När det nya resecentrumet i staden efter sex år färdigställts fanns där något i resterna av lika många totalentreprenörers framfart något som borde fått trafiksäkerhetsverkets ämbetsmän att rysa av missnöje. Som en av de reaktioner som ständigt följer i kölvattnet efter omfattande byggprojekt, publicerades åtminstone flera insändare från upprörda invånare som behandlade det känsliga ämnet.

Som en tvivelaktig genvägslösning på problemet att få gångvägar, cykelbanor och bussfiler att på ett trafiksäkert sätt ledas över en begränsad yta lät man uppföra en så kallad ”mixad zon” där trafik av alla ovan nämnda slag förväntas kunna samsas på samma torgliknande yta utan minsta hjälp från exempelvis övergångsställen eller trafikljus. Ett upplägg som snarast för tankarna till en fyrvägskorsning i Ahmadabad, möjligen med den åtskillnaden att åsnor och kor (alltför) sällan återfinns bland trafikanterna.

En bit längre bort, vid ett trafikljusövervakat övergångsställe, återfinns vad som skulle kunna anses vara motpolen till detta fenomen. Separata trafikljus för gångtrafikanter och cyklister! Här gör man, helt i olikhet med strategin vid resecentrumet, en avgränsning mitt i vad som skulle förefalla vara två trafikslag ganska lätta att kombinera. Men istället kan man alltså bittert få stå där och glo på hur cyklisterna framvinkade av sitt cykelspecifika gröna ljus susar över gatan då bilarna står stilla, medan jag själv förväntas avvakta till nästa gång herr Gårman behagar lysa grönt.

Ytterligare lite längre bort, på en hittills fullt fungerande cykelbana i parkmiljö, har stadsbyggnadskontorets arkitekter (eller snarare deras underhuggare) ägnat de senaste dagarna åt att rita upp en avskiljande mittlinje syftad till att hålla gångare och cyklister åtskiljda på densamma. Olycksstatistiken på nämnda cykelbana torde vara helt obefintlig och åtgärden därmed minst lika omotiverad.

Den uppenbara frågeställningen blir förstås varför fotgängare och cyklister förefaller vara en så stor fara för varandra att de måste separeras på alla tänkbara sätt, när stadsbussar i linjetrafik och fotgängare är så uppenbart kompatibla i trafiksammanhang? Men det är ju förstås enklare, och dessutom ur statistiskt perspektiv fulländat, att genomföra säkerhetsfrämjande ingrepp på redan olycksbefriade sträckor i strövområden än i kaosartad citymiljö.

Men den kanske viktigaste frågan är väl huruvida åsnor, kor och därmed relaterade fyrbeningar kommer att bli en allt vanligare syn på våra svenska trafikleder, och hur länge vi i så fall kommer att behöva vänta på åsneljus och stigningsfiler för katt och kamel?