innebära att företeelsen blir så överväldigande och mot bakgrund av dess näringsidkande karaktär så svåråtkomlig att det blir legitimt, kanske till och med moraliskt acceptabelt, att spruta vatten på folk? Om någon skulle ha synpunkter kunde jag ju hävda att vattenkanonerna likt elsparkcyklarna är en del av en allt snabbare samhällsutveckling och att det snarast är lagstiftningen som inte hänger med.

Antingen är elsparkcykeln så pass värdelös att den inte ens går att hantera på vare sig ett politiskt, polisiärt eller personligt plan. Eller så är elsparkcykeln i största hemlighet sanktionerad av en främmande makt och innehåller högteknologisk utrustning för spionage. I så fall kan vi anta att någon för oss okänd nation eller fientlig gruppering har mycket detaljerade kartor över bottnen på Fyrisån där övervakningen torde vara tämligen överdimensionerad.

Artificiell inkompetens

Vi sitter på ett café vid ett konstmuseum någonstans i Värmland. Min innovationsbenägne far är med. På armen bär han nästan högtidligt sin väldigt smarta klocka som mäter och analyserar det mesta av kroppsliga förehavanden i realtid. När kaffekoppen framför mig plötsligt och oplanerat får för sig att välta är han snabb nog att kasta sig fram med den klockprydda handen och räddar mig från potentiellt generande kaffefläckar i skrevmiljö. Klockan, som representeras av Siri (som jag antar är finska), tar den hastiga rörelsen på största allvar och konstaterar högljutt att min far har ramlat (vilket jag tydligt kan se att han inte har gjort) och föreslår därför ett samtal till larmcentralen. Far lyckas dock få den nervsvaga finskan att lugna ner sig och samtalet uteblir, men det var ju i perspektiv ganska försigkommet av henne att påbörja en räddningsaktion så snabbt. Hon verkar omtänksam men kanske lite överkänslig.

Jag har själv tillgång till flera assistenter av samma hjälpsamma typ och tänkte efter denna händelse att jag skulle kunna påbörja dressyr av någon eller några av dessa i syfte att öka graden av säkerhet och effektivitet i min egen vardag. Ingen av dom verkar ha finskt påbrå men ingen av dem verkar heller ha svenska som modersmål. En av dom pratar bara engelska och hörsammar inte min tydligen alldeles för kraftiga svenska brytning som får en enkel uppmaning om att höja volymen i lurarna att resultera i ett oönskat samtal till en specialistveterinär i Örebro. Jag hör därför inte av mig så ofta till honom längre. Varken assistenten eller veterinären.

Det finns en som pratar svenska också, men även hon har allvarliga svårigheter att åtlyda de enklaste uppgifter trots att min svenska är tämligen tydlig och fri från dialektala störningar. Efter några misslyckade försök att verkligen utnyttja den svensktalande assistentens påstått kraftfulla kompetens att underlätta min vardag brukar komplexiteten i mina förfrågningar efter hand avgränsas till att handla om inställning av ett tidtagarur när jag kokar ägg. Och även här uppstår problem när jag till följd av språkförbistringen tvingas upprepa min vädjan så många gånger att minst en minut redan har passerat när timern väl börjar ticka. Jag ber henne därför att ändra tiden på tidtagaruret för att inte gå miste om den krämiga gula som endast kan uppnås genom tidsmässig perfektion i kokningsskedet och häpnar när assistenten replikerar att jag själv kan ändra tiden i appen på telefonen(!)

Jag konstaterar alltså att den artificiella intelligensen är så beskaffad att när den övergår i artificiell inkompetens väljer den att delegera uppgiften åter till användaren. Jag är osäker på hur detta kan effektivisera min vardag men jag gissar inte alls varpå jag entledigar assistenten med omedelbar verkan och känner hur jag genast känner mig befriad från några av de högteknologiska tyglar som påtvingas vid anskaffning av en ny ”smart” enhet.

Jag vill också vara innovationsbenägen, synkronisera intelligenta enheter med min kropp och otvunget ägna mig åt ordergivning till binära och undergivna hjälpredor. Mitt problem är att de sällan lyssnar, tar alldeles för många egna initiativ och dessutom är snorkiga i tonen när de inte klarar av sitt uppdrag. Om det enda jag lyckas få dem att utföra med hyfsad framgång är att ställa en äggklocka i några minuter varje morgon får de kategoriseras som onödiga där de får gott sällskap av ett stort antal andra applikationer, tjänster och digitala karaktärer som alla förgäves slåss om min dyrbara uppmärksamhet.

Om förändring inte innebär förbättring blir resultatet bara förbittring.

Sanningsoförenligt

Om man äter en Dextrosol efter att man rökt en cigarett motverkar detta skadeverkningarna av cigaretten i motsvarande grad. Ja det kanske låter lite knasigt, men det var faktiskt en sanning jag med förvånansvärd lätthet anammade där jag relativt obelastad av ålder satt på en uppochnervänd roddbåt vid en spegelblank sjö bredvid en flera år äldre och flera gånger coolare sommarstugegäst, sökande efter den formel som skulle kunna bättra på min egen dittills (och kanske även hittills) obefintliga coolhet. Men eftersom Dextrosol tar slut fortare än cigaretter i kraft av att de är avsevärt mycket godare än rök för både en liten skolpojke och en flera år äldre sommarstugegäst med åtråvärd coolhet kastade vi snart cigaretterna i sjön med argumentet att rökning utan synkron sockermedicinering torde vara helt och hållet livshotande. Var den coola sommarstugegästen (låt oss kalla honom Urban eftersom det var så han hette) hade inhämtat sina uppgifter om det medicinska förhållandet mellan cigaretter och Dextrosol vet jag inte, men det är uppenbart att ingen av oss var särskilt källkritiska.

Det talades överhuvudtaget inte så mycket om källkritik när jag var liten, och det förväntades nog inte heller att man skulle vara källkritisk. Åtminstone inte som barn och verkligen inte i dagens betydelse av samma begrepp. Snarare kanske man förväntades att inte ifrågasätta vad en individ av högre rang, vilket inbegrep samtliga som var äldre än en själv, uttryckte som sanningar. Lyckligtvis fanns det fler och mer välvilligt inställda personer i min närhet som hade högre ambitioner om min fortlevnad innan graden av Urbanisering hade nått hälsovådliga nivåer. Således kom bluffen om Dextrosol som hälsofrämjande medicin, tillsammans med andra tidstypiska bluffar som exempelvis Nigeriabrev och pyramidspel, bara att utgöra ett fåtal av ingredienserna i den enorma blandning av sanningar och osanningar som genom åren utformat min egen högst personliga och inte alltid välsmakande identitetssallad. Likförbannat var den ingrediensen lika oönskad som konserverad majs är i en för övrigt helt ätlig sallad.

I dagens breda kanalutbud och oöverskådliga flöde av information har det blivit så lätt att trovärdigt offentliggöra en halv- eller osanning att den med stor lätthet kan förväxlas med en sanning. Det åligger dessutom mottagaren ensidigt att avgöra vad som ska betraktas som en sanning. Man behöver vara källkritisk, vilket inte alltid är lätt eftersom man som sökande efter information behöver navigera i tunga rökridåer av okunskaper, osanningar, konspirationsteorier, försäljningsargument och allmänt hokuspokus. Och inte fan orkar man väl med att söka efter sanningen varje gång man vill inhämta information. Ibland vill man ju liksom bara lite snabbt och enkelt ta reda på hur det ligger till. Som farsan gjorde när han vid enstaka tillfällen blottade sin okunskap och gick efter det sönderbläddrade uppslagsverket där de flesta sanningar tycktes finnas samlade i ett enda band. Snabbt, enkelt och trovärdigt.

Om jag nu, alltså fyra decennier senare, exempelvis av någon vettlös anledning skulle vilja ta reda på mer om majs. Som livsmedel betraktat och bortsett från min högst personliga och godtyckliga åsikt att den är en synnerligen effektiv salladsförstörare, hur nyttig är den att äta? Efter några minuters sökande bland digitalt publicerade artiklar har jag läst påstådda sanningar om att majs är både oumbärligt, obetydligt och otjänligt. Allt beroende på vilken källa jag väljer att förlita mig på. Det enda jag mot bakgrund av det jag hittills läst kan säga med säkerhet är att majs inte verkar vara giftigt. Men det hade jag redan på känn.

Att sanningen som riktpunkt devalveras på grund av överflödigt många åsiktsbasuner tycks vara en allt tydligare trend, men ta det inte för en sanning ty jag vet nog inte vad jag talar om.