Företeelsen Risbusken är sprungen ur vänskapen med Fredrik. En tidigare kollega och god vän som väl i princip fortfarande är min vän trots att vi inte pratats vid på flera år. Någon gång på det tidiga 10-talet gjorde han med målsättningen att jag skulle börja publicera texter i bloggformat flera övertalningsförsök i detta ärende. När jag viftat bort uppmaningarna tillräckligt många gånger tröttnade han väl och startade Risbusken åt mig, gav mig inloggningsuppgifter till något och en sista, denna gång oemotståndlig, förmaning: ”-Börja skriv nu”. Så det gjorde jag, och det var kul. Det var enkelt och kreativt till en början men jag blev snabbt självupptagen och fåfäng och överdrev kraftigt innehållets betydelse för en oerhört begränsad allmänhet. Ambitionsnivå och självställda krav orsakade syrebrist och tidsnöd till den grad att en långvarig intermission inleddes. Efter några år fick jag feeling igen och gav bloggen namnet ”Risbusken – reinkarnerad”. Jag skrev ett dussin inlägg med snäppet mindre självupptagen drivkraft och gjorde på det ytterligare ett uppehåll, denna gång främst av brist på tid att skriva i lugn och ro. Risbusken har sedan dess legat i dvala och endast gjort sig påmind genom sporadiska fakturor från leverantörer av för mig mycket abstrakta tillika digitala tjänster. Några av dom med ohyggligt höga belopp med tanke på den näst intill obefintliga nyttan. Jag har mot bakgrund av detta nyligen sagt upp bekantskapen med det blodsugande webbhotellet i ett försök att bevara bloggen som arkiv med upprätthållen möjlighet att återuppta skrivandet en vacker dag (dvs när självupptagenhet och tidsnöd korrelerar på acceptabla nivåer) utan att för den skull behöva åderlåta mitt sparkonto i väntan på att detta ska inträffa. Det kan ju tyckas medvetet på ett ekonomiskt plan, att det nu är billigare att inte alls använda den plattform jag betalar för. Men det som verkligen skulle gynna kalkylen är ju förstås att börja publicera inlägg istället. Med den insikten lutar det åt att jag snart behöver börja skriva igen, denna gång med min snålhet som främsta incitament. Det kommer nog att bli bra.