Även om mångas hårda kamp för ökad jämställdhet inskränker sig till att dela menlösa artiklar på Facebook, så är det ett faktum att jämställdhetsfrågan får allt bredare utrymme i samhällsdebatten. Kanske så till den milda grad att sakfrågan faktiskt kommer i skymundan och till och med förlöjligas av tycksugna och aktivistdampande debattörer utan respekt för ämnets viktighet?

Få företeelser undkommer i dagsläget att genomgå jämställdhetsgranskning, även om de ofta självutnämnda analytikerna håller väldigt varierande nivå gällande objektivitet och sinne för relevans. Vem hade exempelvis trott att någon skulle komma på tanken att ivra sig över hur man borde gå tillväga för att ploga snö på mest jämställda sätt? Visst, jag kan utan problem acceptera att det finns olika aspekter på hur man bör prioritera bearbetning av de olika snöbelagda ytorna med hänsyn till befolkningsmängd, säkerhet etc, men det kommer att krävas omfattande övertalningsargumentation innan någon får mig att seriöst betrakta detta som en jämställdhetsfråga. Ska man ploga för att minimera olyckor och skador, eller för att säkerställa en jämn fördelning av olyckor och skador mellan könen?

Inte sällan är bedömningen av vad som är jämställt eller inte baserad på en subjektiv upplevelse, ibland dessutom en högst personlig sådan. Det är väl sannolikt inte knutet till människans instinktiva beskaffenheter att den ena färgen gäller som manlig medan den andra gäller som kvinnlig? Nej, detta är snarare något som skapats i vårt nutida medvetande. På åttiotalet kan kan jag upplysa om att rosa skor var sjukt hett på killar, bara för att nämna ett exempel på just detta fenomen.

Dagens sensmoral i den ständigt taggiga och lite oansade Risbusken: Propagera gärna för ökad jämställdhet, men tramsa inte med ämnet och gör inte något av könen till offer i skitnödiga analyser utan ämnesrelevans. Nu ska jag ta på mig rena trosor och gå ut och hugga ved.

Jag intar ibland en ganska patetisk och lillgammal hållning gentemot bruket av språk i vårt dagliga tal. En utomstående skulle kanske kalla mig språkfascist, jag motsätter mig detta. Lite grann.

Många medmänniskor väljer att berika sitt språk med ett stort antal utländska glosor. En trend som inte känns vare sig ny eller avtagande. Det grundläggande syftet med detta skulle väl kunna vara att det svenska språket inte alltid räcker till för att tydliggöra sina uttalanden. Jag kan köpa det som allmängiltig förklaring. Men i ett specifikt fall är jag grundmurat oövertalbar gällande det inlånade ordets i mitt tycke helt obefintliga värde i fråga om utökad tydlighet. Det gäller ordet ”grooming”. Jag vill veta om det verkligen är helt och hållet färdigutrett att det inte finns ett alternativt och bättre ord för att beskriva någon av följande företeelser?

*  manlig skönhetsvård

*  att (i sexuellt syfte) ta kontakt med ett barn

För nu verkar det ju som att man använder SAMMA ord för dessa två vitt skilda saker och det känns väl kanske inte så lyckat, eller?

Och när jag ändå är igång så vill jag bara säga att ”smoothie” är helt jävla omöjligt att uttala. Jag föredrar det svenska ordet milkshake.

Så har det hänt igen. Laglösa vettvillingar terroriserar i syfte att nå maximal förstörelse, såväl mänskligt och materiellt som politiskt. Tidningsrubrikerna braskar om radikala muslimer och jihadister. Flera moskéer utstår attentatsförsök i kölvattnet av händelserna. Jag vill under åsynen av detta reflektera kring den egentliga innebörden och betydelsen av den rapportering, eller åtminstone en stor del av den rapportering, som sker.

Dådet har utförts av en grupp av människor helt i avsaknad av mänsklighet. Denna extrema och extremt lilla grupp av individer bör enligt min mening kategoriseras med epitet av minsta möjliga omfång för att utesluta i sammanhanget obetydliga och orättvisa relationer till nationaliteter, religioner eller politiska tillhörigheter. Genom att mer eller mindre spekulativt utveckla och publicera teorier eller fakta kring terroristernas ursprung och tillhörighet drabbas miljontals oskyldiga av omvärldens rasistiska och grundlösa anklagelser.

Vi har, åtminstone i Sverige, lärt oss mycket om användandet av det offentliga språket bara under de senaste 20 åren. Ord som på ett kränkande sätt beskriver medmänniskor används nu betydligt mer sällan. Dags att ta nästa steg. Av vilken anledning är det intressant att i rubrikform beskriva terroristernas nationalitet och religion? Och av vilken anledning är detta intressant endast då det gäller ett begränsat urval av nationaliteter och religioner? Hur hade vi reagerat på en rubrik där exempelvis en våldtäktsman eller mordbrännare utförligare beskrivits med epitet som ”kristen”, ”protestantisk” eller ”katolsk”?

Vi bör anstränga oss för att komma ihåg att de som utför dåd av den typ som nyligen inträffat i Paris, genom detta beteende uteslutit sig själva från all typ av tillhörighet med alla slags oskyldiga grupperingar. Att de själva anser sig förespråka exempelvis en nationalitet, religion eller politisk ståndpunkt är att betrakta som en oerhört viktig anledning till att motsätta sig just denna typ av kategorisering. Att låta terrorister lura omvärlden att skapa opinion enligt deras övertygelse gör oss bara till budbärare av ett sjukt och vedervärdigt budskap.

I mina ögon är terrorister bara terrorister. Punkt.

Den första kontakten jag fick med banksektorn utgjordes av en liten guldfärgad bankbok från Föreningsbanken som jag fick i samband med någon tidig bemärkelsedag. Det var en inte helt ovanlig gåva till barn på sjuttiotalet. Ett nyöppnat bankkonto i jubilarens namn, förädlat med en liten oansenlig slant och en helt okluddad bankbok. Mottagarens glädje över gåvan var nog antingen obefintlig eller framtvingad via målsmans hot om aga. Sannolikt båda. Givaren kunde dock, på ett tämligen skamligt sätt ska tilläggas, tillgodogöra sig utökad och obefogad tacksamhet över att ha givit bort något betydligt mer värdefullt än det ingående saldot genom att hänvisa till den insatta summans storlek efter 15 år, beaktat alla de generösa inlåningsräntor som vi ju alla vant oss vid att frossa i på senare tid. Den tursamme avkomman fick nu en flygande start på sitt privata sparande och kunde kallt räkna med en ekonomiskt mycket fördelaktig position vid uppnådd myndighetsålder tack vare givarens heroiska och livsavgörande insats.

Många år senare, i skuggan av föråldrade checkböcker och handskrivna postgiroavier, är det allmänt vedertaget att genomföra de allra flesta bankärenden digitalt via sin dator. Att detta på ett markant sätt har påverkat och förändrat de finansiella förehavandena för bankens kunder är odiskutabelt. Men hur har då denna företeelse kommit att förändra bankernas sätt att hantera exempelvis transaktioner mellan användare och konton?

Ett minne från relativt tidig barndom är hur ens föräldrar stod med huvudet halvt instucket i lantbrevbärarens högerstyrda Saab 900 och betalade räkningar kontant. Förmodligen redan då en transaktionsstrategi på utdöende, men likväl ett klockrent exempel på varför fullbordande av en insättning eller betalning kunde dröja ett antal dagar eftersom pengarna faktiskt under en kortare tidsperiod befann sig i fysisk rörelse mellan olika geografiska platser.

När jag nu på ett mycket modernt och tidsenligt manér loggar in med min hypermoderna bankdosa och exempelvis överför pengar till någon annans konto, så har jag mycket svårt att tänka mig att det hanterade beloppets resa ser likadan ut som i fallet med lantbrevbäraren. Dvs att det överförda beloppet först skulle realiseras i kontanter för att sedan fysiskt byta plats via postförsändelse eller värdetransport. Nej, överföringarna är i dessa fall givetvis bara en teoretisk företeelse. Saldot jag ser på min skärm är inget annat än pixlar i formation.

När jag köper något i en butik och betalar med mitt kontoanslutna bankkort försvinner pengarna från kontot innan kassörskan ens hunnit knyckla ihop kvittot. Men om jag av någon anledning väljer att låta köpet gå tillbaka, förbehållet att jag lyckats övertala kassabiträdet om att få behålla kvittot i platt tillstånd, tar det åtminstone två dagar innan pengarna åter finns på mitt konto. Ibland ännu längre. Dessutom räknas bara vissa dagar, så kallade bankdagar (samma som arbetsdagar?). Så hur kan det då komma sig att en betalning eller överföring tar ända upp till tre dagar åt ena hållet, men sker momentant åt det andra? Datakommunikationen sker ju i realtid, och den är väl heller inte stängd på helgdagar?

Min teori är, och detta har jag delvis fått bekräftat av en något för talgenerös bankman under blygsam påverkan av alkoholhaltiga drycker, att fördröjningen är konstruerad och längden på densamma är flexibel. Banken ska från och med det ögonblick man godkänner en transaktion och fram till registrering av mottagandet i andra ändan, tillgodogöra sig tillräckliga räntefördelar med att vid varje tidpunkt maximera bankens eget innehållna kapital, vilket alltså uppskattningsvis tar 2-3 dagar. Förlåt, bankdagar.

Sett ur småspararens perspektiv, beaktat det faktum att pengarna aldrig behöver byta geografisk position utan bara är en abstrakt företeelse, ter sig förstås fördröjningen helt obegriplig. Först när man samtidigt beaktar det faktum att bankerna kan tillgodogöra sig ganska omfattande fördelar genom att själva konstruera denna fördröjning, blir resonemanget ”logiskt”.

Risbusken föreslår därför härmed ett lagförslag som omöjliggör konstgjorda ställtider vid pengatransaktioner mellan privatpersoner och finansiella institut för att frigöra småspararen från en av många oönskade förtöjningar i storbankernas påfallande högt avgiftsbelagda brygga.

Jag vet inte ens om den där amerikanske rymdpoeten någonsin satte sin aluminiumprydda snowjogger på månen. Men även om allt bara var teater inför ett förbluffat kollektiv av myndighetsdyrkande lönearbetare så hade man säkert kunnat åka dit och hälsa på om man verkligen hade velat. För oftast är det så, att även om alla andra förutsättningar finns på plats så är hart när vilket uppdrag som helst omöjligt att genomföra om inte just viljan finns där.

Häromdagen sitter jag på ett avgående pendeltåg i Nynäshamn, med en åtminstone till häften fullbordad hjärtattack och blodsmak ända upp i bihålorna efter den språngmarsch som krävs för att hinna med den avgång som infaller närmast efter Gotlandsfärjans ankomst till hamnen ett stycke därifrån. Redan här tycker man att en nätt justering av avgångstiden vore en fråga värd att behandla i något beslutsfattande forum. När sedan en sällanpendlare som jag själv ställs inför utmaningen att lösa biljett för resan till Uppsala inser man att avgångstiderna faktiskt bara är ett minoritetsproblem, detta ändå med hänsyn tagen till mina fortfarande frenetiskt krampande vader och den flodvåg av svett som sköljer över ryggslutet och ner mellan skinkorna.

Den biljettförsäljare som anländer till vår plats kan inte ta betalt för hela resan trots att jag innehar båda de kreditkortsliknande värdehandlingar, vart och ett anslutna till de olika operatörer som rent juridiskt trafikerar sträckan (varav endast en av dessa fysiskt trafikerar sträckan), som krävs för ändamålet. När mitt ansikte någon knapp minut efter detta obegripliga klargörande återtagit normal längd blir jag rekommenderad att köpa den erforderliga biljetten via min mobiltelefon eftersom ”det är enklast”. Och det tror jag i och för sig att han hade helt rätt i eftersom det var det absolut enklaste sättet för honom att sälja mig en biljett. Att betala med ett traditionellt bank- eller kreditkort visade sig nämligen också vara en utmaning omöjlig för lokaltrafiken att övervinna.

Efter att ha laddat ner en sådär fyra fem olika appar och delgivit ett okänt antal bedragare mina betalkortsuppgifter via vad som kan antas vara en blott halvsäker mobil datakommunikation, lyckas jag till slut köpa helt fel biljett och komplettera med en onödig och dyr tilläggsbiljett samt bekräfta att en för mig okänd digital betaltjänst fakturerar mig kostnaden för en av de förvärvade biljetterna. Givetvis med ett tillägg i form av en faktureringsavgift uppgående till 12,5% av biljettpriset. Vid det här laget återstår endast hälften av den totala restiden och jag kan lugnt luta mig tillbaka och låta oron över att ha köpt otillräckliga zontillägg invagga mig i kontrollantparanoisk vakenhet.

Min fråga är enkel. På vilka andra färdmedel, kollektiva eller privatfinansierade, krävs åtta olika biljetter, varav sexton är omöjliga att köpa utan trettiotvå odefinierade appar (var och en med sina egna hittepåavgifter) för att åka mellan två städer i mellansvenskt, tätbefolkat, pendlingsarbetarfrekventerat område?

Jag kan inte heller släppa tanken på att även om jag köpt rätt biljett från början så skulle priset blivit betydligt högre än resan i omvänd riktning ett par dagar tidigare (en historia som dock får förbli oberättad) och att jag därmed kan ha blivit lika lurad som de stackare som hyllade den armstarke rymdfararen och hans stab några decennier tidigare.

Jag vill inte prioritera, eller ge sken av att jag på ett lyckosamt sätt skulle kunna göra detta, alla saker som mänskligheten har att prioritera i det rådande globala samhällsklimatet. Jag vill bara i tysthet hävda att det inte borde vara så svårt att etablera en fungerande och förståelig biljettförsäljningsstrategi om man bara ser till att addera lite vilja till projektet. Och önska att inte samma brist på vilja återfinns i de kanske något viktigare projekt som möjligen finns att finna på denna ovan nämnda agenda…