Om köttet kommer från Mamma Mu eller Lilla Gubben kan väl egentligen kvitta. Den där lasagnen innehöll ju ändå bara en tiondel kött. Och även om det förhöll sig såsom deklarerats och som alla snabbmatsgastronomer tydligen alltid haft en väl etablerad uppfattning om, dvs att köttet faktiskt kom från en ko, så krävdes ju ganska intensiv animalisk släktforskning för att utröna var denna kossa egentligen hade sitt ursprung. Att sudda ut gränserna mellan Europas medlemsstater har tydligen underlättat ett kontrollfritt resande för både studenter och nötkött…

Eftersom den ifrågavarande rätten och dess gelikar i storkökets produktportfölj är djupfrysta verkar innehållet av dyslexibefrämjande bokstavskombinationer i form av konserveringsmedel i alla fall vara begränsat, vilket kunde vara av intresse om man inte vill få i sig onödigt stor mängd okända och onyttiga kemikalier. Dessvärre kunde man i det finstilta läsa att råvarorna som används, underförstått nomadköttet, alltjämt under transport kunde innehålla något åt det hållet. Sannolikt för att möjliggöra en postum globetrotterkarriär utan alltför omfattande förruttnelseprocess.

Om man inte med kraft vill utmana sitt kontrollbehov så pass att man med ett brak springer rakt in i väggen och ut på andra sidan med Prozacpiller virvlandes runt fötterna och högkostnadsskyddet fladdrande runt halsen så vore det nog en bra idé att antingen låta frysdisken förbli oöppnad nästa gång man storhandlar, alternativt etablera en betydligt mer generell bild av djurfloran än den vi vant oss vid. Färre grupperingar där kreaturen i respektive grupp likställs avseende ätlighet oavsett om de har horn, pucklar eller taggar. Häst och ko fick väl sannolikt samsas i gruppen ”diverse fyrbeningar”, och har man bara förvällt den gode Brunte ordentligt, låt vara i rumänskt kranvatten, så kan han säkert tjäna som icke sjukdomsbetingande människoföda.

”Ursäkta att det tog sån tid, lille Melker här ville inte ta på sig sin vinteroverall…”. Jag gör en ansträngning att inte kräka fram en lika opassande som relevant spydighet samtidigt som jag försöker finna en tänkbar anledning till att lille Melker överhuvudtaget skulle behöva ha en åsikt om den saken. Att lille Melkers blöja skulle frysa till en synnerligen oaptitlig isglass inom loppet av sekunder i den bitande vinterkylan verkar han inte haft sinnesnärvaro nog att själv tänka på. Än mer förvånande är dock att motparten i den förflutna debatten inte verkar ha lyft fram detta argument för att på ett effektivt sätt avsluta en både tids- och humörkrävande dispyt. Jag påminner mig om att förmågan att tillgodogöra sig logiska resonemang inte är den mest framträdande hos individer i spädbarnsålder och drabbas kort därefter av insikten om hur uselt jag själv brukar lyckas i argumentationer med medmänniskor vars språkliga förmåga inskränker sig till en knappt urskiljbar gripreflex. Medveten om att i jag denna stund blott är en tillfällig bevittnare av familjeangelägenheter präglade av underåriga personer förblir jag tyst och riktar åter uppmärksamheten till mina fötter som domnat bort under den halvtimmeslånga väntan i bilen som vi för lika längesedan överenskommit om att sätta oss i för, vad jag uppfattade var, en i tid närliggande avfärd. Resvägen är kort, men icke desto mindre gör sig behovet av filmvisning på den nackskyddsmonterade bioanläggningen sig gällande redan innan bilen uppnått styrfart. Den unge cineasten tystas temporärt av en bunt riskakor vars ena hälft han sprider ut i baksätet och vars andra hälft han tuggar till en kletig sörja innan den sprids ut i baksätet. Jag gör en mental notering om att vid nästa bilfärd i sällskap med småbarn medtaga regnrock. På slutdestinationen för resan, ett sällskap i familjens mer perifera bekantskapskrets, erfar jag förvånat hur lille Melkers brusiga beteendemönster plötsligt förbyts och antar en ytterst blygsam position till omgivningen. Glädjen över detta blir dock kortvarig då han redan en söndergnagd riskaka senare återgår till den mer påfrestande karaktär han tidigare etablerat som vardaglig. Den lilla vettvillingen verkar i sina tinnitusframkallande räder över golvet oupphörligen balansera på gränsen till vad fysikens lagar tillåter i fråga om hållfasthet, friktion och gravitation. Medveten om att detta naturligtvis inte är konststycken baserade på i förväg utarbetade konsekvensanalyser betraktar jag häpet denna solitära cirkus med ständig oro för vilken av de enheter i rummets möblemang som först ska falla offer för meningslös skadegörelse. Att den åldersfattige artisten själv snart kommer att råka ut för en olycka förefaller oundvikligt varför jag på ett generande egocentriskt sätt tillåter mig hoppas att detta ska ske innan någon av de mer värdefulla ägodelarna tvingas utgöra en del i den makabra föreställning som motvilligt trollbinder mig.

Innan något av vådlig art hinner inträffa väljer jag av hänsyn till egen hälsa att lämna utrymmet och därmed även den i mitt tycke ofattbart ointresserade övriga publiken. Att obekymrat kunna behålla fokus på andra samtalsämnen i omedelbar närhet av det tumult jag nyligen upplevt ter sig nästan overkligt perceptionsundfallande. Själv känner jag mig utmattad av den psykiskt intraventrikulära preventivmedelsinjektion jag just blivit utsatt för. Jag promenerar hemåt i förvissningen om att även lille Melker tids nog kommer att bli en timid och dynamisk varelse som på ett önskvärt sätt faller in i mängden.

Cylindertäthet, koldioxidsförbränsling, drivmedelsaxlar, hjulupphängningsturbo, lastutrymningsvägar, snedställda kamaxelsremmar och hydraulisk askkopp. Listan över den nutida bilens egenskaper är så omfattande att man tvivlar på att det överhuvudtaget kan få plats så mycket prestanda i ett fordon. När legendaren Christer Glenning lät testa bilar i ett av barndomens absoluta favoritprogram ”Trafikmagasinet” inskränkte han sig till att undersöka hur många stora respektive små resväskor som på Tetris-manér gick att stuva in i bagageutrymmet, innan han pressade in sin gigantiska kroppshydda i baksätet för att undantagslöst konstatera att benutrymmet var för snålt. Vilket inte föreföll vare sig konstigt eller ovanligt eftersom den storväxte Glennings benstomme höll samma dimensioner som en mindre dinosauries och testen ofta utfördes på småbilar vars kaross skulle passa honom bättre som hockeyhjälm än som komfortutrymme vid persontransport.

I min medelålders annalkande begynnelse ärvde jag plötsligt den bil som kom att förgöra mitt bilägandes svendom. En svensk klassiker i form av en prefixlöst blå Volvo 240 DL. Av många ansedd som en av de mest intetsägande bilmodeller som någonsin serietillverkats. Så även det här exemplaret, om det inte varit för den alltid lika överraskande prestandatillväxt som fortskred i takt med fordonets långsamma degeneration. Redan vid överlåtelsen saknades vitala delar i förarsätets fästpunkter mot övriga fordonet vilket gav till följd en skoliosaktig sittställning med ryggbesvär och långvarig rehabiliteringsprocess som följd. Till naprapatens försvar ska tilläggas att behandlingens längd visserligen också påverkades av att problemet med de defekta fästpunkterna aldrig åtgärdades och att fordonet användes för färd såväl till kliniken som därifrån. Lika läraktigt som vetgirigt uppmärksammades allt fler defekter i den unika fordonskulturen varpå snillrika lösningar hittades och etablerades som individuell körvana. Att försöka starta vindrutetorkarna utan att först engagera signalhornet eller att blända av till halvljus någon annanstans än inifrån handsfacket blev till slut lika otänkbart som att lägga i backväxeln utan kofot. Lika självklart blev det till slut att med anledning av förarsidans avsaknad av fungerande fönstervev, till personalens stora förtjusning och mina eventuella medpassagerares märkbara obehag, backa igenom drive-in korridoren vid Mc Donalds. Den egenskap som till slut övermannade min uppfinningsrikedom var den som uppmärksammades en regnig höstdag, och som enkelt uttryckt gick ut på motorn fordrade en luftfuktighet under 20 procent för att starta. För den icke metereologiskt intresserade läsaren kan tilläggas att sådana klimatförhållanden sällan är rådande annat än i Gobiöknen, och dit hade jag ju sällan några ärenden. Det slutliga försöket att med mina bristande tekniska kunskaper finna en tänkbar orsak till detta fel gick snett redan från början när jag med ett bestämt ryck drog ur stålvajern till motorhuvens låsmekanism i sin fulla längd och ramlade baklänges på asfalten.

En lokal bildemonterare visade påtaglig iver att ombesörja omedelbar destruktion av det i hans tycke trafikfarliga plåtkadavret, vilket jag till alla miljöaktivisters lycka samtyckte till. Skrotningsavgiften skulle precis täcka den ersättning som krävdes för att bortforsla fordonet vilket gjorde beslutet tämligen enkelt. Detta finansiella nollsummespel skulle således bli slutet på en materiell kamratskap som jag för alltid ska bära i mitt hjärta.

Utbudet på de 16 tillgängliga kanalerna är skralt. På min konstant återupprepade resa genom kanalutbudet genar jag rutinerat förbi de utsändningar som mest består av gryniga stillbilder (lokal-TV) och griniga stillbilder (finsk TV). Övriga kanalplatser behöver en lång rad av upprepade besök för att man till slut ska lyckas pricka in något av de korta moment då det råder uppehåll i reklamen.

Jag vilar tummen för ett ögonblick och fastnar ofrivilligt på en överdrivet glättig reklam som visar hur mor och dotter köpt en färdig paj, stökar ner köket och sig själva med mjöl och vid den hårt arbetande familjefaderns hemkomst med busig blick låtsas att de lagat kakan själv. Jag drömmer mig bort en stund och ser mig själv värma en Gorbypirog i mikron under tiden som jag river ner allehanda köksutrustning och livsmedel från hyllor och skåp för att frambringa en verklighetstrogen bild av mig själv som kock. Skulle detta kunna vara ett nytt sätt att angripa hushållsbestyren för att om möjligt ytterligare bringa jämställdhet till relationen, samtidigt som jag spar tid att använda till viktigare och vuxnare saker som exempelvis avancerad skatteplanering? Sannolikt inte då jag i dagrömmens förlängning bara ser mig själv krypa runt i köket och städa hela natten, bedrövad av skammen över att ha hällt ut fel ingredienser på golvet. Dessutom har jag ingen aning om hur man skatteplanerar. Jag har heller aldrig blivit inbjuden att delta i själva planeringsfasen utan varje gång det är dags att deklarera fått nöja mig med att acceptera hur en totalitär myndighet redan planerat hur mycket skatt som ska betalas. De som sysslar med skatteplanering måste således ha nån slags premium-abonnemang hos Skatteverket, tänker jag och kryssar vidare mellan reklamfilmerna.

På SVT ska man väl trots allt få sitt lystmäte av allmännyttiga och faktaspäckade kvalitetsproduktioner tillfredsställt, för att inte tala om ynnesten att slippa alla reklamavbrott? Jodå, med några undantag för sponsringsskyltar som endast presenterar programmen tycks de kommersiella meddelandena faktiskt vara betydligt färre. Vi behöver inte uppehålla oss onödigt länge vid frågan, men vad är egentligen skillnaden mellan TV-reklam och SVT-reklam, förutom att man fäller in logotyperna i Commodore 64-grafik och adderar en berättarröst så töntig att en kastrerad östgöte låter macho i jämförelse? Jag försvinner in i en ny dagdröm och ser mig själv bada i ett oljetråg, hälla ut verktygslådan i garaget och sedan inför min imponerade sambo överlägset hävda att jag ägnat de senaste timmarna åt att byta tändstift när jag i själva verket ätit kanelbullar på Statoil i väntan på samtal från bilverkstaden. Men inte heller denna briljanta idé når längre än till tankestadiet. Mycket beroende på att vi inte har något garage. Eller några verktyg. Eller en bil.

På den statliga kanalen förklarar nu en relativt välgödd figur för nyfikna tittare hur man behandlar bronkit. Studion ser ut att vara samma som användes i den sedan länge nedlagda tittarsuccén ”Boktipset”. På den lika statliga grannkanalen berättas utan inlevelse historien om ett gammalt altarskåp. Är detta verkligen i nationens intresse, undrar jag samtidigt som jag hoppar till av programledarens falsettförsedda förtjusning över en trebent byrå från Sibbhult. Syftet med SVT och public service ska ju enligt uppgift vara att tillgodose behovet av allmännyttig TV-produktion, vilket nog med lite eftertanke inte i för hög grad ska förväxlas med att tillgodose befolkningens olika intresseområden. Att låta staten enväldigt bestämma vad som är allmännyttigt utan att alls väga in folkets intressen skulle nog kunna anses vara politisk propaganda, samtidigt som det vore näst intill omöjligt att helt utforma utbudet från vad som intresserar folket, och därutöver rättvist fördela sändningstiden mellan de olika intressegrupperna. Så vad i denna förmodade blandning av allmännytta och intressebaserad underhållning åtnjuter jag egentligen i denna stund av antik hänförelse? Vårt andra allmännyttiga media, Sveriges Radio, har för att underlätta denna frågeställning skapat en tydligare diskrepans mellan vad som är allmännytta och underhållning genom att etablera flera kanaler med mer eller mindre distinkta gränsdragningar gällande utbudet. Det kanske vore nåt att fundera på även för SVT? Med nutida digital teknik borde man rent av kunna erbjuda konsumenten tilläggspaket utöver den mest basala allmännyttan, och basera TV-avgiften på vad man som tittare väljer att ha tillgång till? Kanske kunde exempelvis en icke obligatorisk sportkanal kunna få den som gnölar över att TV-avgiften på ett otillbörligt sätt bekostar maratonsändningar från vinterstudion och andra sportevenemang att slippa gnöla mera.

Ackompanjerad av dessa funderingar går jag långsamt i däck, fortfarande med fjärrkontrollen i ett krampaktigt grepp, och vaknar tre timmar senare under den hysteriska vinjetten till Landet runt. Förflyttningen från soffan till sängen sker med nacken stelnad i en olustig och helt komfortlös, men ur medicinsk synvinkel antagligen ganska intressant, position. Även i sovrummet flimrar TV:n stroboskopiskt, och innan jag hinner återinträda i dvala fängslas jag av den allmännyttigintressanta kvalitetsdokumentärserien Road Wars…

En av anledningarna till att fiske inte tillhör mina främsta kompetensområden grundar sig i den brist på tålamod som gör sig gällande vid fiskelinans uppehållslösa och illasinnade försök att slå knut på sig själv. Stundom förefaller de trådliknande proteinutväxter som min ålder till trots fortfarande garnerar nordkalotten vilja efterlikna ett jämbördigt trassel. Eftersom snålheten (ännu) inte överstiger fåfängan väljer jag i förekommande fall att besöka någon av de i geografisk närhet hundratalet inrättade salonger som erbjuder bot för sådana opassligheter. De tankar jag i förväg utarbetat gällande hur kalufsen bör skulpteras omkullkastas kort efter besökets början av min lika plötsliga som förvånande oförmåga att förklara min vilja, jämte barberarens konstaterande av råmaterialets undermåliga status. Efter en kortare tupplur med huvudet anslutet vid det bäckenformade tvättfatet påbörjas så processen att försöka signalera oviljan att under klippningen dela med mig av mina personliga förhållanden, och ännu starkare ovilja att tvingas lyssna till hårfrisörskans personliga förhållanden. Försöken brukar sällan lyckas vilket resulterar i att jag utöver de ovan nämnda otrevligheterna även plågas av mina krystade svepskäl bestående av ett fyra år gammalt nummer av Veckorevyn och kallt pulverkaffe. Adderas till detta skall förstås den självklara förödmjukelsen att via den frontmonterade och således oundvikliga spegeln tvingas utstå åsynen av sig själv i den sjukhusbelysning som likt en röntgenkamera framhäver alla ansiktets ofördelaktiga defekter. När operationen avslutats och man pliktskyldigt kontrollerat kapprummet eller någon annan oviktig del av salongen i den backspegel som frisörskan likgiltigt håller upp, kan man så äntligen resa sig, bestämt avböja erbjudandet att köpa en tub hårvårdande substans till priset av en begagnad Mazda och lämna salongen för att utan omvägar åka hem och duscha.