Redan vid det abrupta uppvaknandet har dagen erövrat ett för mig ointagligt försprång. Jag bedrövas inför åsynen av tidsangivelsen på mobiltelefonen som utövar en förargelseväckande och nästan hånfull tystnad. Som om den ville jävlas. Jag förbannar den sakligt och förklarar pedagogiskt att den ska väcka mig, inte väcka anstöt hos mig. Jag hallucinerar sannolikt i detta fortfarande halvvakna tillstånd, men jag kan just då svära på att den lägger armarna i kors och fnyser arrogant som för att visa att den inte tänker lyssna. Jag gör en helt onödig kontroll av tidsinställningarna på den morgontjuriga kamraten men konstaterar helt oförvånat att den inte självmant ändrat tidszon under natten, och att jag därmed med säkerhet försovit mig förutsatt att jag inte befinner mig på Island. Men inte ens den arktiska väderleken utanför fönstret håller liv i den förhoppningen i mer än en bråkdelen av en halv sekund och jag påbörjar istället en improviserad och därmed helt ostrukturerad omprioritering av morgonens ordinarie göromål för att om möjligt reducera den tidsmässiga ledning som verkligheten skaffat sig på min bekostnad. Den hastiga översynen av strategin får dessvärre inte alls den effekt jag önskade. Att ta sig igenom den komprimerade morgonrutinen tar exakt lika lång tid som vanligt trots att jag vid första mellantiden vid ytterdörren varken duschat, ätit frukost eller borstat tänderna. Eller vaknat. Däremot har jag sparkat ut ett vattenglas, hakat ur strumplådan ur sina fästen och ryckt av ett skosnöre vilket jag vanligtvis inte brukar hinna med. Förbryllad över hur detta gick till tvingas jag be en upprörd mamma om ursäkt för att jag nyss vräkt upp dörren på hennes intet ont anande treåring. Jag försvinner ut genom porten precis innan trappuppgången dränks i barnslig självömkan och hot om anmälan för vållande till kroppsskada. Med tanke på hur liten kroppen var kan väl skadan inte vara så stor tänker jag rationellt och kastar mig upp på sadeln och försöker trampa iväg på den fortfarande låsta cykeln med omedelbart balanshaveri och stukad tumme som följd. Under färden till arbetsplatsen lyckas ett tiotal bilister undvika att köra över mig vilket framkallar påtaglig oro eftersom den ansamlade mängd tur som nu slösats bort på att komma till jobbet blott två timmar för sent måste göra mig otursförföljd i närmare ett decennium framöver. På arbetsplatsen verkar ingen ha lagt märke till min oöverlagda frånvaro och ingen tycks heller lägga märke till min överlagda närvaro. Jag hinner dock inte fyllas av besvikelse inför detta faktum innan jag konstaterar att min tjuriga telefon ligger kvar på nattduksbordet och jag tvingas återvända hem för att hämta den. Detta får mig snarare att känna temporär glädje över min uppenbart intetsägelsefulla karaktär på arbetsplatsen.

När jag till slut sitter vid mitt skrivbord iförd en snedknäppt skjorta och en smått förargelseväckande hårläggning kan jag slå fast att det nog varit klokt att resignera inför klockans jordskredsseger på ett betydligt tidigare stadium. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket man skyndar sig, det blir ändå inte mer nu än nu, och plötsligt har man istället gått miste om då… Något som ytterligare bekräftas när det fem minuter senare är dags för lunch och jag inser att matlådan ligger kvar i kylen där hemma.

”Åtta av tio tandläkare anser att det är viktigt med god munhygien”. Så hävdar i alla fall någon av de industriellt exploaterade tandhygienister som vill hjälpa oss att varumärkesdefiniera våra badrumsskåp genom att attackera oss med kommersiella meddelanden som likt granatsplitter perforerar annars utmärkta långfilmer i tv. Förvisso en smått överväldigande majoritet, men icke desto mindre häpnadsväckande att hela två av tio tandläkare kan antas tycka att det inte alls är speciellt viktigt med en god munhygien! Man blir ju genast lite nyfiken på vad de istället skulle framhålla som avgörande för god tandhälsa, om det nu var det man frågade om. Undersökningens resultat påverkas ju förstås av vad man velat ta reda på. Rent hypotetiskt skulle frågan kunnat handla om huruvida man tyckte att god munhygien är viktigt vid målning av strukturerade väggytor, men då ter det sig nästan ännu märkligare att åtta av tio skulle framhålla just munhygienen som avgörande för ett gott resultat. Och ännu mer besynnerligt att man i så fall valt att fråga tio tandläkare om detta istället för att konsultera sakkunniga med mer relevanta åsikter i ämnet, exempelvis målare. Förhåller det sig verkligen så som påstås i det kommersiella tillkännagivandet, eller väger undersökningar och statistik så tungt i våra medvetanden att det framstår som mer tillförlitligt att redovisa resultatet av en låtsasstudie, trots att det påhittade resultatet verkar dummare än till och med en högst osannolik verklighet?

Häromdagen redovisades en undersökning gjord bland våra medborgare gällande huruvida man trodde att ett bestämt urval av våra politiska partier skulle klara av att barrikadera sig i plenisalen i händelse av ett hypotetiskt tidigarelagt val. Vilka politiska förenanden det gällde eller vad de tillfrågade trodde kan lämnas därhän. Det originella var att man, till skillnad från vid sedvanliga stickprov på den politiska temperaturen, valde att sammanställa ett antal gissningar av utfallet istället för att som annars ta reda på i vilken valurna den tillfrågade skulle välja att förlägga sina röstsedlar för att sedan dra en statistisk slutsats av de insamlade svaren. Kan tänkas att man valde detta egendomliga alternativ i brist på tid och ork, men det hela kändes ungefär lika relevant som att be grannen gissa lottoraden.

Uttrycket att vad som helst kan bevisas med statistik förefaller ännu vara högaktuellt, och kan nog förväntas vara det även i fortsättningen om inte någon statistikunderstödd undersökning plötsligt slår dubbelknut på fenomenet. ”En undersökning visar att åtta av tio undersökningar inte är tillförlitliga”…

Det är arla morgonstund den 26:e juni. Lea och Rakel har namnsdag. Solens första strålar letar sig försiktigt in genom det öppna fönstret och en störig tuppjävel hörs på håll. Midsommar, symbolen för sommarens epicentrum, har just passerats och en förväntan om en varm, solig och avslappnande semestermånad har brett ut sig som en fjolårsdammig picknickfilt framför de bara fötterna. Det är nu drömmar om nakenbad, förkolnade flintastekar, sönderkliade myggbett, flagnad näsa, kubbgräl, trasig AC och ångestframkallande semesterfetma ska infrias. Bildligt talat.

I den tvivelaktiga metaforen ”livet omräknat i ett kalenderår” befinner jag mig nämligen med min aktuella ålder på den 177:e dagen (av 365 förväntade), förutsatt att min åldersbeständighet överensstämmer med mannens enligt statistiken fastställda medellivslängd i Sverige 2012. Någon bättre gissning av min livslängd kan heller inte göras utan framtidssiande attribut som kristallkula, tarotkort eller en slemmig abborrfena. Då jag förvånande nog inte förfogar över något av dessa, och efter viss eftertanke lät mig inse att djupfryst torskblock har alltför betydande åtskillnader gentemot abborren, blev befolkningsstatistiken en välkommen vän.

Jag skulle nog inte säga att jag gått miste om något eller slösat bort tiden hittills, men med tanke på att det bara är ett par månader kvar till september så är det nu onormalt bråttom att ge sig i kast med allt som bara kan upplevas under denna vackraste av alla livets årstider. Såvida inte den statliga pensionsåldersutredningen fastställer att livslängden kommer att fortsätta öka, med de två uppenbara biverkningarna att pensionsåldern höjs och att det plötsligt blev typ maj igen.

Det hade kommit till min kännedom att det kvällstid på hemadressen skulle bedrivas korvtillverkning. Enär aktiviteten, som ju av tradition är relativt oglamourös, skulle utföras av idel kvinnliga individer hade man intensifierat glamournivån på korvmakeriet genom samtidigt intag av lyxbetonad champagne. Jag såg för mitt inre hur de fnittrande charkuterissorna skulle stå där och pråla i högklackat och fastna med fjäderboa och pärlhalsband i köttkvarnen och fann för gott att lämna hantering av gristarm och fläsksvål till sitt öde. Istället valde jag att tillbringa kvällen på en mansdominerad sportbar, och för att till fullo säkerställa en obefintlig glamournivå gjorde jag detta tillsammans med en tunnhårig och på mången andra sätt för tidigt åldrande kamrat med förkärlek för sportresultat och melodiös hårdrock. Smaken av skummande maltdrycker förbättrades i direkt korrelation med barnotans tillväxt och vi beslutade att gå våra smaklökar och dess aromatiska omdömen tillmötes utan några särskilda förbehåll. För att varva flytande med fast gjorde vi så småningom varsin beställning av mat. Valet föll på någon av de halvdussinet hamburgarvarianter som utgjorde näst intill hela menyn. Min farhåga att hamburgaren skulle serveras såsom vedertaget på de flesta restauranger med sportanknytning, dvs på ett poröst pappersark i en fånig liten korg med rund botten, infriades till mitt stora förtret. Att äta maten med bestick är då nämligen odrägligt eftersom korgen bara kasar runt på bordet och tippar hamburgaren överbord så snart den kantrar. Dessutom ger papprets obefintliga tålighet upphov till ofrivilligt intag av klorblekt trämassa, vilket normalt inte förekommer i min diet och för den delen inte bör förekomma i någons diet. Att äta med händerna är inte heller ett bra alternativ eftersom det saknas närliggande dusch, och min trut omgiven av ett dressingsförgyllt skägg till och med för mitt högst opretentiösa bordssällskap utgör fog för både primär och sekundär ångest. Vid det här laget kunde nog vårt bordsskick uppfattas som något intelligensbefriat, men med alla våra visuella och beteendemässiga osmakligheter i minne vill jag ändå framhålla serveringspersonalens brister som mer allvarliga än våra egna. Halvvägs genom måltiden väljer en yngre mansperson med spiralsladd runt nacken att frigöra oss från uppsättningen tillbehör såsom salt, peppar ketchup etc. Förstummade av detta högst egendomliga tillgrepp låter vi honom hållas och övertygar oss själva om att vi ändå var klara med ketchupen. Samtidigt växer obehaget av att inte ha reagerat våldsammare än med ett subtilt lyft på ena ögonbrynet. När samme person lite senare plötsligt finner det lägligt att klargöra menyns ofullständiga sanningshalt gällande de angivna priserna, börjar vi tycka att han passerar gränsen för vad som är acceptabelt. Tror nu inte för ett ögonblick att vi på något sätt ger uttryck för detta genom att språkligen utmana honom i ärendet. Underkuvade av konflikträdsla och övertygelsen om att det inte skulle göra saken bättre om vi klargjorde vår ståndpunkt, väljer vi att visa vårt missnöje på det sätt som bara riktiga mesar gör, nämligen genom att inte lämna dricks.

När jag senare grubblar över detta sparsmakade uttryck för missnöje kan jag inte låta bli att tänka på hur jag bara någon kväll tidigare besökte en restaurang med oklanderlig service, även då utan att lämna någon dricks. Snålt kan tyckas, och till det jag har inget bättre försvar än att notan redan från början var ganska svulstig och att det därför inte kunde förväntas annat än en hög servicenivå. Men insikten om att ha givit exakt lika mycket dricks till de vars service jag ratar, som till de vars service jag applåderar, irriterar mig. Om jag med stöd i Ribbings etikettskola kan avstå från att lämna dricks på de etablissemang som uppfyller min förväntan på service, kan jag då i förekommande fall på eget initiativ reducera notan hos de som slarvar med servicen och serverar kall mat på skitiga tallrikar? Om inte behöver jag annat råd för att uppnå en god dricksbalans.

En av mina arbetskollegor har som rutin att alltid inleda morgonen med en hälsning via mail. Jag kan väl inte påstå att han är speciellt vältalig eller verbal, hälsningen innehåller nästan alltid samma fras och känns i ärlighetens namn lite anklagande i tonen. Jag är förresten inte ens säker på att det är en mansperson. Det kan lika gärna vara en tjej eller en gammal tant. Jag är dock nästan säker på att han eller hon är invandrare då hälsningarna alltid är på engelska. Faktum är att jag aldrig sett personen i fråga, och jag har heller inte sett dennes avdelning på organisationskartan, men mailens innehåll tyder på att det bör vara någon slags IT-funktion. Om jag försöker svara på hälsningen får jag alltid omedelbar respons, men bara ett högst formellt svar, nästan som om det vore automatgenererat. Eftersom du inte behagar kommunicera i det format du själv kontaktat mig i, och konsekvent avhåller dig från visuell exponering på arbetsplatsen, väljer jag nu att konfrontera dig med ett öppet brev:

Bäste Systemadministratör, dina meddelanden om att mitt e-postkonto innehåller för många mail är till stora delar självuppfyllande då de flesta mailen kommer från dig. Jag anser härjämte att din korrespondens präglas av en synnerligen onyanserad och förebrående ton. Om du upplever överskridandet av storleksgränsen i min postlåda som ett problem bör du väl i egenskap av ditt yrkesämbete kunna åtgärda problemet genom att göra lådan större. Sammantaget önskar jag från din sida ett större mått av flexibilitet samt ett förbättrat kommunikativt uttryck. Om du har kommentarer eller synpunkter på ovanstående är du välkommen in till min kontorsplats för att diskutera villkoren för vårt fortsatta samarbete. I avvaktan på ditt genmäle registrerar jag försändelser från din avsändaradress som skräppost.