Jag har alltid fascinerats av ishockey. Varifrån intresset och fascinationen egentligen härstammar är dock svårt att säga. De första vaga minnena av sporten består i att ha sett Sveriges Tre Kronor tillintetgöras av Sovjet med idel förnedrande målskillnader till den röda flaggans fördel, vilket borde gjort mig till antingen fotbollsfanatiker eller kommunist. Jag blev ingetdera.

Jag spelade visserligen fotboll i några unga år men kan nog inte påstå att jag bidrog nämnvärt till de glest förkommande framgångarna. Kanske i så fall mera till de frekventa motgångarna. Klen och liten till växten hade jag fullt sjå bara att uppbära de av den äldre årskullen ärvda matchtröjorna som utan problem räckte mig ner till de grönfläckiga knäna. När jag under pågående match av någon retsam mittfältare från eget lag uppmärksammades på fadäsen att i hela första halvlek sprungit runt i bara kalsongerna, just för att det inte gjorde någon som helst visuell skillnad vare sig för mig eller omgivningen om shortsen var på eller av, fann jag för gott att avsluta min fotbollskarriär innan den knappt hunnit börja. Tränarna skulle dessutom börja befolka lagdrabbningarna med elva spelare och till följd av detta införa nya kompletterande regler innefattande offside vilket gjorde tidpunkten för avhoppet perfekt. Detta var nämligen reglementen som innebar tämligen stora utmaningar bara gällande stavningen, än mindre kunde jag förstå dem eller förhålla mig till dem i aktivt spel. För övrigt tror jag inte att en spelare med tåfjutt som enda kvalitet hade varit ett ämne att satsa på ens för lagledningen i Alkvetterns IK.

Min karriär som ishockeyspelare slutade om möjligt ännu tidigare än min fotbollskarriär. Efter att under några år som väl dold talang legat i förberedande hårdträning genom kontinuerliga hemmamatcher mot lillebror iförd halmbalar som målvaktsbenskydd och ett sönderklippt plastlock som ansiktsmask, blev jag sedermera draftad till kvartershockeylaget i ovan nämnda klubb. Att det kallades kvartershockey var för mig obegripligt, vi hade ju inga kvarter där jag växte upp. Bara grusvägar, åkrar och en kyrka. Jag erfor senare att vi skulle möta lag med spelare som bodde i olika kvarter, så kallade stadsbor. Ett moment jag inte riktigt hade räknat med vid kontraktsskrivningen, och som fick hockeyfrillan att krulla sig under störtkrukan. Långfärdsskridskor och bandyklubba ersattes efter enträgen övertalning riktad mot oförstående föräldrar av mindre iögonfallande utrustning inför första matchen, men graden av förnedring inför den samlade trion åskådare kunde självfallet aldrig bekämpas med så enkla metoder. Eftersom jag med mina tidigare långfärdsskridskor haft en svängradie på cirka åttio meter föreföll det omöjligt att ens med de nya korta skridskorna gira så tvärt att man undvek sargen, vilket redan i första bytet visade sig vara med sanningen överensstämmande. Jag kunde inte ens uppbringa sinnesnärvaro nog att försöka bromsa för att undvika en kollision utan rammade träplanket med ett brak och fick tillbaka luften i lungorna lagom till tredje periodens slutsignal. Jag lånades därefter omedelbart tillbaka till laget med lillebror som ständig tabelltvåa.

Ishockey avnjuts numera endast framför teven, eller i bästa fall från läktarplats. Att vråla på orättvisa utvisningar och tveksamma målvaktsingripanden är lika ofrånkomligt från båda platserna trots att repriserna oftast bevisar min usla förmåga att bedöma en för andra solklar situation. När hockeysäsongen efter avslutat serie och slutspel snart kulminerar i världsmästerskap är förväntningarna återigen orimligt högt uppskruvade, men ingen förlust är stor nog att överskugga välbehaget i att dricka öl i smutsig brynja och kommentera felaktiga domslut så att jordnötterna står som hagelsvärmar ur käften. Mina bästa egenskaper som idrottsman är således fastställda och transferfönstret för evigt stängt.

En sällan förekommande aktivitet när arbetsvecka förbyts i helgöversträckande ledighet är visit vid försäljningsställe för djur och därmed förenliga mojänger. Icke desto mindre var det precis en sådan aktivitet som företogs då helgen senast gjorde sitt alltid lika välkomnade antåg. Butiken, som med blotta ögonmåttet höll samma förundransvärda dimensioner som en bandyhall, hade ett lika förundrande sortiment av allt som djur kan tänkas vilja äta upp, leka med, simma i eller bajsa på. En form av näringsidkande väl värt att imponeras över.

Anledningen till varför jag plötsligt befann mig mitt i en utställning av grisöron, istället för att som brukligt vid denna tidpunkt suktande beskåda Systembolagets pallexponeringar av prisvärd burköl, var att det vid en kommande middagsbjudning hos hundägare behövdes en present att ge bort till hunden. Eller mer korrekt två presenter att ge bort till hunden. Efter att ha undanröjt de uppenbara tvivel som detta påstående först genererade, engagerade jag mig febrilt i sökandet. Att hitta en present till en hund visade sig vara lätt, på många sätt långt enklare än att hitta en lämplig present till en mänsklig individ. Intressesfären för hundar är relativt begränsad, och dessutom enhetlig för de allra flesta raser, och det mesta som kunde tänkas glädja en byracka fanns här samlat under ett och samma vidsträckta tak. Valet av gåvor föll på ett grymtande gummisvin och en intorkad dubbelknut av hud. Detta paketerades omsorgsfullt in i tidningspapper för att spela på den lilla flybenta valpens nyfikenhet. Väldigt snart efter överlämnandet ångrade jag dock mitt ivriga påhejande av att köpa just gummigrisen enär det nästan rogivande grymtande som utgjorde hela dess vokabulär med råge överröstades av valpen som frenetiskt replikerade kautschukgalten med ett högfrekvent skällande. Man kan dock inte låta bli att imponeras över hur valpen i sin livfulla lek fick grisen att näst intill verka levande, och med anledning av detta lät uppenbara en helt ny innebörd åt ordet grisfösare.

Mitt förhållningssätt till husdjur i allmänhet kan väl närmast beskrivas som likgiltigt avståndstagande. Då jag med moraliskt tillräcklig grad av sanningshalt endast kan hänvisa till allergi mot katt, tvingas jag ibland framhålla andra defekter som i mitt tycke gör flertalet djur olämpliga för vistelse inomhus. Exempelvis kan vi hos hunden framhålla pälsavfall, outtömlig och konstant salivutsöndring, oförmåga att utan omfattande hjälpresurs sköta sina anala behov och klandervärd munhygien som några av de mest komprometterande. Undantaget pälsavfall går dessa attribut förvisso att applicera även på en handfull människor i min omgivning, men inte heller för dessa är jag benägen att förespråka vistelse inomhus även om jag sällan ger uttryck för motsatsen.

Och jag har verkligen inget att invända mot mina goda vänners förkärlek för inhysande av hundar, eller för den delen hamstrar, katter, ormar, sköldpaddor, marsvin, kaniner, grodor, fåglar eller andra medlemmar ur djurriket. Var och en väljer sitt eget sällskap och får följaktligen själv förslösa resurser på att fylla de klyftor av inkompetens som efter århundraden av ansträngning verkar ha avlats fram till total absens. Nej, snarare är det väl mig själv och min grundmurat fientliga inställning till husdjur jag bör fördöma alternativt omvärdera. Hunden som nyttopryl hade kanske varit lättare för mig att uppskatta om jag inte själv växt upp med en klent begåvad bordercollie som nog har hjälpt till att skapa den värderingsgrund varpå mitt tycke för hundar är baserat. Just det här exemplaret var en allt annat än kelsjuk varelse som tog vallningsinstinkten ett eller flera steg för långt och till många drabbades stora missnöje vallade såväl folkvagnar som skolkamrater och lantbrevbärare med skräckinjagande bestämdhet. Annars är det för mig bekant att hundar framgångsrikt kan användas till exempelvis ledsagning av synskadade och vara ovärderliga vid uppsökning av narkotiska preparat, vilket borde kunna mildra min skepsis till hundens rätt i samhället. Jag fastnar dock oftast i funderingen om huruvida de ovan nämnda egenskaperna är förbehållna just hunden? Det vore ju sannerligen upplivande att göra bekantskap med en knarksnigel, en spårhamster eller en ledarkanin.

Jag skulle nog i extremfallet kunna sträcka mig till, om än inte ivra för, inköp av en porslinshund till hemmet. Från min av fördomar skymda horisont har den alla de positiva egenskaper som ett levande exemplar, och inte en enda av de negativa. Möjligtvis förutom att vara i vägen.

Löpsedeln ger mig anledning att beundra ännu en kvällstidningsterminologisk innovation som förutom sin språkliga anstöt även väcker känslan av global tillhörighet till liv. Tyskvärmen är nämligen på väg att svepa in över landet som en ängel räddandes oss från den hänsynslöst bistra rysskyla vi vant oss vid att uthärda under de senaste månaderna. Nationaliteten på denna nya väderlek kan antas komma som en frälsning även för allehanda mellansvenska meteorologiska institut namngivna med fyrbokstaviga akronymer, eftersom tyskvärmen väl måste förväntas komma in vid en mycket exakt angiven tidpunkt och hålla en temperaturmässig perfektion omöjlig även för en stammande väderpresentatör i kommersiell television att inte bemästra i sin prognos.

Utan att låta den till löpsedeln relaterade tidningsutgåvan ingå i köpet klargör jag för bensinmacksföreståndaren att jag önskar betala för de idel flytande förbrukningsvaror jag valt att inhandla. Det rör sig om bensin och buteljerat dricksvatten. Till skillnad mot vad man skulle kunna tro är vattnet betydligt dyrare per liter än bensinen. Närmare bestämt tre gånger så dyrt. Nu ska det väl tilläggas att åtgången av vatten med marginal understiger åtgången av bensin under den kommande bilfärden, men borde ändå inte ett uppror mot vattenpriset på bensinmacken vara fullt lika relevant som ett uppror mot bensinpriset? Det tycks hur som helst inte ligga nära till hands. Med tanke på det flertalet hyllmeter som öronmärkts för exponering av denna bergslagens livsgivande dryck torde den vara en storsäljare bland törstiga bilister. Smärtsamt medveten om att jag själv just spenderat tjugoen kronor på en halvliter kranvatten känner jag mig inte hugad att initiera vare sig den ena eller den andra missnöjeskampanjen. Ändå kan jag inte låta bli att fnysa lite åt de som åker ett par extra mil bara för att fylla reservdunken när bensinpriset sänkts med några futtiga ören. Att bensinpriset har fördubblats under en period då den genomsnittliga bilens förbrukning halverats skulle ju också kunna tas i beaktning när man funderar över detta.

De båda exklusiva vätskornas literpris till trots verkar inte inkomsten som dessa genererar vara tillräcklig för att tillgodose de högt ställda kraven på lönsamhet. Men från att tidigare ha drygat ut kassan med diverse fordonsrelaterade detaljer har man nu istället åstadkommit en unikt långtgående branschglidning och inrättat både mat och kaffebufféer jämförbara med utbudet på en tämligen välförsedd restaurang. Det förefaller numera vara minst lika enkelt att hitta startkablar och tändstift på Starbucks som bland hyllorna på Statoil. Å andra sidan finns det väl ingen som köper startkablar längre. Var skulle man förresten klämma fast dom i ett motorrum proppfullt med formgjutna plastkåpor?

Nu skulle man kunna tro att dessa problem upptar en stor del av min vardag. Kanske till och med att jag bromsas i min ambition att uträtta det jag av fri eller ofri vilja företar mig. Så är dessbättre inte fallet. Jag har en vattenkran och kaffebryggare i köket. Det enda jag äger avsett att fylla med bensin är en röjsåg, och saker jag med framgång kan meka med innehåller sällan fler rörliga delar än ett bowlingklot. Jag lutar mig just nu bara tillbaka och inväntar anfallet från Tyskland.

Under deklarationspåsen låg dessutom ett annat litet vitt kuvert adresserat direkt till mig. En personlig hälsning således. Från Vattenfall. Man anar dock redan vid anblicken av kuvertets utsida att den personliga kontakten kanske är lite ansträngd när man i adressfönstret angett kundnummer tillsammans med tilltalsnamn. Jag smakar lite på det för mig helt nypåfunna alternativet till smeknamn, cm753LokalTK, under tiden som jag försöker pillra upp fliken för att ta del av brevets innehåll. Jag finner det emellertid vara utan den presumtiva sprängkraft man gärna vill höra i ett lockrop av sådan karaktär. Nåväl, Vattenfall, som jag uppenbarligen varit kund hos tidigare, undrar om ett erbjudande om fast elpris med 1, 2 eller 3 års bindningstid kan få mig att återansluta till dem som leverantör av hushållsel. Som om inte generositeten här redan nått sin absoluta klimax vill man dessutom i händelse av bifall skänka mig en SmartPlug utan extra kostnad. Med denna dosa, av namnet att döma fylld av visdom, kan jag manövrera apparaterna i hemmet med mobiltelefonen och avläsa rapporter visandes hur mycket ström de förbrukar.

Jag misslyckas trots upprepade försök förstå logiken i att erbjuda icke kunder ett bättre elpris än de som redan är kunder. Brevet borde kommit för ett halvår sedan och anspelat på min då lojala hållning som köpare av hushållsel, kanske med ingressen ”Bäste cm753LokalTK, vi vill erbjuda dig som varit trogen kund hos oss i nio år ett lägre elpris för att du ska vilja vara kund hos oss i nio år till. Dessutom får du ett helt gäng hushållsapparater och en telefon att styra dem med”. Nu är det för sent, och dessutom känner jag mig lurad att ha betalt ett högre elpris än om jag sagt upp mitt abonnemang ännu tidigare än vad jag gjorde.

En Smart Plug utan extra kostnad betyder väl underförstått det finns en kostnad någonstans där bland tarifferna. Man har sannolikt bara dolt den i ett lite högre pris per kilowattimme eller en kreativt uppdiktad kostnadspost. Miljöavgiftsbeskattningsbelopp skulle säkert lura mig, och kanske till och med få mig att känna att jag gjorde en hedervärd insats för miljön. Värdet på pluggen uppges vara 499 kronor, om jag fick den summan att handla el för skulle kostnaden per år minskas med nästan 20 procent.

Om det ska finnas någon som helst vits med att styra och ställa med hushållsapparaterna via telefonen borde man ju utöver allt detta rimligtvis också behöva mer än en plugg, och allra helst om man ska föra statistik på vilka som förbrukar mest el. Om jag då uppskattningsvis behöver fem pluggar för att se hur jag kan sänka mina elkostnader kommer det att kosta mig 1996 kronor exkluderat gratispluggen bara för att göra mig uppmärksam på vilka apparater som inte bör användas i onödan. Det motsvarar grovt räknat fyra femtedelar av min totala årskostnad för hushållsel. Jag skulle alltså behöva ha släckt och avstängt från nyår ända fram till allhelgonahelgen bara för att hamna på noll igen. Det som ytterligare förstärker vanvettet i denna ekvation är att de apparater man skulle behöva stänga av för att spara märkbar mängd el är de som inte alldeles självklart kan avvaras utan att vissa andra mer eller mindre avancerade lösningar implementeras i boendet, exempelvis kylskåpet och spisen.

Med tanke på att erbjudandet om gratisplugg är sammanlänkat med ett tecknande av fast elpris under upp till 3 år torde det härjämte vara av underordnad betydelse om jag så stänger av huvudströmbrytaren under hela bindningstiden, elpriset har man ju redan bokat upp för en knapp mandatperiod framöver.

Förpackad i en hermetiskt tillsluten plastficka har det tvingats in i innanmätet av det plåtvidunder som till skillnad från barnvagnar tydligen inte utgör något hinder för snabb utrymning när det monteras i redan utrymmesbefriade trappuppgångar. Om postboxen vore kapabel att visualisera sitt missnöje hade den sannolikt spottat ut deklarationskonvolutet i brevbärarens förvånade nylle utan dröjsmål, med det bygger också lite på ett antagande om att boxen skulle ha samma fientliga inställning till skattedeklarationen som jag själv vilket ju logiken på många sätt talar emot. Postboxen skulle väl vid hypotetisk grad av intelligens inte bry sig så mycket om förvärvs- eller kapitalbeskattning som om det faktum att den tvångsmässigt skruvats fast i väggen enbart i syfte att framflytta den stackars brevbärarens annalkande ledgångsreumatism ett par år. Ett i sanning hänsynslöst slaveri och förtryck, sett ur postboxens stelopererade perspektiv förstås.

Men även om jag själv när en viss grad av intelligens undertrycker som regel jag impulsen att putta tillbaka deklarationen genom brevinkastet, och än mer vanligen att kasta den i brevbärarens förvånade nylle. Jag förbarmar mig istället motsträvigt över den och visar den all den respekt som de ting som inger förstummande skräck bör visas. Att försöka smygtitta genom den blå folien för att på förhand ta del av årets resultat är som förgjort, och det enda raka blir till slut att hämta en sax och hoppas att man av misstag råkar klippa den gulvita bunten mitt itu. Men inte heller med denna förhoppning om impulsmässigt kreativ destruktivitet lyckas jag oskadliggöra innehållet som nu ligger där och sprider en byråkratisk och stelbent aura omkring sig. Att uppleva denna tvångsmässiga frigörelse av maskinellt utskriven finansiell ångest påminner om en av påskhelgens sysslor som fick mig att erfara hopplösheten i att bara finna mer skit ju djupare man gräver.

Den omhöljande plastförpackningen med blå folie får då representeras av vår lägenhets fönster som i princip uteslutande vetter mot en liten altan som vintertid tjänstgör som uppställningsplats för några krukor med oidentifierbara barrväxter och en vädertålig grupp utemöbler. Detta gäller för övrigt även sommartid. Efter att en solbemängd morgon ha konstaterat att mängden skit på fönsterrutorna gjorde skillnaden mellan upp- och nerfirade persienner obefintlig i fråga om ljusinsläpp gjordes bedömningen att en rengöringsprocess i någon form vore behövlig. Då rutorna rengjorts så pass att utsikt var möjlig ångrade jag nästan omedelbart det ambitiösa tillgreppet eftersom den positiva effekten som uppnåddes genast ackompanjerades av flera negativa, såsom uppenbarelsen av en tre gånger så skitig altan. Att vår lilla plätt i vår ovetskap verkade ha nyttjats av det kommunala renhållningsverket för avlämpning av insamlat cykelbanegrus var en lika stor som bedrövande överraskning. Dammsugarens motor skar relativt omgående varpå jag i avsaknad av trädgårdsslang började forsla ett oräkneligt antal vattenspannar från det inte alls så närliggande köket för att istället försöka skölja bort det centimetertjocka dammlagret från brädgolvet. Vid det här laget hade en ansenlig mängd lättflyktigt damm inhalerats med både näsa och mun vilket kraftigt försämrade såväl tal som andningsförmåga. Åtgärden för att i någon mån åstadkomma erforderligt syreintag utmynnade i att jag snöt mig så ljudligt att grannen som med stor frenesi höll på att rensa sin gräsplätt från fjolårslöv släppte krattan på stället och gick in, stängde fönster och ventiler, satte sig vid radion och slog på P4. Att försöka hindra honom verbalt resulterade bara i en ljudlös dammpust och då jag inte kunde erinra mig signalen för att blåsa faran över fann jag för gott att låta honom sitta kvar inne under tiden som jag fortsatte att rensa altanen från sönderfrusna blomkrukor och tvätta utemöbler. Det kändes skönt att bli av med det trasiga och gamla, och nästan som ett gratisfynd att ställa i ordning de nyputsade stolarna.

Och även om man behöver ta tresiffrigt antal anslutningsflyg för att komma till liknelsedestinationen, så ska jag nu försöka gå igenom den metaforiska passkontrollen och redogöra för hur jag egentligen tänkte när jag någonstans i början av detta inlägg knåpade ihop biljetterna till resan fram hit.

Att synliggöra det som fanns bakom skymda fönster gav bara fler och större problem att tvingas lösa. Lika bra att plastpåsen förblivit stängd och fönstret mot altanen oputsat. Att en myndighet lagt ut en dammridå av regler och blankettförkortningar att städa undan innan man ens kan skönja ett golv att stå på verkar vara årligen återkommande hur mycket man än städar och oljar för att hålla golvet rent. Att glädjas åt att få tillbaka det som redan var mitt, och att få kasta det som var trasigt men aldrig behövt gå sönder är en glädje lika ogrundad som att glädjas åt skatteåterbäring och dubbelbeskattning. Den som kan tänka sig att kombinera konsulttjänster inom trädgårdsskötesel och revision är välkommen att höra av sig.