Jag minns att jag i min barndom, huserandes i syrummet, laborerade med en uråldrig timer för att åstadkomma ett spektakulärt väckningsalarm där en Luxor-stereo och färgade glödlampor vid en given tidpunkt skulle avisera att det var dags att gå upp. Timern sattes i eluttaget och var av väldigt analog modell med mekaniska piggar som skulle tryckas in och ut för att bestämma när strömmen skulle vara tillslagen. Precisionen var usel. Yngwie Malmsteen och de seriekopplade skrivbordslamporna kunde om man hade otur få fart redan innan mina mjölkbönder till föräldrar hunnit ut i ladugården. Eller om man hade ännu mer otur långt efter att skolbussen hade tutat färdigt och åkt vidare mot skolan med mina sedan länge precisionsuppväckta skolkamrater. Jag fick snabbt ge upp tanken på detta i min fantasi helt oöverträffat magiska alarm och önska mig en klockradio istället. Avsevärt bättre precision men betydligt tråkigare upplevelse. Inga ljuskaskader och mäktig hårdrock, bara en morgontrött Pekka Heino eller vem som nu morgonpratade på den tiden.

Med åren har jag kommit att försova mig alltmer sällan. Kanske för att man aldrig hinner träda in i den där djupa dvalan innan det är dags att gubbpissa. Jag tittar av någon anledning väldigt gärna på klockan varje gång jag tar en sådan kisspaus. Kanske för att få veta hur mycket längre jag får sova, men sannolikt mest för att jag är en oskön tidsfascist med okontrollerbart kontrollbehov.

Alarmet som nu proklamerar tid för uppgång är näst intill ljudlöst och signalen allt annat än minnesvärd. Likafullt vaknar jag nästan omedelbart och petar till på telefonen för att få den att tystna. Jag går upp, fascineras av trötthetsgraden utan att fästa någon vidare uppmärksamhet på den. Mummar och klär på mig, inleder en ganska rutinmässig ur- och iplockning av diskmaskinen, tömmer sopor, kokar gröt och ska precis sätta mig för att äta den då jag av en händelse sneglar till på klockan…. 02.46. Det är ju alldeles knasigt förstås. Så knasigt att jag inte riktigt kan avgöra om det är tidigt eller sent. Det visar sig att alarmet inte alls låtit, annat än möjligtvis i mitt huvud. Min tidigare starka övertygelse om att det är morgon mildras betänkligt av det faktum att dygnet nätt och jämt börjat. Jag inser också att jag inte kan gå upp vid denna tid, ännu mindre trycka en tallrik havregrynsgröt. Det blir att lämna gröten att kallna på köksbänken och återgå till sängläge.

Man skulle i och för sig kunnat passa på att se sista kvarten av Sverige-Polen. Sådana matcher ska ju av någon outgrundlig anledning spelas med start efter läggdags. Man undrar ju varför. Är det spelarna som helst vill spela i månsken eller publiken som törstar efter sömnbrist? Oavsett anledning så tycker jag inte det finns anledning att vända på dygnet för en hel nation bara för att ett dussin morgontrötta divor ska sparka boll.