Den sammanfattningsvis ganska håglösa ansträngningen att undvika en numerär majoritet av de sju dödssynder som ska omintetgöra risken för omoraliskt agerande mot mig själv och mina medmänniskor, får understundom effekten att en av dem, lättjan, reduceras till så låg nivå att visit på träningslokal gör sig utförbar.

Miljön i denna behagar mig egentligen förhållandevis dåligt, men klimatet besegrar så här års ur ett rent meteorologiskt perspektiv ändå förhållandena vid barmarksträning som annars är att föredra. Som den individualist jag är håller jag mig helst på min egen kant och genomlider konditionsfrämjande övningar solitärt. Det är därför heller inte tal om några tidsbokade gruppövningar där en hyperaktiv träningsfascist försöker överrösta technoversioner av de senaste melodifestivalbidragen med sina patetiska hejarop under det att den ditlurade församlingen dränker sin träningslust i mjölksyra. Nej, de som väljer att åtnjuta träning i flock kommer aldrig att behöva ofredas av mina bidrag till en försämrad gryppdynamik.

Den mentala motvinden på väg till gymmet är som allra hårdast efter allmänna helgdagar då besökarskaran som man tvingas samsas om utrymmet med nära nog tredubblas till följd av de många samvetskval som genomlids efter en långhelg av ogenomtänkt matmissbruk. Villfarelsen att ett kortare besök på löpbandet skulle kunna eliminera överkorpulenta symptom som självavfyrande skjortknappar och till funktionsoduglighet överbelastade badrumsvågar verkar vara så vedertagen att den närmast är att betrakta som en halv sanning.

Vid det ångestfyllda inträdet till omklädningsrummet pådyvlas mina andningsvägar en vämjelig doft som för tankarna till en alldeles för icke omhändertagen tvättkorg. Jag klämmer mig andnödd fram till ett ledigt skåp omgiven av en grupp äldre motionärer som är mitt en högljudd diskussion om huruvida ciabatta är en träningsform, en pizza eller ett bröd med mat i mitten. Jag byter skyndsamt om till min pyjamasliknande träningsytstyrsel och lämnar rummet utan att få veta svaret. Väl installerad på det aggregat jag valt att utkämpa dagens kamp mot, börjar den sedvanliga processen att konstant övervinna återkommande och allt högre smärttrösklar för att till slut, darrande av utmattning och löddrig som en uttjänt travhäst, falla ihop och liggandes på golvet i fosterställning invänta endera akut hjärtinfarkt eller vilopuls. Jag erhåller ingetdera men låter omgivningens blickar övertyga mig om att ändå försöka resa mig och hasa iväg till handfatet för att uppnå en hälsosammare vätskebalans innan jag svimmar. Raden av gladiatorer bakom mig växer medan jag trånsjukt försöker pressa hakan över porslinskanten och nå fram till vattenstrålen med mina torrspruckna läppar. Efterhand återfår jag viss känsel i ett urval av vitala extremiteter och lyckas ta mig därifrån innan läkarassistans ofrivilligt tillkallas.

Väl tillbaka i omklädningsrummet är stanken från omgivningen nu inte värre än den från min egen tröja vilket gör mig oerhört angelägen att snarast bli kvitt båda dessa element. Jag ryggar tillbaka inför åsynen av en framålutad manskropp med alltför fettfria skinkor för att en rektal förevisning ska bli ofrånkomlig. Jag vomerar mentalt och önskar att groominglagen hade den betydelse som man lätt förväxlar den med om man läser herrmagasin med reportage om trender inom kroppsbehåring. Fast besluten att inte utsätta min omgivning för samma kränkande behandling väljer jag att ombesörja tvagning och klädbyte på hemmaplan. Efter detta är den själsliga statusen förhöjd och samvetskvalet efter fikarastens kalorispäckade semla är åtminstone till hälften utraderat. Och i fråga om den hälft av samvetskvalet som kvarstannar riktas förhoppningen om att allokering av oundviklig fettvävnad sker på sådan plats att solen fortsatt hindras att skina där den hittills aldrig skinit.

Så verkar det då äntligen vara dags för den del av omgivningen vi i dagligt tal kallar utomhus att ta av sig sin missprydande vinterskrud och låta snö och is strila ner i underjorden. De tvåbenta antikviteter som hela vintern halkat runt på trottoarerna med skarpladdade höftkulor kan spänna av sig sina broddar och lägga undan dem för sommarförvaring. Husse och matte tvingas åter förnedra sina innerfickor med ljummet hundbajs istället för att nonchalant sprätta lite pudersnö över lilla Fidos ångande fekalier. Omyndiga bakteriegourmander kan börja ägna dagarna åt sin favoritsysselsättning att lapa lyktstolpar utan risk för förnedrande tunghäfta. Man slipper stå med förfrusna fingertoppar och försöka skrapa fram en hygglig runtomsikt från djupfrysta bilrutor med en blöt parkeringssnurra av papp, bara för att efteråt upptäcka att biljäveln inte startar. En påföljande cykeltur till jobbet behöver inte sluta med hudvävnadsdöd under ett skägg kladdigare än Wassbergs skepparkrans efter femmilen, och snöskyffeln på altanen kan återigen nyttjas inom sitt primära användningsområde som dörrstopp.

Jag gör ingen hemlighet av att den svenska vintern på få sätt faller mig i smaken. Det är heller inte sekretessbelagt att jag årligen missbedömer årstidsomslaget grovt och sätter vårskriket i vrångstrupen vid insikten om att det ska snöa och hagla minst åtta gånger till innan det är dags för den första krokusen att penetrera jordskorpan. Men även detta är en fas som ska genomlidas, och ju mer lidande desto större lycka när nejden väl skiftar från svartvitt till färg och Sveriges sak är åter är vår!